Ny bloggadress

I nio år har jag kunnat jobba, delvis och en tid helt, med att blogga om min ridsport. Det har inte bara varit roligt och lärorikt utan också en förutsättning för att jag, under tiden jag läste på universitetet, kunde äga Soraya, träna och tävla. Det vill säga: en ovärderlig möjlighet. När jag fick ta bort Soraya i mars och la ridstövlarna på hyllan för att fokusera på karriär fortsatte jag skriva härinne då och då. Jag älskar det skrivna ordet och det har varit en självklar del av min vardag i…hela mitt liv. I någon form; från de felstavade dagböckerna med snirkliga bokstäver som 8-åring i flickrummet till pris på Veckorevyns Blogawards.

Jag trodde att ni följde mig enbart för inläggen om hästar, träning och tävling. Att så otroligt många fortsatt läsa, kommentera och hålla den här bloggen vid liv trots att förutsättningarna för den ändrats hade jag med handen på hjärtat aldrig trott.

Med en stor kärlek för att klä allt som det innebär att vara människa i ord vill jag gärna behålla min blogg, trots att uppdateringen inte kommer vara lika frekvent som när jag bloggade om ridsport. Det innebär att min blogg inte passar speciellt bra in i Spotlife’s hästsegment längre – och därför flyttar jag den. Från och med nu kan ni som vill fortsätta kika in hos mig här:

https://nouw.com/linnolssons

Army

Det är fredagsmorgon och fortfarande mörkt ute. Jag har alltid haft en tendens att vakna långt innan alarm och den egenskapen gillar jag skarpt. Förmodligen kommer det ifrån alla år av pendlande och de medföljande tidiga morgnarna; först till gymnasiet och sedan till stallet. Under universitetsåren gick jag upp 04:50 tre dagar i veckan och jag tyckte genuint om de morgnarna. Ensam i en sovande stad med en termoskopp i handen på väg till min fyrbenta danspartner. Men nu är morgnarna annorlunda, liksom dagarna, kvällarna och helgerna. Ingen stalldoft, ljudet av kardborrar som fäster boots över inoljade hovar, snabbkaffe från sadelkammaren och träningsfokus. Jag går in i hösten medan allt det som var kärnan i mitt liv är kvar i våren.

Jag inser att liksom snabbkaffets doft och kardborrarnas ljud påminner om svunnen tid kommer nutidens cappuccino på fönsterkarmar under långa morgnar med bakgrundstoner av Coldplay göra det någon gång framöver. Det gäller att omfamna det lilla vardagliga med insikten om att det är dofter, toner, gator, trapphus och trottoarer som kommer slunga mig tillbaka till mina just nu 23 år någon gång i en annan tid. Kvällspromenader i höstens första krispiga luft i områden jag älskat och nu kan kalla hemkvarter. Högintensiva gruppchatter om fredagskvällen som om ”prosecco eller rosé?” är det viktigaste vi har att besluta oss om. Fnitter som ekar mellan väggar i trappuppgångar tillsammans med klackskors taktfasta ljud. Värmen som sprider sig när jag tittar på henne, henne, henne, henne och henne när de sitter runt mitt bord och diskuterar sårade känslor. Skaldjurspastor på någon av stans alla Italienare och tomatsoppa på tetrapack dagen därpå efter alldeles för mycket övertid.

När låten ”Army” med Ellie Goulding börjar strömma ur mitt headset under en av alla kvällspromenader mellan höga tegelväggar som bär på hundraåriga hemligheter så tänker jag på mina vänner. Mina vänner som med sin fulla närvaro, sina famnar och sitt outtröttliga lyssnande visat hur man vänder den mest omkullkastade vår till en färgglad höst. Som gjort det möjligt att i en helt ny tillvaro återigen omfamna, notera och uppskatta det lilla i det stora. Som med sin fulla närvaro, sina famnar och sitt outtröttliga lyssnande gjort att doften av regn mot asfalt luktar lika gott som alltid igen.

