23

Hon är älskad, fyller 25, sprakar, glittrar och bor på samma gata där man som 17-åring blev hållen hårt i armen av vakterna som sa ”jag ser att det inte är du” när passet på tjejen i mörkblont hår och fräknar sträcktes fram. Det var väl skit, att den enda jag kände som var över 18 hade fräknar och inte jag. Tjata emot eller springa?

Nu firar vi 25-årsdagar med paella och finvin. Sträcker fram bilder på våra egna ansikten och låter basen klättra från golvet upp igenom tårna och ut i våra kroppar. Milkshake från McDonalds, skavsår på hälarna och ett surrande ljud som antingen kommer ifrån spårvagnar i fjärran eller bara finns i våra egna huvuden när nätter övergår i morgnar.

De fyller 25 och jag är 23. Jag hoppas att jag också glittrar såsom Lovisa när det är dags för min 25-årsdag. Jag undrar nyfiket vart jag befinner mig då, men orkar inte direkt tänka närmre på det. Nuet är alldeles för omtumlande för att ge utrymme åt tankar på någon annan dag någon annan tid.

Jag har de bästa av helger, helg efter helg. Tjejer som går ihop likt en armé i samtal om livets knaggligheter och ytligt guldkonfetti som balanserar de djupaste djup på balkonger. En lillasyster som äntligen är på svensk mark igen och föräldrar och morföräldrar som med glädje monterar gardinskenor på sina lediga dagar.

Men ibland tänker jag på hur annorlunda allt skulle kunna ha varit. Att jag kanske just nu skulle förberett mig inför en tävling med Soraya. Att jag saknar henne och att jag känner mig lite vilsen utan en endaste grej som liksom är min grej. För nätterna, guldkonfettin och gatorna är allas.

Det var ni, i era otaliga kommentarer, som sa det till mig där i vintras när jag spenderade varje ledig stund i en höhög med att ta farväl av det som varit hela min värld: du fick uppleva henne. En gång var hon min, nu är hon borta men ändå integrerad i mig, eftersom hon en gång var mitt allt. Det tankesättet applicerar jag på allt det som gick förlorat den här våren och tar med mig in i det nya som jag ännu inte lärt känna.

Men det nya, det får jag lära känna en annan dag. Nu ska bara få vara nu. Fester, morgnar, nätter och saltvattensbad. Trygghet blandat med främmande, grillade marshmallows, pirr i magen, kramar och kontorsdagar. Det handlar om att fortsätta leva med nyvunnen kunskap om att ingenting är oändligt. Det handlar om att vara 23 år och ha hela sin värld i skräckblandad förtjusande snurr. 

Svunnen tid som väcks genom andras ord

Wow vad mycket fina ord ni ger mig.
Jag var helt säker på att min blogg skulle bli en samling texter som aldrig lästes men som ändå fanns bevarade någonstans när jag slutade blogga om ridsport. Att ni skulle stanna här, tålmodiga med så få uppdateringar tillskillnad från innan, med varmare och större engagemang än någonsin hade jag aldrig trott.

Det är något speciellt i den gemenskapen som föds ur att man känner igen sig själv i någon annans tid. Visst är det? Någon som speglar svunnen tid ur ens eget liv eller den tid som gissningsvis ligger framför en, eller som man är mitt upp i. Som om igenkänningen spelar på ens egna inre gitarrstråkar och väcker det som förträngts, förnekats och förfrysts.

Det var faktiskt lite så när jag köpte lägenheten, känslan i rummet där kontraktet skrevs på. Jag köpte lägenheten av en kvinna genom en kvinnlig mäklare. Båda sisådär sju år framför mig i livet. Jag hade sagt att jag ville ha tillträde så snabbt som möjligt och de frågade varför. Mitt ibland köpekontrakt, miljonbelopp och juridiska aspekter berättade jag mitt varför och de tog emot det med varma blickar och sina egna berättelser. Det blir bättre sa de och vi alla var överens om att jag köpt den bästa tänkbara lägenheten för tiden som låg framför mig nu.

Man kan vara vänner ändå, när tiden gått, sa någon utav dem och jag log som ett ordlöst tack.

De visste bättre än jag att sammetssoffor, hämtmat, vänner och för dyra gardiner skulle hjälpa. För det hade de, i någon form någon gång, själva upplevt. Men det visste inte jag. Då.

Kanske är det det vi gör här just nu. Känner igen oss i varandra, antingen den tid vi en gång upplevt, den vi har framför oss eller den vi är mitt upp i. Jag genom mina inlägg och ni genom era kommentarer. Jag ville i alla fall bara skriva tack för alla era ord, jag läser
v a r e n d a ett noggrant. <3

Sex and the city

Och så går tiden och helt plötsigt upptäcker man att den nya adressen över ens läppar till taxichaffuören i natten inte hugger i bröstet längre. 

