Och kvar blev jag

Tack för era kommentarer ♥
Det är så fint att ha så många som verkligen förstår.

Det är strålande vinterväder ute och jag ska åka till Soraya. Vad skulle jag ha gjort annars, idag? När jag tänker den tanken och tänker på den ”frihet” alla icke-djurmänniskor romantiserar så får jag en klump i magen. Shoppa?

Jag lovar er, jag har tänkt på ansvaret en valp skulle innebära sju varv runt jordklotet. Funderat på om det jag kan erbjuda kommer vara bra nog. Funderat på vad det skulle innebära för min vardag och hur den ska se ut framöver.

Men nu har jag nästan bestämt mig. Jag vill vara låst. Låst till människor, djur, jobb och aktiviteter som jag älskar. Jag vill aldrig leva mitt liv oengagerad, ha en vardag där dagar och veckor sammanblandas och där fest och resor är de enda utstickande höjdpunkterna. Jag vill ha det precis som Soraya gett mig det: engagerat, en längtan efter henne varje dag, en vardag kantad av stunder, utveckling och kommunikation som gör avtryck.

Så, kvar är jag, snart utan Raya vid min sida och som mitt centrum i livet.
Min plan för denna våren var att skriva en så okomplicerad examensuppsats som möjligt och satsa mot Lag-SM med Soraya. Nu har allt gått sönder, men det går inte att bara lägga sig platt och låta livet bli just en sammanblandad massa av oengagerade dagar.

Istället är mitt nya uppsatsämne på etikprövning nu. Ett ämne som kommer engagera och beröra, intervjuer som kommer göra avtryck och en vår som kommer bli ett minne. Håll tummarna för att det går igenom! Bredvid den planen lutar det mer och mer åt att en toypudel ska få ta en huvudroll i mitt liv.

Det är strålande vinterväder ute och jag ska åka till Soraya. Vad skulle jag ha gjort annars, idag?
Gått en långpromenad runt delsjön, smugit in på ett café där hundar är tillåtna, skrivit på en viktig uppsats med en varm, intelligent, älskvärd hund i knäet som påmint om att livet pågår. Kanske tränat agility i en agilityhall jag har kollat upp i Göteborg. Ätit middag med älsklingar på kvällen och serverat en minimiddag i en mini-mateusskål som matchar våra på bordet till en viftande svans som ger energi till hela rummet.

Livet pågår och med hjälp av de verktyg jag fått av Raya att leva det så ska det gå vidare på ett meningsfullt sätt.

Ett öppet sår utan risk för infektion

”Jag kommer inte ta bort henne, vad som än händer, jag tar inte bort henne” sa jag till veterinären i röntgenrummet den 30:e januari medan hon pekade på de svartvita grumliga bilderna på dataskärmen och förklarade den nattsvarta prognosen. ”Men om du inte har några alternativ, då?” sa hon.

..och så blev det.

Jag tänker på att jag för ett år sedan satt på dressyrläktaren under Göteborg Horse show och följde varenda klass. I pauserna spanade jag på frackar och kandar på mässan och tänkte på min dröm att debutera MSVA samma år. Att gå från MSVC-MSVA på en säsong är ett stort mål, men jag, Raya och Christian var beslutsamma.

Tänk om jag då visste att vi skulle klara vårt högt uppsatta mål. Tänk om jag då visste att under nästa Göteborg Horse Show skulle jag titta åt andra hållet och torka bort tårar med jackarmen när spårvagnen passerade Scandinavium. 

Någon dressyrläktare blir det inte precis i år. Jag undviker allt som har med Göteborg Horse Show att göra och spenderar min lediga tid i en höhög med en oändligt älskad gul mule snuffsande i mitt hår.

Det är så ofattbart men samtidigt så odiskuterbart. Det blev precis så, inga andra alternativ. Två ögon som tappar gnistan och ett beslut som blir ett icke-beslut, bara en enda möjlig väg kvar att gå.

Så nu väntar alla på att jag ska ringa samtalet och boka en tid. Slå upp min kalender och skriva i en dag och en tid där Sorayas liv ska ta slut. När passar det dig bäst? Så. Jävla. Absurt.

