Fall collection 2018 now in store

I samma takt som texten ”fall collection 2018 now in store” börjar blinka på webbshopparna och kvällarna går från evighetsljusa till kolsvarta vid niotiden hamnar jag i höstkänslan. I skrivande stund står mina balkongdörrar vidöppna och får alla tända ljus att fladdra, ösregnets ljud är högre än den låga volymen på Spotify och jag har gjort te på tepåsar som Ebba tog med sig till mig någon gång – men som vi aldrig drack eftersom vi korkade upp vin istället.

Från och med imorgon är min höst här. Trots att den inte för med sig något som tidigare höstar gjort, i form av kyliga stallmorgnar, föreläsningssalar och ett delat liv under ett gemensamt tak, så känns den snäll. Jag ser fram emot den. Min lägenhet med sin stuckarur, charmiga tegelvägg och knarrande plankgolv är min pärla, trygghet och symbol för modiga beslut.

Det känns så oerhört längesen jag klev in här och drog fingrarna längst med väggarna för första gången och funderade på hur man satte på spisen. Så oerhört längesen jag gick till apoteket och köpte den dyraste vetekudden i hyllan. Våren och sommaren 2018 med sina tropiska nätter och medan fläktarna sålde slut i hela Sverige köpte jag en vetekudde och värmde i ugnen för att ha i sängen ett tag innan jag skulle försöka sova. För tro inte att det är lätt att somna i svala, ensamma lakan när du i all din tvåsamhet glömt bort hur man gör.

Men så lär mig sig. Hur man sätter på sin nya alldeles egna spis och hur man somnar själv. Hur omaka linnelakan i en ny säng i ett nytt livskapitel känns som den snällaste av platser. En plats där man nattetid kommer till ro med att hjärtskärande beslut var de rätta och sakta börjar tänka att sommaren 2018 är till för äventyr.

Och det blev det. Äventyr under evighetsljusa nätter som blivit till minnen och hemligheter i all sin enkelhet och stordådighet. Det ska det fortsätta bli fast nu med röda höstlöv under boots, ösregn och kontorsdagar där mörkret faller lagom tills eftermiddagskaffet.

Styrkor och skärvor under stjärnhimlar

En sista sommarvecka, sedan får det faktiskt ta och bli höst på riktigt. Med oxblodfärgade naglar, nya träningslöften och svarta kostymbyxor. Efter veckor, eller rättare sagt månader, med solstrålar och trettio grader kom regnet lagom till Way out West och mina enda lediga dagar under sommaren 2018. Men helt ärligt; det gör ingenting. Jag har haft annat att tänka på än regndroppar och solstrålar den här sommaren. Som stuckaturer, sittpuffar, krossat hjärta och fantastiska kvinnliga själar som är mina närmaste vänner.  

Det finns något så familjärt i helger där dagar och klockslag smälter samman. Jag har egentligen inte upplevt det så många gånger, eftersom jag i och med ridsporten för det mesta kommit senast och avrundat tidigast, oavsett om det är tisdagsmiddagen eller Way out West-helgen. Men den här sommaren har jag tagit allt som vanligtvis inte är jag i ett fast handslag.

Prosecco-frukost, glittriga toppar, mörka läppar och grillchips till mellanmål. Plastglas som genom händers ständiga närvaro snabbt omvandlar den kallt krispiga drycken till ljummen, men vad gör väl det. Mitt i den viktigaste av dialoger om något stort och upprivet skriker någon ”SKÅÅÅL” och vi kastas mellan det allvarliga och det lättsamma till tonerna av Veronica Maggio och Drake.

Alla vet att det börjar på torsdag efter jobbet och avrundas på söndag med pastamiddag – men däremellan spelar det ingen roll vilken dag eller vilket klockslag iPhonen med den nyvunnena sprickan visar. Vi alla hjälper varandra att hålla ungdomen i famnen och vuxenmåstena på avstånd.

”Han förtjänar inte dig” förklarar vi för någon vi inte känner som torkar tårar med baksidan handleden i gummistövlar på en dagsfest.

Och aldrig förstår man varandra så väl som utan filter under stjärnhimlar i slutet av en sommar, som för nästan alla varit omtumlande på det ena eller andra sättet. Man drunknar med blicken i någon annans för att spegla sig i dennes styrkor och skärvor och säger skål när det egentligen inte alls passar sig.

Jag älskade min förra helg. Nu ska jag ta hand om min sista sommarvecka på Västkusten följt av Falkenberg Strandbad med Ebba innan hon åker iväg på höstens äventyr ♥

Juni –> augusti

Ur mitt blogginlägg den 21:a juni klockan 18:38 

”Man har rätt till förtidssemester när man får en ny tjänst säger dem. Semester, tänker jag. Det är det sista jag vill ha. Den gälla signalen som ringer för att väcka mig, 52 minuter efter att jag redan vaknat, och mötena som kräver min skärpa och luncherna som kräver mitt skratt vill jag definitivt inte göra mig av med.”