Efter en helg som gått i uppblåsbara rosa flamingos tecken sitter jag nu på balkongen för mig själv med andra koppen kaffe efter en springrunda. Trots att innergården omsluts med höga, vackra hus som stänger ute restauranggatornas ljud till lummig tystnad så hörs barns karusellskrik från Liseberg då och då.

Lägenhetshusen är fulla med unga människor. Vill man somna med öppna fönster somnar man till röster som höjs i takt med nattens timmar till Spotifys färdiga lista ”Sommarhits 2018”. Pumps klapprar i trapphusen långt efter klockan 03, tvättstugan lyser orimligt sent på grund av alla oss som glömmer boka tvättider och hämtmatsleveransen på den rosa cykeln är här oftare än vi som bor här.

Jag tar också trapporna i stadiga kliv på för höga pumps. Inte lika stapplande och vilsen längre. Fylld med en ny tillit till mig själv. Också den som en osynslig tatuering på insidan bröstet, såsom jag skrev om den första kärleken. Fast denna viskar att jag överlever allt det jag trodde jag skulle gå under av. Det är också en livsgåva, att veta det.

För trots att balkonggolvet av träplankor jag sitter på fått många droppar av tårar och rödvin på sig så är det bara rödvinsdropparna som inte går bort i regnet. Och de, de får gärna vara kvar. Bara regnet tar tårarna.

Akrylfärger och nytt liv

Det är skitkul igen. Livet. Mitt hjärta svämmar över av tacksamhet till mina vänner som hjälpt mig sätta skratt, känsla och glädje i väggarna. Hur gjorde dem? Hur gjorde dem det i en tid där väggarna bara påminde om ensamhet.

Efter två veckors konstant vänskapsnärvaro så har nu en vardag fått flytta in och den känns ny, obekant, hisnande och faktiskt just kul. Jag beställer tunga sammetsgardiner i en nyans som bara jag behöver älska. Byter ut det gamla mot det nya, i såväl juicesmak som livssituation. Det kallas nog inte ens att bryta rutiner när rutinerna försvann med ens gamla drömmar, mer att skapa nya från ingenting alls.

Jag slutar klockan fem och det känns som ett sommarlov. Inga tentor, inget ansvar när kontorsporten dras igen bakom mig, inga långa pendelresor och inga skyhöga utgifter. Mycket är sorgligt i det förstås, för i pendelresor och skyhöga utgifter fanns en av mina största passioner och kärlekar, men nu är det inte längre så. Och det finns något så viktigt i att finna ro i just de orden har den här våren lärt mig; men nu, nu är det inte längre så.

Nu är det inte så och då får någonting helt annat bli.

Dag 13

Dag tretton i ett eget hem och nu är det dags att snöra på sig ordentliga skor.
I tretton dagar har vänner avlöst varandra i min port. Porten in till min älskade, älskade lägenhet. Väggarna är redan influerade av min historia bland så många okända andras. Mitt break up, min sorg, mitt hopp.

Jag har inga möbler på balkongen än, bara en massa vackra blommor i krukor från människor jag älskar. Så vi slätar ut den kabelstickade filten och jag säger att det inte gör någonting om vi spiller på den. Det gör ingenting alls. Parmapizzor, starka ostar, tårar och marmelad. Samtal mitt ibland rödvinsstänk på en kabelstickad filt med Oskar Linnros och Ted Gärdestad ur högtalarna under bar himmel. Vem bryr sig om det är tisdag eller lördag, livet är livet i vilket fall.

Men någon gång måste man sluta vara i uppror mot nätterna. Vara i uppror mot natten men älska morgnarna. Leva på ahlgréns bilar, sushi och prosecco.

Nu är det dag tretton och jag ska laga lax i ugnen. Gå en lång promenad när den varmaste solen lagt sig. Få puls av snabba steg och somna tidigt. Imorgon är det dag 14 och jag ska locka håret med ett försök till leende. Ett leende inför sommarnatten, Clarion Post, Port Du Soleil och basen i bröstet på dansgolv som sprutar ut guldkonfetti över klibbiga ungdomskroppar.

En ny adress till taxichauffören

Midsommarafton 2018-06-22. 

Att stå i sin walk in closet, dra den tänkta midsommarklänningen över huvudet och i samma ögonblick som tyget dras över håret och gör det elektriskt komma på att det den här klänningen kan jag ju inte knäppa själv. Just det jävlar. Det är denna klänningen som har en omöjlig dragkedja som inte går att få upp själv. Och jag, jag är ju själv. Näst efter att packa ur en garderob och låta den andra förbli full, sova bland flyttkartonger vars närvaro talar om att drömmen om oss spruckit så var midsommar en känslomässig prövning av rang.

Jag i ena delen av stan och vart är du.