When I’m with you,
I’m standing with an army

Berätta nu om världen, var den bättre än du trott?

I skrivande stund är det lördagseftermiddag, jag sitter på min 75 centimeter breda fönsterkarm med en kopp kaffe och har precis lagt ner min dagbok efter att de senaste dagarnas tankar fått ord.

I hur många år har jag drömt om just detta?

Att skriva sittandes på en bred fönsterkarm i en lägenhet belägen på en av smultrongatorna i hjärtat av Göteborg. Drömmen fick i alla fall ordentligt fäste inuti mig när jag var i New York för fyra år sedan. Då hade jag sökt in till universitetet trots att jag hade en bra inkomst i mitt eget företag med tanken; först en kandidatutbildning, sedan uppfylla alla kreativa drömmar. Jag skapade små stunder av egentid under den resan och smet till ett Starbucks för att jobba därifrån. Från min plats som var högt belägen såg man in i fönstren tillhörande ett vackert lägenhetshus. I ett av dem satt en tjej med sin laptop på fönsterkarmen. Hon satt i skräddarställning med datorn i knäet, iklädd t-shirt utan byxor och drack rödvin.

4 år sedan och en kandidatutbildning och en egen fönsterkarm senare.

..och faktum är att det är att det är precis så som jag drömde om att det skulle vara. Det är så fint att få säga så om sina gamla drömmar som förvandlats till verklighet. Att visionen, bilden av hur det skulle kännas och vara, infrias. Att få insidan att slå bakåtkullerbyttor av det som är ens alldeles egna vardag numera.

På den här fönsterkarmen ska jag:
1. Skriva dagbokssidor om de galnaste av nätter och dejter som gör avtryck
2. Skriva dagsbokssidor om tvivel, rädslor och det som river
3. Skriva om hur jag träffar mannen i mitt liv
4. Påbörja min fösta roman

 

Fall collection 2018 now in store

I samma takt som texten ”fall collection 2018 now in store” börjar blinka på webbshopparna och kvällarna går från evighetsljusa till kolsvarta vid niotiden hamnar jag i höstkänslan. I skrivande stund står mina balkongdörrar vidöppna och får alla tända ljus att fladdra, ösregnets ljud är högre än den låga volymen på Spotify och jag har gjort te på tepåsar som Ebba tog med sig till mig någon gång – men som vi aldrig drack eftersom vi korkade upp vin istället.

Från och med imorgon är min höst här. Trots att den inte för med sig något som tidigare höstar gjort, i form av kyliga stallmorgnar, föreläsningssalar och ett delat liv under ett gemensamt tak, så känns den snäll. Jag ser fram emot den. Min lägenhet med sin stuckarur, charmiga tegelvägg och knarrande plankgolv är min pärla, trygghet och symbol för modiga beslut.

Det känns så oerhört längesen jag klev in här och drog fingrarna längst med väggarna för första gången och funderade på hur man satte på spisen. Så oerhört längesen jag gick till apoteket och köpte den dyraste vetekudden i hyllan. Våren och sommaren 2018 med sina tropiska nätter och medan fläktarna sålde slut i hela Sverige köpte jag en vetekudde och värmde i ugnen för att ha i sängen ett tag innan jag skulle försöka sova. För tro inte att det är lätt att somna i svala, ensamma lakan när du i all din tvåsamhet glömt bort hur man gör.

Men så lär mig sig. Hur man sätter på sin nya alldeles egna spis och hur man somnar själv. Hur omaka linnelakan i en ny säng i ett nytt livskapitel känns som den snällaste av platser. En plats där man nattetid kommer till ro med att hjärtskärande beslut var de rätta och sakta börjar tänka att sommaren 2018 är till för äventyr.

Och det blev det. Äventyr under evighetsljusa nätter som blivit till minnen och hemligheter i all sin enkelhet och stordådighet. Det ska det fortsätta bli fast nu med röda höstlöv under boots, ösregn och kontorsdagar där mörkret faller lagom tills eftermiddagskaffet.