Men så blev det augusti och på fredag är jag ledig för att gå på Way out West och sedan ha en vecka helt ledigt efter en riktig kontorssommar med fullt fokus. Ingen omhållande, omhuldande struktur som hjälper mig till skärpa och skratt. Det går av sig självt nu när livet runnit under mina egna broar. Oceaner av känslor under broar utan filtreringssystem. Men tillsist är man där, med solen i ansiktet och livet i magen. Ett uppbrott, ett nytt hem, ett nytt liv och många nätter senare. Nätter innehållande oumbärliga vänner, samtal om allt som inte blev, äventyr, honungsrostade jordnötter och paraplydrinkar.

Det är en befrielse att gå från att sörja gemensamma beslut om skilda vägar till att se tillbaka på famnen som gick från pojke till man i min närvaro med den största av ömhet och tacksamhet. Jag tror att vi gav varandra en robust, slitstark och alldeles otrolig trampolin att göra våra egna bakåtvolter ifrån, precis åt det håll vi vill. Och det om något är väl fint som fan.

Jag vet allt om kraften någon annans famn kan ha.

Men nu vet jag också, i alla fall en del om, hur man klarar sig själv när tiden är inne för det.

Detaljer inuti min pärla

Trettiofem kvadrat

Aldrig trodde jag att man kunde älska 35 kvadratmeter såsom jag älskar mina. Min storebror föreslog att jag skulle uppge storleken på min lägenhet i kubikmeter istället, då skulle jag kunna säga att jag bor i ett casa, tack vare takhöjden 😉

På kvällarna tänds spottar inmonterade längst med innergårdens små vägar som leder till de olika trappuppgångarna. Jag promenerar längst med dem och ut på gatan där ett av Göteborgs vackraste restaurangstråk är beläget. Lummiga uteserveringar i olika stilar och det harmoniska ljudet av småprat, gafflar som snuddar vid porslin och bartendrar som skakar is, något syrligt och något starkt med taktfasta rörelser.

Tisdagsrosé på min balkong?” knappade jag in i vår gruppchatt och samma kväll trängde vi ihop oss med klirrande glas, brunbrända ben, varandras hemligheter och kvällssol. Någon föreslog utgång i staden som inte ens sover på tisdagar och de som jobbar kontorstider fick höra ”det gööör ingenting, ni orkar, herregud! Det är sommar!”. Många timmar senare på 7eleven med grillkorv, sötstark senap och ketchup kramades vi hejdå. Och visst fan orkar vi! Morgonmöten, deadlines, kaffemaskiner, dokument och budgetar. Det är vår introducering till resten av våra liv, vad om inte det ger en energi och fokus?

Sommaren 2018 läker såren från våren dessförinnan lika taktfast som bartendern på mitt stammisställe skakar moijto. Jag är inte längre rädd för mellanrum och lugn som jag tidigare befarade skulle leda till tomrum. En ny inneboende tillit till både mig själv och livets omständigheter och slumpmässigheter. Jag vill låta kroppen åka karusell i obegränsad hastighet på insidan. Måla med akrylfärger och spilla kaffe på den enda delen jag blev nöjd med. Bädda om med nytvättade linnelakan oftare än vad som är rimligt. Skära i frallor på den vackraste köksbänken av ek men bara äta överdelarna med frön på. Köpa så många skjortor jag vill. Le och tacka ja, jag vill ju ändå inte äta middag själv ikväll. Styra båten i solnedgångens riktning och dricka shots på dagar man borde druckit ramlösa citrus. Dela hemligheter i all sin nakenhet och torka tårar när det behövs.

Jag tänker att detta är något jag kommer viska om i mina framtida barns och barnbarns öron. Hur även den mest omkullvända värld kan räddas av 35 kvadratmeter och inga regler alls.

Det är ett viktigt år

Mitt ibland förluster, uppbrott, Way out West biljetter, för dyra sittpuffar och ett nytt liv så finns det någonting ännu viktigare att klä i ord. Det som jag tänker på som mest när jag känner doften av asfalt i sommarregn och minns ögonfärgen på hemlösa utanför mataffären, just för att jag såg dem i ögonen. Grönare än någon annans. Vad beror det på? Att det finns så mycket gnista där livskvalitén är som sämst?

