En ny tillvaro

Man har rätt till förtidssemester när man får en ny tjänst säger dem. Semester, tänker jag. Det är det sista jag vill ha. Den gälla signalen som ringer för att väcka mig, 52 minuter efter att jag redan vaknat, och mötena som kräver min skärpa och luncherna som kräver mitt skratt vill jag definitivt inte göra mig av med.

Det går okej.

Det går okej tack vare vänner som kommer med hämtmat, talar med varma röster, kramas och säger skärp dig när det behövs. Mina föräldrar och syskon som bär, monterar, ordnar och säger det här, det blir bra. Lägenheten som knarrar om nätterna och som redan känns som hemma.

Det går okej tack vare att jag är en port och en hemlig portkod från så många människors liv. Det älskar jag: att kunna andas på balkongen omsluten av min tysta innergård och sedan kliva ut och möta verkligheten och påminnas om att man är en del av den. Jag går till den fantastiska mataffären som snarare är en upplevelse än en vanlig mataffär. På vägen dit säger jag ”hejhej” med en röst som förhoppningsvis bär till mannen som verkar jobba med att stå utanför Gothia Towers klädd i frack och hälsa viktiga gäster välkomna. Jag går förbi det upplysta parishjulet och hör barns exalterade rop från Liseberg. Tänk att det hittills bara är åkattraktioner som fått er att hisna inombords. Jag går till näckrosdammen och funderar på vad den vingliga, uppenbart berusade kvinnan varit med om. Skulle vilja fråga, men man gör ju inte så.

Drar händerna längst med hundraåriga väggar som bär på hemligheter. Äter för mycket tikka masala och skriver när jag borde sova. Plattar håret fastän det regnar och jag vet att det ändå kommer vara stort och omöjligt lockigt när jag kommer fram till kontoret. Lär känna en ny vardag i ett nytt hem och det går faktiskt ganska bra.

”Regnet”

Att vakna mitt ibland de fluffigaste av duntäcken och dunkuddar i ett hem som jag inte lärt känna än men som är mitt alldeles egna. Dagens första steg på plankgolv som knarrar. Inte så konstigt, här har ju människor andadts och levt sedan 1920-talet. Sånt känns i väggarna. I atmosfären som en hög takhöjd och golv som knarrar skapar. Lägenheten känns snäll, som en varm famn i lägenhetsformat. Undra hur många trasiga hjärtan som bott här? 

Första kvällen kom Ebba till mig, det var flyttkartonger prick överallt och mina ögon tårades. Hon hade köpt med sig allt vi båda älskar och vi struntade i att det mesta var upp och ner. Dukade fram, klirrade med vinglas och tryckte play på Spotify. Låten Regnet med Petter började spelas och jag kommer alltid minnas just det ögonblicket. De första raderna med Petters röst som avlöses av Mollys, regnet som hördes från de vidöppna balkongdörrarna och min bästa vän som drar upp skjortärmen för att visa att hon ryser. Det var så mycket sorgligt och så mycket fantastiskt att rysa över den kvällen.

Dagen efter fick jag fjärilar i magen av att kisa ut mot innergården när jag vaknat. Det gjorde inte så mycket att jag bara hade prosecco, is och rödvin hemma eftersom alla mina favoritcaféer ligger runt varenda knut. Från innergårdsoasen till storstadspulsen med endast en dörr emellan.
– En surdegsfralla och en cappuccino take away, tack!
Och så äter man det hemma på sin breda fönsterkarm i skräddarställning.

Nu är det måndag morgon, jag har satt på Laleh’s svenska låtar och går mellan badrummet och min walk in closet. Snart ska jag ta en promenad till jobbet och väckas av pulsen som skapas av människor i kostymer och klackskor som är på väg.

”Plötsligt är du framme, du är namnet på din dörr
I hallen hänger orden: kommer aldrig bli som förr”
– Laleh

Med hjärtat i ena handen och rädslan i andra

Nu sitter jag här, på min alldeles egna fönsterkarm, utan att alls ha kommit i ordning och efter en omgång inuti livets stundtals brutala torktumlare. Fort gick det. Dagen efter en förhandsvisning, förälskelse vid första ögonskastet och ett förhandsbud på skakiga ben i alldeles för slitna jeans klev jag in på Bjurfors kontor och skrev på pappren till mitt första hem. Den process som skulle vara präglad av vi två, champagne och sammanhang. Så blev det inte.

Det är oändligt mycket svårare att skriva när det inte bara handlar om mig, utan någon till. Dessutom den någon som lärt mig allt om kärlek. Den någon som jag fortfarande vill skydda, hylla och höja. Men också den någon som varit en alldeles för stor del av mitt liv för att jag ens ska kunna existrera utan att tala om att vi gått skilda vägar.

