2018-02-18

 

Söndag den 18:e februari: vinterpromenad, brunch med havsutsikt, många koppar kaffe och viktiga samtal och inredningsspan. ♥

Idag har jag inte varit i stallet alls. Jag har haft en helt fantastisk söndag, egentligen, och uppskattar mina vänner och våra samtal till tusen. Jag fattar inte hur jag har lyckats finna så många genuina människor som både är modiga och roliga som fan under 23 år i livet? Tack och lov för det, jag har aldrig behövt det mer. Just nu blir det lätt sorgligt att göra helt andra saker än jag brukar, allt som inte berör Soraya känns som istället för och blir ett vittne för att allt med henne, stallet och teamet runtom tagit slut. En vanlig söndag hade jag antagligen inte kunnat hänga med på den här dagen med tjejerna, eftersom jag alltid var så noga med att rida ut henne de dagar jag kunde vara där i dagsljus.

Igår pratade de i stallet om årets första start, och medan de tränar inför den så går jag istället promenader. Jag fick min första ponny när jag var tio år och sedan dess har hästarna haft huvudrollen i mitt liv. Snacka om att mitt inre känns som Bambi på hal is just nu…

En dags andrum

Godmorgon söndag.
Idag känns som en dags andrum innan verkligheten är tillbaka för att stanna. Tiden mellan behandlingen och imorgon har känts skyddad, för jag vet att jag inte kan göra någonting, inte ta ställning, inte ta beslut. Bara vara med Raya. Men imorgon kommer allt dra igång som ett virrvarr, besked, beslut, ställningstaganden. Idag ska jag skriva ner ALLA mina frågor och tankar så att jag får med allt till veterinärerna imorgon.

Om någon timma hämtar Elvira mig och så ska vi åka ut till Hönö, en liten ö utanför Göteborg, med tjejerna. Vi ska ta en långpromenad i snön och äta lunch där ute. Kan ni tänka er en bättre andrums-aktivitet? Alla i min omgivning som inte håller på med hästar har verkligen varit så jäkla fina, mött och lyssnat trots att det nog inte är så lätt att förstå.

Bland de första dagarna efter beskedet hade jag den där svinjobbiga känslan av att längta hem och bort samtidigt. Förstår ni vad jag menar? Man orkar ingenting, vill inte träffa någon men får samtidigt panik av att bli lämnad med sig själv. Då styrde Lovisa och Elvira upp en middag dit jag åkte direkt efter jobbet, de hade beställt in maten medan jag var på väg så jag satte mig bara och blev serverad. Sedan grät Lovisa lika mycket som jag när jag berättade trots att hon inte rider. That’s friendship, haha ♥

Så; jag har magont och oro inför veckan men har en distraherande, lugn och bra dag framför mig.

2018-02-17

Soraya börjar kännas väldigt trött, vilket inte är så konstigt eftersom hon använder ögonen och andra sinnen för att klara vardagen nu. Det river i mig att se det då det förstås är ett tydligt tecken, av många, på att behandlingen inte tar. Det är inte säkert att vi kommer få köra henne till återbesök utan idag har vi filmat henne när hon skrittar i olika rörelser och så ska veterinärerna bedöma om hon kan köras i trailer eller inte. ”Olika rörelser” innebär i vårt fall att svänga en snäv sväng i skritt eller hålla balansen om någon drar svansen åt höger.. För ett par månader sedan red vi MSVA. Det är en sån JÄVLA ofattbar mardröm. 

Jag spenderade dagens ljusa timmar i stallet och det var många tårar emellanåt. Många som jag inte träffat än (har åkt dit tider när det oftast är tomt) träffade jag för första gången idag. Alla är så snälla och tröstande, men ni vet hur det är, när man ser i någons ögon att de verkligen förstår. Som vet och förstår kärleken till hästar, livsengagemanget i en satsning och speglar min blick i en fullständig förståelse. Då är det svårt att hålla ihop. Detta är verkligen bara så jävla pissigt och åt helvete.