Det finns en person som jag tror är bättre för Soraya att ha med sig den sista stunden än jag. Det är Tim som jobbar i stallet. Tim som alltid tagit sig tiden att se varje häst som sin egen individ – trots att hans vardag kantas av otaliga sysslor med otaliga hästar. Han som kommer kunna leda Soraya den sista biten på samma sätt som han lett henne varje morgon, ge henne känslan av att det är en vanlig dag och samtidigt vara den inkännande personen han är.

Honom frågade jag och han sa ja. Och wow, vad jag är tacksam för det.

Dessa veckor har jag tänkt mycket på sorgen som blir av en relation som varit så genuin som den med ett djur. Det är ett avsked och en separation fri från komplexitet, på något sätt. Det finns inte massa inkapslade besvikelser, sår man rivit upp hos varandra eller perioder där man sargat något hos varandra.

Trots att jag är uppsliten av sorg så kan jag titta in i hennes numera trötta ögon ifrån höhögen och känna att det är kanske inte mängden liv som räknas. Ett hästliv kanske inte är antal år, utan antal positiva upplevelser och erfarenheter ifrån dem som har makten över deras liv i sina mänskliga händer.

Jag kommer sakna henne sönder och samman.
Men det är faktiskt så, att det är en upplevelse att få sörja någonting så rent. Ett öppet sår utan risk för infektion. Ren sorg. Och jag kommer verkligen bära med mig den här hästen inom mig för resten av mitt liv. 

Att ta farväl

Soraya svarar inte på behandlingen, veterinärerna kan inte göra mer, hennes energi börjar rinna ur henne och det handlar inte längre om att ta eller inte ta ett beslut. Det handlar bara om att ta farväl.

Jag skriver mer om allt om ett tag. Älskade Raya. 

2018-02-18

 

Söndag den 18:e februari: vinterpromenad, brunch med havsutsikt, många koppar kaffe och viktiga samtal och inredningsspan. ♥

Idag har jag inte varit i stallet alls. Jag har haft en helt fantastisk söndag, egentligen, och uppskattar mina vänner och våra samtal till tusen. Jag fattar inte hur jag har lyckats finna så många genuina människor som både är modiga och roliga som fan under 23 år i livet? Tack och lov för det, jag har aldrig behövt det mer. Just nu blir det lätt sorgligt att göra helt andra saker än jag brukar, allt som inte berör Soraya känns som istället för och blir ett vittne för att allt med henne, stallet och teamet runtom tagit slut. En vanlig söndag hade jag antagligen inte kunnat hänga med på den här dagen med tjejerna, eftersom jag alltid var så noga med att rida ut henne de dagar jag kunde vara där i dagsljus.

Igår pratade de i stallet om årets första start, och medan de tränar inför den så går jag istället promenader. Jag fick min första ponny när jag var tio år och sedan dess har hästarna haft huvudrollen i mitt liv. Snacka om att mitt inre känns som Bambi på hal is just nu…

En dags andrum

Godmorgon söndag.
Idag känns som en dags andrum innan verkligheten är tillbaka för att stanna. Tiden mellan behandlingen och imorgon har känts skyddad, för jag vet att jag inte kan göra någonting, inte ta ställning, inte ta beslut. Bara vara med Raya. Men imorgon kommer allt dra igång som ett virrvarr, besked, beslut, ställningstaganden. Idag ska jag skriva ner ALLA mina frågor och tankar så att jag får med allt till veterinärerna imorgon.

Om någon timma hämtar Elvira mig och så ska vi åka ut till Hönö, en liten ö utanför Göteborg, med tjejerna. Vi ska ta en långpromenad i snön och äta lunch där ute. Kan ni tänka er en bättre andrums-aktivitet? Alla i min omgivning som inte håller på med hästar har verkligen varit så jäkla fina, mött och lyssnat trots att det nog inte är så lätt att förstå.