Jag minns en taxiresa i natten för några månader sedan, visst skrev jag om den redan då och vi enades om att det var fantastiskt? Mannen som kommit till Sverige bara ett par år tidigare, lärt sig svenska genom att lyssna på P1 för att de pratar så långsamt och tydligt, kommit in på en IT-utbildning och körde taxi alla lediga nätter för att ha råd att studera. Jag tänkte på alla dessa underkända glosförhör i Spanska, Franska och Tyska utförda av priviligerade klasskompisar som tyckte att det var för svårt. Han sa att han uppskattade Sverige och jag sa att Sverige uppskattade honom.

Åtminstone det Sverige som finns om det ljusa i människor vinner över rädslor och okunskap som omvandlar empati till något likt kemins fullkomligt oförståeliga formler.

Ingen behöver tycka lika, men det borde vara grundläggande att tycka utifrån humana grunder när man är ett av världens mest bortskämda folk. Det borde läras ut att man mår bra av ögonkontakt, genuint intresse för olikheter och mänskligheter och av att bry sig om något större än sig själv.

Det är ett förfärligt jävla viktigt år att ta ansvar över att överrösta det svarta med det ljusa. Berätta om polisen som fick dig att känna dig trygg trots en stökig gata i fredagsnatten. Berätta om barnmorskans varma blick och stora tålamod när hon detaljerat redogjorde för skillnader mellan de olika preventinmedlen du kunde välja emellan, alldeles gratis. Berätta också om de flyktingar som imponerat på dig, om du nu tagit dig tid att se dem. Varför förutsätter vi att vi blir bättre på en arbetsplats om vi får beröm och när någon ser våra insatser – när vi behandlar vårt, på så många sätt, alldeles fantastiska samhälle tvärtom?

Tyck vad du vill om att ge eller inte ge enkronor i pappmuggar, men det minsta du kan göra är att se personen i ögonen och bära med dig blicken och ögonfärgen. Det kommer likt syrsornas ljud, asfaltens doft och havets sälta få dig att känna dig mer levande.

Det handlar inte om rätten till åsikter, yttrandefrihet och demokrati. Det handlar faktiskt om mänsklighet. Och i år är året då vi alla måste prata högt om det som är mänskligt att tycka.

23

Hon är älskad, fyller 25, sprakar, glittrar och bor på samma gata där man som 17-åring blev hållen hårt i armen av vakterna som sa ”jag ser att det inte är du” när passet på tjejen i mörkblont hår och fräknar sträcktes fram. Det var väl skit, att den enda jag kände som var över 18 hade fräknar och inte jag. Tjata emot eller springa?

Nu firar vi 25-årsdagar med paella och finvin. Sträcker fram bilder på våra egna ansikten och låter basen klättra från golvet upp igenom tårna och ut i våra kroppar. Milkshake från McDonalds, skavsår på hälarna och ett surrande ljud som antingen kommer ifrån spårvagnar i fjärran eller bara finns i våra egna huvuden när nätter övergår i morgnar.

De fyller 25 och jag är 23. Jag hoppas att jag också glittrar såsom Lovisa när det är dags för min 25-årsdag. Jag undrar nyfiket vart jag befinner mig då, men orkar inte direkt tänka närmre på det. Nuet är alldeles för omtumlande för att ge utrymme åt tankar på någon annan dag någon annan tid.

Jag har de bästa av helger, helg efter helg. Tjejer som går ihop likt en armé i samtal om livets knaggligheter och ytligt guldkonfetti som balanserar de djupaste djup på balkonger. En lillasyster som äntligen är på svensk mark igen och föräldrar och morföräldrar som med glädje monterar gardinskenor på sina lediga dagar.

Men ibland tänker jag på hur annorlunda allt skulle kunna ha varit. Att jag kanske just nu skulle förberett mig inför en tävling med Soraya. Att jag saknar henne och att jag känner mig lite vilsen utan en endaste grej som liksom är min grej. För nätterna, guldkonfettin och gatorna är allas.

Det var ni, i era otaliga kommentarer, som sa det till mig där i vintras när jag spenderade varje ledig stund i en höhög med att ta farväl av det som varit hela min värld: du fick uppleva henne. En gång var hon min, nu är hon borta men ändå integrerad i mig, eftersom hon en gång var mitt allt. Det tankesättet applicerar jag på allt det som gick förlorat den här våren och tar med mig in i det nya som jag ännu inte lärt känna.

Men det nya, det får jag lära känna en annan dag. Nu ska bara få vara nu. Fester, morgnar, nätter och saltvattensbad. Trygghet blandat med främmande, grillade marshmallows, pirr i magen, kramar och kontorsdagar. Det handlar om att fortsätta leva med nyvunnen kunskap om att ingenting är oändligt. Det handlar om att vara 23 år och ha hela sin värld i skräckblandad förtjusande snurr. 