2018-02-16

Jag kom precis hem till lägenheten efter en lång dag. Felix är också på väg hem och vi ska laga lammgryta och ha en typisk hemma-fredagskväll ihop ♥
Sedan väntar en lugn helg, medvetet. Dels tar det otroligt på krafterna att försöka koncentrera sig på skolan och jobbet när jag är så så ledsen och dels så känner jag att jag successivt måste vänja mig vid att det förmodligen är såhär mitt liv kommer vara i vår. Lugnt. Fast inte på ett skönt sätt, utan på ett sätt där någonting som tillhört en av de största platserna i mitt hjärta och liv saknas. Uh, jag får nästan panik av tanken. Att fredagarna ska komma med känslan av att inte ha en enda tid att passa förrän måndagens morgonmöte – där det vanligtvis var fullspäckat av stall- och träningstider… SÅ konstigt och SÅ sorgligt.

Nu ska jag i alla fall visa er min (omtalade hehe) matta som jag tog kort på när jag var hemma en snabbis på lunchen när dagsljuset spred sig över den. Visst är den fantastisk? Vad tror ni om en mörk, mörk blå sammetssoffa till?

Min älskade

Just nu står vår värld på paus tills på måndag. Jag vill vara sparsam med det jag delar med mig av på grund av att jag vill vara trygg i lägesrapporten själv först. De flesta av er är guld och jag är oändligt tacksam för ert stöd. Men de, i förhållande extremt få, kommentarerna som inte är speciellt respektfulla är för jobbiga. Eftersom jag bara delar med mig allteftersom jag själv förstår vad som händer och vad veterinärerna säger så kan jag tackla det bättre. Jag vet att de inte ”behandlar henne som ett intressant försöksobjekt” som någon skrev eller att ”hon kanske bara har brist på vita blodkroppar, det missar veterinärer ofta”. Så länge jag vet så kan jag tackla det – men därför vill jag inte skriva massa om lägesrapporteringar och vad som händer innan jag landat i varje nytt steg själv.

Måndag är den första riktigt avgörande dagen sedan behandlingsförsöken. Fram tills dess ska vi bara gosa. Vi är givetvis JÄTTERÄDDA om henne, all personal är välinformerad och hennes vardag anpassad efter den tragedi vi befinner oss i. Det märks tydligt att hon anpassar sig till ”sin nya kropp” och är väldigt mycket mer stillsam och lugn, går försiktigt efter mig och tar ett steg i taget. Men som ni ser: hon har liv i ögonen. Hon är Raya ännu. Vi människor har verkligen mycket att ta efter djur.

2018-02-15

Igår när Felix kom hem med röda rosor och fina ord saboterade han den romantiska känslan litegrann genom att säga:
Alltså varför läggs en Real Madrid match på alla hjärtans dag när inga killar kommer få se den..? Haha. Jag tror att han tyckte att vi lika gärna kunde gått ut och ätit middag ikväll och sett fotboll igår – men njae. 😉

 

Vi hade bokat ett fantastiskt bord precis vid den öppna elden på La Gondola. Charkisar till förrätt (as always) och oxfilépasta till varmrätt. Gissa middagens största samtalsämne? Hundvalp. Jag vill inte leva en dag utan djur i mitt liv och all romantisering runt att ”vara helt fri” förstår jag mig inte på. Mitt hjärta orkar inte gå in i en ny resa med en ny häst. Men däremot en hundvalp som kan hänga med i min vardag som alldeles snart, efter examen, kommer präglas av att bygga karriär. I vår är mitt schema helt fritt i och med uppsatskursen och jag får ha med hund på kontoret, och om något mirakel sker så att Raya finns med mig då så kan ju hunden vara med hos henne också. Så det är egentligen ett perfekt läge.

Felix är rädd för att vi ska bli låsta.. Han är inte uppvuxen med djur och nu undrar han oroligt om hunden ska få vara i vår säng 😉

Om ni har hund: berätta jättegärna om er vardag, hur den är och hur den påverkas (både positivt och negativt).