Styrkor och skärvor under stjärnhimlar

En sista sommarvecka, sedan får det faktiskt ta och bli höst på riktigt. Med oxblodfärgade naglar, nya träningslöften och svarta kostymbyxor. Efter veckor, eller rättare sagt månader, med solstrålar och trettio grader kom regnet lagom till Way out West och mina enda lediga dagar under sommaren 2018. Men helt ärligt; det gör ingenting. Jag har haft annat att tänka på än regndroppar och solstrålar den här sommaren. Som stuckaturer, sittpuffar, krossat hjärta och fantastiska kvinnliga själar som är mina närmaste vänner.  

Det finns något så familjärt i helger där dagar och klockslag smälter samman. Jag har egentligen inte upplevt det så många gånger, eftersom jag i och med ridsporten för det mesta kommit senast och avrundat tidigast, oavsett om det är tisdagsmiddagen eller Way out West-helgen. Men den här sommaren har jag tagit allt som vanligtvis inte är jag i ett fast handslag.

Prosecco-frukost, glittriga toppar, mörka läppar och grillchips till mellanmål. Plastglas som genom händers ständiga närvaro snabbt omvandlar den kallt krispiga drycken till ljummen, men vad gör väl det. Mitt i den viktigaste av dialoger om något stort och upprivet skriker någon ”SKÅÅÅL” och vi kastas mellan det allvarliga och det lättsamma till tonerna av Veronica Maggio och Drake.

Alla vet att det börjar på torsdag efter jobbet och avrundas på söndag med pastamiddag – men däremellan spelar det ingen roll vilken dag eller vilket klockslag iPhonen med den nyvunnena sprickan visar. Vi alla hjälper varandra att hålla ungdomen i famnen och vuxenmåstena på avstånd.

”Han förtjänar inte dig” förklarar vi för någon vi inte känner som torkar tårar med baksidan handleden i gummistövlar på en dagsfest.

Och aldrig förstår man varandra så väl som utan filter under stjärnhimlar i slutet av en sommar, som för nästan alla varit omtumlande på det ena eller andra sättet. Man drunknar med blicken i någon annans för att spegla sig i dennes styrkor och skärvor och säger skål när det egentligen inte alls passar sig.

Jag älskade min förra helg. Nu ska jag ta hand om min sista sommarvecka på Västkusten följt av Falkenberg Strandbad med Ebba innan hon åker iväg på höstens äventyr ♥

Juni –> augusti

Ur mitt blogginlägg den 21:a juni klockan 18:38 

”Man har rätt till förtidssemester när man får en ny tjänst säger dem. Semester, tänker jag. Det är det sista jag vill ha. Den gälla signalen som ringer för att väcka mig, 52 minuter efter att jag redan vaknat, och mötena som kräver min skärpa och luncherna som kräver mitt skratt vill jag definitivt inte göra mig av med.”

Men så blev det augusti och på fredag är jag ledig för att gå på Way out West och sedan ha en vecka helt ledigt efter en riktig kontorssommar med fullt fokus. Ingen omhållande, omhuldande struktur som hjälper mig till skärpa och skratt. Det går av sig självt nu när livet runnit under mina egna broar. Oceaner av känslor under broar utan filtreringssystem. Men tillsist är man där, med solen i ansiktet och livet i magen. Ett uppbrott, ett nytt hem, ett nytt liv och många nätter senare. Nätter innehållande oumbärliga vänner, samtal om allt som inte blev, äventyr, honungsrostade jordnötter och paraplydrinkar.

Det är en befrielse att gå från att sörja gemensamma beslut om skilda vägar till att se tillbaka på famnen som gick från pojke till man i min närvaro med den största av ömhet och tacksamhet. Jag tror att vi gav varandra en robust, slitstark och alldeles otrolig trampolin att göra våra egna bakåtvolter ifrån, precis åt det håll vi vill. Och det om något är väl fint som fan.

Jag vet allt om kraften någon annans famn kan ha.