Svunnen tid som väcks genom andras ord

Wow vad mycket fina ord ni ger mig.
Jag var helt säker på att min blogg skulle bli en samling texter som aldrig lästes men som ändå fanns bevarade någonstans när jag slutade blogga om ridsport. Att ni skulle stanna här, tålmodiga med så få uppdateringar tillskillnad från innan, med varmare och större engagemang än någonsin hade jag aldrig trott.

Det är något speciellt i den gemenskapen som föds ur att man känner igen sig själv i någon annans tid. Visst är det? Någon som speglar svunnen tid ur ens eget liv eller den tid som gissningsvis ligger framför en, eller som man är mitt upp i. Som om igenkänningen spelar på ens egna inre gitarrstråkar och väcker det som förträngts, förnekats och förfrysts.

Det var faktiskt lite så när jag köpte lägenheten, känslan i rummet där kontraktet skrevs på. Jag köpte lägenheten av en kvinna genom en kvinnlig mäklare. Båda sisådär sju år framför mig i livet. Jag hade sagt att jag ville ha tillträde så snabbt som möjligt och de frågade varför. Mitt ibland köpekontrakt, miljonbelopp och juridiska aspekter berättade jag mitt varför och de tog emot det med varma blickar och sina egna berättelser. Det blir bättre sa de och vi alla var överens om att jag köpt den bästa tänkbara lägenheten för tiden som låg framför mig nu.

Man kan vara vänner ändå, när tiden gått, sa någon utav dem och jag log som ett ordlöst tack.

De visste bättre än jag att sammetssoffor, hämtmat, vänner och för dyra gardiner skulle hjälpa. För det hade de, i någon form någon gång, själva upplevt. Men det visste inte jag. Då.

Kanske är det det vi gör här just nu. Känner igen oss i varandra, antingen den tid vi en gång upplevt, den vi har framför oss eller den vi är mitt upp i. Jag genom mina inlägg och ni genom era kommentarer. Jag ville i alla fall bara skriva tack för alla era ord, jag läser
v a r e n d a ett noggrant. <3

Sex and the city

Och så går tiden och helt plötsigt upptäcker man att den nya adressen över ens läppar till taxichaffuören i natten inte hugger i bröstet längre. 

Efter en helg som gått i uppblåsbara rosa flamingos tecken sitter jag nu på balkongen för mig själv med andra koppen kaffe efter en springrunda. Trots att innergården omsluts med höga, vackra hus som stänger ute restauranggatornas ljud till lummig tystnad så hörs barns karusellskrik från Liseberg då och då.

Lägenhetshusen är fulla med unga människor. Vill man somna med öppna fönster somnar man till röster som höjs i takt med nattens timmar till Spotifys färdiga lista ”Sommarhits 2018”. Pumps klapprar i trapphusen långt efter klockan 03, tvättstugan lyser orimligt sent på grund av alla oss som glömmer boka tvättider och hämtmatsleveransen på den rosa cykeln är här oftare än vi som bor här.

Jag tar också trapporna i stadiga kliv på för höga pumps. Inte lika stapplande och vilsen längre. Fylld med en ny tillit till mig själv. Också den som en osynslig tatuering på insidan bröstet, såsom jag skrev om den första kärleken. Fast denna viskar att jag överlever allt det jag trodde jag skulle gå under av. Det är också en livsgåva, att veta det.

För trots att balkonggolvet av träplankor jag sitter på fått många droppar av tårar och rödvin på sig så är det bara rödvinsdropparna som inte går bort i regnet. Och de, de får gärna vara kvar. Bara regnet tar tårarna.

Akrylfärger och nytt liv

Det är skitkul igen. Livet. Mitt hjärta svämmar över av tacksamhet till mina vänner som hjälpt mig sätta skratt, känsla och glädje i väggarna. Hur gjorde dem? Hur gjorde dem det i en tid där väggarna bara påminde om ensamhet.

Efter två veckors konstant vänskapsnärvaro så har nu en vardag fått flytta in och den känns ny, obekant, hisnande och faktiskt just kul. Jag beställer tunga sammetsgardiner i en nyans som bara jag behöver älska. Byter ut det gamla mot det nya, i såväl juicesmak som livssituation. Det kallas nog inte ens att bryta rutiner när rutinerna försvann med ens gamla drömmar, mer att skapa nya från ingenting alls.

Jag slutar klockan fem och det känns som ett sommarlov. Inga tentor, inget ansvar när kontorsporten dras igen bakom mig, inga långa pendelresor och inga skyhöga utgifter. Mycket är sorgligt i det förstås, för i pendelresor och skyhöga utgifter fanns en av mina största passioner och kärlekar, men nu är det inte längre så. Och det finns något så viktigt i att finna ro i just de orden har den här våren lärt mig; men nu, nu är det inte längre så.

Nu är det inte så och då får någonting helt annat bli.