Bland de första dagarna efter beskedet hade jag den där svinjobbiga känslan av att längta hem och bort samtidigt. Förstår ni vad jag menar? Man orkar ingenting, vill inte träffa någon men får samtidigt panik av att bli lämnad med sig själv. Då styrde Lovisa och Elvira upp en middag dit jag åkte direkt efter jobbet, de hade beställt in maten medan jag var på väg så jag satte mig bara och blev serverad. Sedan grät Lovisa lika mycket som jag när jag berättade trots att hon inte rider. That’s friendship, haha ♥

Så; jag har magont och oro inför veckan men har en distraherande, lugn och bra dag framför mig.

2018-02-17

Soraya börjar kännas väldigt trött, vilket inte är så konstigt eftersom hon använder ögonen och andra sinnen för att klara vardagen nu. Det river i mig att se det då det förstås är ett tydligt tecken, av många, på att behandlingen inte tar. Det är inte säkert att vi kommer få köra henne till återbesök utan idag har vi filmat henne när hon skrittar i olika rörelser och så ska veterinärerna bedöma om hon kan köras i trailer eller inte. ”Olika rörelser” innebär i vårt fall att svänga en snäv sväng i skritt eller hålla balansen om någon drar svansen åt höger.. För ett par månader sedan red vi MSVA. Det är en sån JÄVLA ofattbar mardröm. 

Jag spenderade dagens ljusa timmar i stallet och det var många tårar emellanåt. Många som jag inte träffat än (har åkt dit tider när det oftast är tomt) träffade jag för första gången idag. Alla är så snälla och tröstande, men ni vet hur det är, när man ser i någons ögon att de verkligen förstår. Som vet och förstår kärleken till hästar, livsengagemanget i en satsning och speglar min blick i en fullständig förståelse. Då är det svårt att hålla ihop. Detta är verkligen bara så jävla pissigt och åt helvete.

2018-02-16

Jag kom precis hem till lägenheten efter en lång dag. Felix är också på väg hem och vi ska laga lammgryta och ha en typisk hemma-fredagskväll ihop ♥
Sedan väntar en lugn helg, medvetet. Dels tar det otroligt på krafterna att försöka koncentrera sig på skolan och jobbet när jag är så så ledsen och dels så känner jag att jag successivt måste vänja mig vid att det förmodligen är såhär mitt liv kommer vara i vår. Lugnt. Fast inte på ett skönt sätt, utan på ett sätt där någonting som tillhört en av de största platserna i mitt hjärta och liv saknas. Uh, jag får nästan panik av tanken. Att fredagarna ska komma med känslan av att inte ha en enda tid att passa förrän måndagens morgonmöte – där det vanligtvis var fullspäckat av stall- och träningstider… SÅ konstigt och SÅ sorgligt.

Nu ska jag i alla fall visa er min (omtalade hehe) matta som jag tog kort på när jag var hemma en snabbis på lunchen när dagsljuset spred sig över den. Visst är den fantastisk? Vad tror ni om en mörk, mörk blå sammetssoffa till?

Min älskade

Just nu står vår värld på paus tills på måndag. Jag vill vara sparsam med det jag delar med mig av på grund av att jag vill vara trygg i lägesrapporten själv först. De flesta av er är guld och jag är oändligt tacksam för ert stöd. Men de, i förhållande extremt få, kommentarerna som inte är speciellt respektfulla är för jobbiga. Eftersom jag bara delar med mig allteftersom jag själv förstår vad som händer och vad veterinärerna säger så kan jag tackla det bättre. Jag vet att de inte ”behandlar henne som ett intressant försöksobjekt” som någon skrev eller att ”hon kanske bara har brist på vita blodkroppar, det missar veterinärer ofta”. Så länge jag vet så kan jag tackla det – men därför vill jag inte skriva massa om lägesrapporteringar och vad som händer innan jag landat i varje nytt steg själv.

Måndag är den första riktigt avgörande dagen sedan behandlingsförsöken. Fram tills dess ska vi bara gosa. Vi är givetvis JÄTTERÄDDA om henne, all personal är välinformerad och hennes vardag anpassad efter den tragedi vi befinner oss i. Det märks tydligt att hon anpassar sig till ”sin nya kropp” och är väldigt mycket mer stillsam och lugn, går försiktigt efter mig och tar ett steg i taget. Men som ni ser: hon har liv i ögonen. Hon är Raya ännu. Vi människor har verkligen mycket att ta efter djur.