Men man måste göra som med resten av livet: fortsätta. Sätta på sig en kjol som går att knäppa när man är själv. Tappa tålamodet över björkblad och blommor som får midsommarkransen att likna ett vildvuxet fågelbo och precis som under alla andra midsomrar när det var vi inbilla sig att det kryper insekter i hela håret när man bär omkring på kransen. Dricka flädersnaps och få rysningar av obehag över smaken men av välbehag över värmen den ger ifrån sig inombords. Tycka att det är mysigt när killarna ger upp kavajerna för lekarna och tjejerna erkänner att det är för kallt för klänning och trär på sig byxorna. Känna tacksamhet till all den kvinnliga intuitionen på stolarna runtomkring som förstår det mesta utan ord. Bli till en midsommarfamilj under en himmel som aldrig mörknar, sjunga högt och fel till snapsvisor och minnas hur pinsamt det var när ens föräldrar gjorde exakt samma sak.

Prata om bostadsmarknaden, svarttaxis, masterutbildningar och bag in box vin.

Dela hemligheter och framtidsdrömmar mitt i natten över korv som bränts på en grill vars lågor var utom kontroll för ett tag. Men det är det godaste vi ätit och ännu en midsommar har passerat. En midsommar som var precis så lik som traditioner är och precis så olik som ett omkullkastat liv är.

Jag uppger en ny adress till taxichauffören och vart är du.

En ny tillvaro

Man har rätt till förtidssemester när man får en ny tjänst säger dem. Semester, tänker jag. Det är det sista jag vill ha. Den gälla signalen som ringer för att väcka mig, 52 minuter efter att jag redan vaknat, och mötena som kräver min skärpa och luncherna som kräver mitt skratt vill jag definitivt inte göra mig av med.

Det går okej.

Det går okej tack vare vänner som kommer med hämtmat, talar med varma röster, kramas och säger skärp dig när det behövs. Mina föräldrar och syskon som bär, monterar, ordnar och säger det här, det blir bra. Lägenheten som knarrar om nätterna och som redan känns som hemma.

Det går okej tack vare att jag är en port och en hemlig portkod från så många människors liv. Det älskar jag: att kunna andas på balkongen omsluten av min tysta innergård och sedan kliva ut och möta verkligheten och påminnas om att man är en del av den. Jag går till den fantastiska mataffären som snarare är en upplevelse än en vanlig mataffär. På vägen dit säger jag ”hejhej” med en röst som förhoppningsvis bär till mannen som verkar jobba med att stå utanför Gothia Towers klädd i frack och hälsa viktiga gäster välkomna. Jag går förbi det upplysta parishjulet och hör barns exalterade rop från Liseberg. Tänk att det hittills bara är åkattraktioner som fått er att hisna inombords. Jag går till näckrosdammen och funderar på vad den vingliga, uppenbart berusade kvinnan varit med om. Skulle vilja fråga, men man gör ju inte så.

Drar händerna längst med hundraåriga väggar som bär på hemligheter. Äter för mycket tikka masala och skriver när jag borde sova. Plattar håret fastän det regnar och jag vet att det ändå kommer vara stort och omöjligt lockigt när jag kommer fram till kontoret. Lär känna en ny vardag i ett nytt hem och det går faktiskt ganska bra.

”Regnet”

Att vakna mitt ibland de fluffigaste av duntäcken och dunkuddar i ett hem som jag inte lärt känna än men som är mitt alldeles egna. Dagens första steg på plankgolv som knarrar. Inte så konstigt, här har ju människor andadts och levt sedan 1920-talet. Sånt känns i väggarna. I atmosfären som en hög takhöjd och golv som knarrar skapar. Lägenheten känns snäll, som en varm famn i lägenhetsformat. Undra hur många trasiga hjärtan som bott här? 

Första kvällen kom Ebba till mig, det var flyttkartonger prick överallt och mina ögon tårades. Hon hade köpt med sig allt vi båda älskar och vi struntade i att det mesta var upp och ner. Dukade fram, klirrade med vinglas och tryckte play på Spotify. Låten Regnet med Petter började spelas och jag kommer alltid minnas just det ögonblicket. De första raderna med Petters röst som avlöses av Mollys, regnet som hördes från de vidöppna balkongdörrarna och min bästa vän som drar upp skjortärmen för att visa att hon ryser. Det var så mycket sorgligt och så mycket fantastiskt att rysa över den kvällen.

Dagen efter fick jag fjärilar i magen av att kisa ut mot innergården när jag vaknat. Det gjorde inte så mycket att jag bara hade prosecco, is och rödvin hemma eftersom alla mina favoritcaféer ligger runt varenda knut. Från innergårdsoasen till storstadspulsen med endast en dörr emellan.
– En surdegsfralla och en cappuccino take away, tack!
Och så äter man det hemma på sin breda fönsterkarm i skräddarställning.