Men nu vet jag också, i alla fall en del om, hur man klarar sig själv när tiden är inne för det.

Detaljer inuti min pärla

Trettiofem kvadrat

Aldrig trodde jag att man kunde älska 35 kvadratmeter såsom jag älskar mina. Min storebror föreslog att jag skulle uppge storleken på min lägenhet i kubikmeter istället, då skulle jag kunna säga att jag bor i ett casa, tack vare takhöjden 😉

På kvällarna tänds spottar inmonterade längst med innergårdens små vägar som leder till de olika trappuppgångarna. Jag promenerar längst med dem och ut på gatan där ett av Göteborgs vackraste restaurangstråk är beläget. Lummiga uteserveringar i olika stilar och det harmoniska ljudet av småprat, gafflar som snuddar vid porslin och bartendrar som skakar is, något syrligt och något starkt med taktfasta rörelser.

Tisdagsrosé på min balkong?” knappade jag in i vår gruppchatt och samma kväll trängde vi ihop oss med klirrande glas, brunbrända ben, varandras hemligheter och kvällssol. Någon föreslog utgång i staden som inte ens sover på tisdagar och de som jobbar kontorstider fick höra ”det gööör ingenting, ni orkar, herregud! Det är sommar!”. Många timmar senare på 7eleven med grillkorv, sötstark senap och ketchup kramades vi hejdå. Och visst fan orkar vi! Morgonmöten, deadlines, kaffemaskiner, dokument och budgetar. Det är vår introducering till resten av våra liv, vad om inte det ger en energi och fokus?

Sommaren 2018 läker såren från våren dessförinnan lika taktfast som bartendern på mitt stammisställe skakar moijto. Jag är inte längre rädd för mellanrum och lugn som jag tidigare befarade skulle leda till tomrum. En ny inneboende tillit till både mig själv och livets omständigheter och slumpmässigheter. Jag vill låta kroppen åka karusell i obegränsad hastighet på insidan. Måla med akrylfärger och spilla kaffe på den enda delen jag blev nöjd med. Bädda om med nytvättade linnelakan oftare än vad som är rimligt. Skära i frallor på den vackraste köksbänken av ek men bara äta överdelarna med frön på. Köpa så många skjortor jag vill. Le och tacka ja, jag vill ju ändå inte äta middag själv ikväll. Styra båten i solnedgångens riktning och dricka shots på dagar man borde druckit ramlösa citrus. Dela hemligheter i all sin nakenhet och torka tårar när det behövs.

Jag tänker att detta är något jag kommer viska om i mina framtida barns och barnbarns öron. Hur även den mest omkullvända värld kan räddas av 35 kvadratmeter och inga regler alls.

Det är ett viktigt år

Mitt ibland förluster, uppbrott, Way out West biljetter, för dyra sittpuffar och ett nytt liv så finns det någonting ännu viktigare att klä i ord. Det som jag tänker på som mest när jag känner doften av asfalt i sommarregn och minns ögonfärgen på hemlösa utanför mataffären, just för att jag såg dem i ögonen. Grönare än någon annans. Vad beror det på? Att det finns så mycket gnista där livskvalitén är som sämst?

Jag minns en taxiresa i natten för några månader sedan, visst skrev jag om den redan då och vi enades om att det var fantastiskt? Mannen som kommit till Sverige bara ett par år tidigare, lärt sig svenska genom att lyssna på P1 för att de pratar så långsamt och tydligt, kommit in på en IT-utbildning och körde taxi alla lediga nätter för att ha råd att studera. Jag tänkte på alla dessa underkända glosförhör i Spanska, Franska och Tyska utförda av priviligerade klasskompisar som tyckte att det var för svårt. Han sa att han uppskattade Sverige och jag sa att Sverige uppskattade honom.

Åtminstone det Sverige som finns om det ljusa i människor vinner över rädslor och okunskap som omvandlar empati till något likt kemins fullkomligt oförståeliga formler.