2018-02-15

Igår när Felix kom hem med röda rosor och fina ord saboterade han den romantiska känslan litegrann genom att säga:
Alltså varför läggs en Real Madrid match på alla hjärtans dag när inga killar kommer få se den..? Haha. Jag tror att han tyckte att vi lika gärna kunde gått ut och ätit middag ikväll och sett fotboll igår – men njae. 😉

 

Vi hade bokat ett fantastiskt bord precis vid den öppna elden på La Gondola. Charkisar till förrätt (as always) och oxfilépasta till varmrätt. Gissa middagens största samtalsämne? Hundvalp. Jag vill inte leva en dag utan djur i mitt liv och all romantisering runt att ”vara helt fri” förstår jag mig inte på. Mitt hjärta orkar inte gå in i en ny resa med en ny häst. Men däremot en hundvalp som kan hänga med i min vardag som alldeles snart, efter examen, kommer präglas av att bygga karriär. I vår är mitt schema helt fritt i och med uppsatskursen och jag får ha med hund på kontoret, och om något mirakel sker så att Raya finns med mig då så kan ju hunden vara med hos henne också. Så det är egentligen ett perfekt läge.

Felix är rädd för att vi ska bli låsta.. Han är inte uppvuxen med djur och nu undrar han oroligt om hunden ska få vara i vår säng 😉

Om ni har hund: berätta jättegärna om er vardag, hur den är och hur den påverkas (både positivt och negativt).

2018-02-14

Idag har jag haft en dag helt i stan, vi har inlämning på fredag och ikväll ska jag och Felix gå ut och äta för att fira vår 6:e alla hjärtans dag tillsammans. Jag är SÅ glad över att det känns värre att vara i stan en hel dag såhär än de dagar jag är hos Soraya, jag trivs mycket bättre med att ha varit där och ha haft vår tid. Först trodde jag att jag kanske inte skulle klara det. Men det har jag verkligen gjort, jag har klarat att ta tillvara på vår tid och hållit den i famnen. 

Men som vi alla erfarit en eller flera gånger så har livet ett envist sätt att bara pågå på oavsett omständigheter. Men det är faktiskt skönt, att det pågår och kräver mitt fokus. På onsdagsmorgnar har vi världens frukost uppdukad i receptionen på jobbet inför frukostmötena, när jag satte mig vid skrivbordet tog jag runda två med bara frukt. Vardagslyx! Ser ni den sjuka kurvan på datorn i bakgrunden? Det är statistiken efter en lyckad kampanj i Tyskland som jag projektlett 🙂

Jag slutade vid lunch och då behövde jag åka raka vägen hem för att plugga. Vi har inlämning på fredag, en riktigt klurig en, men nu har jag grepp om den. Förresten! Jag köpte en iPhone X igår – ser ni vilken bildkvalitét?! Wow.

Det har varit helt magiskt väder idag så när jag behövde ett plugg-break ringde jag upp min älskade Ebba och promenerade runt sjön med henne i lurarna.

Vad tusan ska jag börja träna nu..? Jag kommer börja gråta av att gå in på ett gym tror jag (dramatisk jotack). Men tänk er själva, det kommer kännas som: åh här kommer jag, fattar varken maskinerna eller de sociala koderna och påminns om att här, bland svettiga testosteronfyllda knasbollar, står jag istället för att vara i ridhuset. Min kollega frågade om jag ville följa med honom och klättra… Haha. Kanske det. Johanna Due-Boje (som tröstat och lyssnat på mig ♥) sa att hon tror att jag kan sadla om till en ny sport igen och tyckte skidskytte. Jag tror dressyrryttaren överskattade skillnaden mellan hoppning och dressyr 😉

Nu har jag precis satt mig i soffan med en smoothie (mango, ingefära, gurkmeja, grönt äpple, soyghurt) och kaffe. Felix kommer snart hem från jobbet och då ska vi öppna en flaska rött och sedan åka in till stan och äta på en italiensk restaurang. Hoppas att er alla hjärtans dag blir fin. ♥

(P.S: pälskragen på bilden är inte äkta..)