Nu är det måndag morgon, jag har satt på Laleh’s svenska låtar och går mellan badrummet och min walk in closet. Snart ska jag ta en promenad till jobbet och väckas av pulsen som skapas av människor i kostymer och klackskor som är på väg.

”Plötsligt är du framme, du är namnet på din dörr
I hallen hänger orden: kommer aldrig bli som förr”
– Laleh

Med hjärtat i ena handen och rädslan i andra

Nu sitter jag här, på min alldeles egna fönsterkarm, utan att alls ha kommit i ordning och efter en omgång inuti livets stundtals brutala torktumlare. Fort gick det. Dagen efter en förhandsvisning, förälskelse vid första ögonskastet och ett förhandsbud på skakiga ben i alldeles för slitna jeans klev jag in på Bjurfors kontor och skrev på pappren till mitt första hem. Den process som skulle vara präglad av vi två, champagne och sammanhang. Så blev det inte.

Det är oändligt mycket svårare att skriva när det inte bara handlar om mig, utan någon till. Dessutom den någon som lärt mig allt om kärlek. Den någon som jag fortfarande vill skydda, hylla och höja. Men också den någon som varit en alldeles för stor del av mitt liv för att jag ens ska kunna existrera utan att tala om att vi gått skilda vägar.

Jag har enorm respekt för ungdomskärlek. Att den är lika stark som all annan kärlek. Att den kan forma, sabotera, läka, bygga upp och rasera. Att den skapar ramverk för resten av livet. Som en osynlig tatuering på insidan bröstet som viskar vad man kan förvänta sig av kärlek. Jag har fått uppleva den finaste av dem och det kommer alltid förbli en av mina livsgåvor. Det är en sorg när behov, viljor och de innersta önskningarna börjar spreta åt olika håll. Man försöker tvinna samman i förtvivlade försök som kväver. Tillslut är det inte värdigt längre.

Så. Igår klev jag in genom dörren till det som nu symboliserar att jag tillhör ingen. Är ingens. Men golvet, köksluckorna, väggarna och taket är åtminstone mitt. Här ska ensamhet tas om hand om, kaffe drickas och rödvin spillas. Ingenting blev som tänkt. Absolut ingenting blev som tänkt den här våren.

Förutom att jag fick den tillslut. Den lägenhet med det vackraste av plankgolv, tegeldetaljer, breda fönsterkarmar, stuckaturer och balkong mot en innergård som kunde varit tagen ur en New York-ungdsomsserie. Jag fick den. Om än som rejält tilltufsad av livet.

Det är bara att ta hjärtat i ena handen, rädslan i andra och kliva över tröskeln in i ett hem som ska trösta och bära. Och tacka vet jag att lägenheter varken dör eller byter färdriktning.

Min fönsterkarm. Min sex and the city lägis. Och närsomhelst ringer Ebba på dörren som flygit hem från Milano. OM vi ska dricka rödvin på golvet <3 

Nycklarna till mitt hem

Vilken vecka… Jag packar ner ett hem sedan 17 års ålder. Intetsägande flyttlådor som fylls med prylar som säger allt. Allt om mig och allt om det förflutna. Almenackan från 2014, små anteckningar på olika lappar och trosor längst in i troslådan som förlängesen är för små. Magtröjor som jag med ett leende inser att jag aldrig skulle gå utanför dörren med igen. Studentmössan intryckt i en byrå och jag funderar på vad man gör med en sån. På dagarna jobbar jag och på lunchrasterna skriver jag skuldebrev på banken. ”Det här pappret måste du skriva på för att godkänna att vi har tillgång till dina konton och därmed kan avskriva en del av lånet ifall du avlider”. Okej, det går bra.

Mäklarkåren och bankmänniskor är kanske inte de man vanligtvis blir varm i hjärtat av att tänka på. Men när jag för femtonde gången frågar ”behöver jag göra något mer med det här nu?” och de svarar med leenden att nej, nu sköter vi resten – så finns ingen jag känner mer värme inför. Jag får behärska mig för att inte, med lätt blöta ögon, tacka för att de finns. Lätt irrationell impuls, i och med att jag förmodligen betalar mer för deras hjälp än vad jag vet om. Hursomhelst så är jag så tacksam för system och struktur just nu; var där 12:30, skriv ditt namn på det pappret och vi hjälper dig med resten.

Själv kan jag inte riktigt förstå hur allt går till, men jag varken orkar fråga eller vågar blotta mina funderingar som avslöjar min o-insatthet. Spela roll, eftersom de alla med snälla ögon och fasta handslag säger ”vi sköter detta”.

Så; imorgon får jag nycklarna i min hand. Vad är det första man gör? Låser upp dörren och stryker med handflatan över stuckaturerna?