Ingen behöver tycka lika, men det borde vara grundläggande att tycka utifrån humana grunder när man är ett av världens mest bortskämda folk. Det borde läras ut att man mår bra av ögonkontakt, genuint intresse för olikheter och mänskligheter och av att bry sig om något större än sig själv.

Det är ett förfärligt jävla viktigt år att ta ansvar över att överrösta det svarta med det ljusa. Berätta om polisen som fick dig att känna dig trygg trots en stökig gata i fredagsnatten. Berätta om barnmorskans varma blick och stora tålamod när hon detaljerat redogjorde för skillnader mellan de olika preventinmedlen du kunde välja emellan, alldeles gratis. Berätta också om de flyktingar som imponerat på dig, om du nu tagit dig tid att se dem. Varför förutsätter vi att vi blir bättre på en arbetsplats om vi får beröm och när någon ser våra insatser – när vi behandlar vårt, på så många sätt, alldeles fantastiska samhälle tvärtom?

Tyck vad du vill om att ge eller inte ge enkronor i pappmuggar, men det minsta du kan göra är att se personen i ögonen och bära med dig blicken och ögonfärgen. Det kommer likt syrsornas ljud, asfaltens doft och havets sälta få dig att känna dig mer levande.

Det handlar inte om rätten till åsikter, yttrandefrihet och demokrati. Det handlar faktiskt om mänsklighet. Och i år är året då vi alla måste prata högt om det som är mänskligt att tycka.

23

Hon är älskad, fyller 25, sprakar, glittrar och bor på samma gata där man som 17-åring blev hållen hårt i armen av vakterna som sa ”jag ser att det inte är du” när passet på tjejen i mörkblont hår och fräknar sträcktes fram. Det var väl skit, att den enda jag kände som var över 18 hade fräknar och inte jag. Tjata emot eller springa?

Nu firar vi 25-årsdagar med paella och finvin. Sträcker fram bilder på våra egna ansikten och låter basen klättra från golvet upp igenom tårna och ut i våra kroppar. Milkshake från McDonalds, skavsår på hälarna och ett surrande ljud som antingen kommer ifrån spårvagnar i fjärran eller bara finns i våra egna huvuden när nätter övergår i morgnar.

De fyller 25 och jag är 23. Jag hoppas att jag också glittrar såsom Lovisa när det är dags för min 25-årsdag. Jag undrar nyfiket vart jag befinner mig då, men orkar inte direkt tänka närmre på det. Nuet är alldeles för omtumlande för att ge utrymme åt tankar på någon annan dag någon annan tid.

Jag har de bästa av helger, helg efter helg. Tjejer som går ihop likt en armé i samtal om livets knaggligheter och ytligt guldkonfetti som balanserar de djupaste djup på balkonger. En lillasyster som äntligen är på svensk mark igen och föräldrar och morföräldrar som med glädje monterar gardinskenor på sina lediga dagar.

Men ibland tänker jag på hur annorlunda allt skulle kunna ha varit. Att jag kanske just nu skulle förberett mig inför en tävling med Soraya. Att jag saknar henne och att jag känner mig lite vilsen utan en endaste grej som liksom är min grej. För nätterna, guldkonfettin och gatorna är allas.

Det var ni, i era otaliga kommentarer, som sa det till mig där i vintras när jag spenderade varje ledig stund i en höhög med att ta farväl av det som varit hela min värld: du fick uppleva henne. En gång var hon min, nu är hon borta men ändå integrerad i mig, eftersom hon en gång var mitt allt. Det tankesättet applicerar jag på allt det som gick förlorat den här våren och tar med mig in i det nya som jag ännu inte lärt känna.

Men det nya, det får jag lära känna en annan dag. Nu ska bara få vara nu. Fester, morgnar, nätter och saltvattensbad. Trygghet blandat med främmande, grillade marshmallows, pirr i magen, kramar och kontorsdagar. Det handlar om att fortsätta leva med nyvunnen kunskap om att ingenting är oändligt. Det handlar om att vara 23 år och ha hela sin värld i skräckblandad förtjusande snurr.