2018-02-14

Idag har jag haft en dag helt i stan, vi har inlämning på fredag och ikväll ska jag och Felix gå ut och äta för att fira vår 6:e alla hjärtans dag tillsammans. Jag är SÅ glad över att det känns värre att vara i stan en hel dag såhär än de dagar jag är hos Soraya, jag trivs mycket bättre med att ha varit där och ha haft vår tid. Först trodde jag att jag kanske inte skulle klara det. Men det har jag verkligen gjort, jag har klarat att ta tillvara på vår tid och hållit den i famnen. 

Men som vi alla erfarit en eller flera gånger så har livet ett envist sätt att bara pågå på oavsett omständigheter. Men det är faktiskt skönt, att det pågår och kräver mitt fokus. På onsdagsmorgnar har vi världens frukost uppdukad i receptionen på jobbet inför frukostmötena, när jag satte mig vid skrivbordet tog jag runda två med bara frukt. Vardagslyx! Ser ni den sjuka kurvan på datorn i bakgrunden? Det är statistiken efter en lyckad kampanj i Tyskland som jag projektlett 🙂

Jag slutade vid lunch och då behövde jag åka raka vägen hem för att plugga. Vi har inlämning på fredag, en riktigt klurig en, men nu har jag grepp om den. Förresten! Jag köpte en iPhone X igår – ser ni vilken bildkvalitét?! Wow.

Det har varit helt magiskt väder idag så när jag behövde ett plugg-break ringde jag upp min älskade Ebba och promenerade runt sjön med henne i lurarna.

Vad tusan ska jag börja träna nu..? Jag kommer börja gråta av att gå in på ett gym tror jag (dramatisk jotack). Men tänk er själva, det kommer kännas som: åh här kommer jag, fattar varken maskinerna eller de sociala koderna och påminns om att här, bland svettiga testosteronfyllda knasbollar, står jag istället för att vara i ridhuset. Min kollega frågade om jag ville följa med honom och klättra… Haha. Kanske det. Johanna Due-Boje (som tröstat och lyssnat på mig ♥) sa att hon tror att jag kan sadla om till en ny sport igen och tyckte skidskytte. Jag tror dressyrryttaren överskattade skillnaden mellan hoppning och dressyr 😉

Nu har jag precis satt mig i soffan med en smoothie (mango, ingefära, gurkmeja, grönt äpple, soyghurt) och kaffe. Felix kommer snart hem från jobbet och då ska vi öppna en flaska rött och sedan åka in till stan och äta på en italiensk restaurang. Hoppas att er alla hjärtans dag blir fin. ♥

(P.S: pälskragen på bilden är inte äkta..)

2018-02-13

Vi är inne på sista veckan av behandlingen och det har inte hänt någonting överhuvudtaget. Första tiden letade jag hela tiden efter att hon skulle se bättre ut men sakta har det lilla hoppet runnit ur mig. Jag läser era kommentarer och förstår allas input. Jag håller inte kvar henne i livet enbart för min skull, utan också för att ge behandlingen en chans. Den dagen jag tar beslutet att låta henne somna in vill jag känna att jag gav alla chanser en ärlig chans.

Idag har jag filmat de neurologiska tester jag kan göra på hemmaplan (vissa rörelser i skritt där hennes neurologiska skada ger utslag) och ska skicka till veterinärerna som sedan kommer ringa mig och diskutera om vi ska åka på återbesöket eller inte.

Men visst fan har den här tiden varit för min skull också, eller ja, kanske allra mest. Jag har haft Raya vid min sida under bergodalbanan av förkrossade känslor och det har betytt så mycket. De stunder när jag har varit där helt själv, när personalen slutat och jag kört dit själv kommer jag minnas lika starkt som vår MSVA-debut. Hon känner och förstår och vi har tröstat varandra. 

2018-02-11

Fredagsmiddag på Teaterkällaren. 

Helgen har passerat, det är söndagskväll och jag ligger på mage i sängen och läser sida efter sida om kvalitativ intervjuanalys. Metodkursen är minst sagt krävande och jag får rota för att hitta energi och motivation till att ta pluggtimmarna i mål. Mina tankar är förstås någon annanstans. 

 

Idag har jag packat ihop all min utrustning och kört till mina föräldrars gård och lagt i ett förråd. På tveksamt återseende. Såklart det sved: det finns ett liv invävt i den otaliga mängden benlindor, i det fina kandaret, i alla bett jag prövat och stövlar jag slitit. Mitt liv. Nu är hyllorna tomma och bara det som en promenadhäst behöver ligger prydligt i högar och skvallrar om att precis allt har gått sönder.

Imorgon går vi in i vecka två av tre på behandlingen och idag såg Raya värre ut än någonsin när hon försökte sig på några travsteg i hagen. Hela bakbenen viker sig och hon får tvärstanna och dra dem upp mot magen, det ser ut som att hon försöker känna efter vart de finns och varför de inte bär henne. Tänk er själva att se sin häst så. Imorgon åker jag till henne efter jobbet och försöker ta en försiktig promenad inomhus och därefter ska jag ringa de inblandade veterinärerna och prata med dem. Det sista de sa till mig när vi var på kliniken var: du får inte köra henne i en trailer om det inte blir bättre. Återbesök om en vecka..

Vilken jävla, helvetes mardröm alltså.

2018-02-09

Sedan förmiddagen tisdagen den 30:e januari har livet både ryggat och skenat. Idag när jag promenerade hem längst med Linnégatan, köpte snittblommor och kisade mot solen kändes mitt liv lite som mitt eget igen för första gången sedan den där förmiddagen på kliniken. Varför just idag vet jag inte. Fredag och jag har ingen tid att passa förrän morgonmötet på kontoret på måndag. Ingen träningstid, inga helgalarm som ringer tidigare än vardagsalarmen på morgnarna och ingen naturlig träning. För jag har slutat rida. 

Jag försöker medvetet åka till stallet helt andra tider än vanligt, för att försiktigt vänja mig vid att ingenting är som vanligt. Åka förbi och gråta in i manen på kvällen istället för på morgonen när det är full aktivitet i ridhuset.

Livet pågår och jag haltar efter. Idag jobbade jag fram till två och då åkte jag vidare till skolan där vi hade eftermiddagsseminarium. Vi har gjort en innehållsanalys av hur framgångsrika kvinnor framställs i intervjuer. Slutsats: huvudfokus är hennes utseende och hennes man. Stimulerande att för en stund få något annat att bli uppgiven över.. Just alla dessa seminarium där vi på djupet diskuterar fenomen kommer jag sakna med studietiden. Kanske var det just den timmen som gav mig känslan av att vara i mitt eget liv igen? Jag tänker ofta att ridsporten och hästarna först och främst bidragit med meningsfullhet i mitt liv.

Min plats at the moment. Om en stund ska jag möta upp mina tjejkompisar på Teaterkällaren, äta middag och kramas med dem.
..men först tänkte jag skriva några rader om Sorayas skada. Jag har fått mängder av mejl och kommentarer med tips på akupunktörer, alternativ medicin, örtbehandling, okända virus, att jag ska ta en second opinion hos annan veterinär och så vidare. Jag förstår med hjärtat att ni skriver i välmening och från era hjärtan. Men med dessa rader vill jag ändå säga att allt är kartlagt och konstaterat och att tips och historier om andra hästar som haft något helt annat och klarat sig, just nu, bara gör mig ledsen.

Soraya har en skada som flera oberoende veterinärer avråder att försöka operera, då operationen med största sannolikhet inte kommer reparera hennes neurologiska problem – orsakade av skadan. Nervskadorna är så allvarliga att hon i dagsläget inte har någon reaktionskänsel från hasen ner till hoven på båda bakbenen och inte kan röra sig alls när vi blockerar delar i hennes synfält. Det innebär att hon enbart använder ögonen och andra sinnen för att kunna placera sina bakben. Så det är väldigt allvarligt.

Jag bokade en akut neurologisk utredning när hon rasade ihop in i sargväggen med mig på när jag bara joggade henne i ridhuset.

Så det handlar inte om att någon tycker att Soraya ska dömas ut och att någon annan kan tycka något annat. Nu vet ni ♥
Jag berättar mer längre fram, tack för att ni ger mig tid.