Jag har enorm respekt för ungdomskärlek. Att den är lika stark som all annan kärlek. Att den kan forma, sabotera, läka, bygga upp och rasera. Att den skapar ramverk för resten av livet. Som en osynlig tatuering på insidan bröstet som viskar vad man kan förvänta sig av kärlek. Jag har fått uppleva den finaste av dem och det kommer alltid förbli en av mina livsgåvor. Det är en sorg när behov, viljor och de innersta önskningarna börjar spreta åt olika håll. Man försöker tvinna samman i förtvivlade försök som kväver. Tillslut är det inte värdigt längre.

Så. Igår klev jag in genom dörren till det som nu symboliserar att jag tillhör ingen. Är ingens. Men golvet, köksluckorna, väggarna och taket är åtminstone mitt. Här ska ensamhet tas om hand om, kaffe drickas och rödvin spillas. Ingenting blev som tänkt. Absolut ingenting blev som tänkt den här våren.

Förutom att jag fick den tillslut. Den lägenhet med det vackraste av plankgolv, tegeldetaljer, breda fönsterkarmar, stuckaturer och balkong mot en innergård som kunde varit tagen ur en New York-ungdsomsserie. Jag fick den. Om än som rejält tilltufsad av livet.

Det är bara att ta hjärtat i ena handen, rädslan i andra och kliva över tröskeln in i ett hem som ska trösta och bära. Och tacka vet jag att lägenheter varken dör eller byter färdriktning.

Min fönsterkarm. Min sex and the city lägis. Och närsomhelst ringer Ebba på dörren som flygit hem från Milano. OM vi ska dricka rödvin på golvet <3 

Nycklarna till mitt hem

Vilken vecka… Jag packar ner ett hem sedan 17 års ålder. Intetsägande flyttlådor som fylls med prylar som säger allt. Allt om mig och allt om det förflutna. Almenackan från 2014, små anteckningar på olika lappar och trosor längst in i troslådan som förlängesen är för små. Magtröjor som jag med ett leende inser att jag aldrig skulle gå utanför dörren med igen. Studentmössan intryckt i en byrå och jag funderar på vad man gör med en sån. På dagarna jobbar jag och på lunchrasterna skriver jag skuldebrev på banken. ”Det här pappret måste du skriva på för att godkänna att vi har tillgång till dina konton och därmed kan avskriva en del av lånet ifall du avlider”. Okej, det går bra.

Mäklarkåren och bankmänniskor är kanske inte de man vanligtvis blir varm i hjärtat av att tänka på. Men när jag för femtonde gången frågar ”behöver jag göra något mer med det här nu?” och de svarar med leenden att nej, nu sköter vi resten – så finns ingen jag känner mer värme inför. Jag får behärska mig för att inte, med lätt blöta ögon, tacka för att de finns. Lätt irrationell impuls, i och med att jag förmodligen betalar mer för deras hjälp än vad jag vet om. Hursomhelst så är jag så tacksam för system och struktur just nu; var där 12:30, skriv ditt namn på det pappret och vi hjälper dig med resten.

Själv kan jag inte riktigt förstå hur allt går till, men jag varken orkar fråga eller vågar blotta mina funderingar som avslöjar min o-insatthet. Spela roll, eftersom de alla med snälla ögon och fasta handslag säger ”vi sköter detta”.

Så; imorgon får jag nycklarna i min hand. Vad är det första man gör? Låser upp dörren och stryker med handflatan över stuckaturerna?

 

Tassar, hovar och ridhusdamm

Inlägget är i samarbete med Daniel Wellington 

Rosa trampdynor, blöta nosar, ridhusdamm och mjuka mular. I de tecknet gick min helg ♥
Bara någon månad efter att Raya togs bort flyttade hela teamet till en ny anläggning, vilket inte kunde bli mer tajmat. Jag kan andas häst, följa deras utveckling och dricka snabbkaffe över samtal om hästar och livet med Christian och Sara utan att behöva se någon annans häst i Sorayas box. Jag tog på något sätt så mycket farväl av hela den eran när jag förberedde mig på vårt avsked, så jag vill aldrig mer gå in i det stallet där vi delade vår tid. Det är en sluten dörr nu.

Klockan ni ser på bilderna är ifrån Daniel Wellington, som jag har ett samarbete med. Jag går inte en dag utan klocka på armen och jag är så himla glad för den här nätta modellen. Jag tycker att denna, med sitt bruna läderband, vita ur och roségulddetaljer gör sig extra bra till skjortor och sommarkläder. Om ni vill kika på just den jag har hittar ni den HÄR.

Om ni är intresserade av någon annan modell uppger ni LINNOLSSON i kassan och får 15% rabatt på hela Daniel Wellingtons sortiment. Alltid fri frakt och fria returer. Glad måndagsshopping <3

Working eight to five

Det finns något så förvirrat härligt i att få luta sig mot en lugn och samlad struktur. Som i ett heltidsjobb på ett jobb som är en salig kombination av stimulerande och rofyllt. Rofyllt för att jag för första gången på åratal får kliva in någonstans på morgonen och veta att här, här ska jag vara hela dagen. Och ingen, förutom de som njuter lika mycket som jag av morgonens första kaffeklunkar på skrivborden bredvid, kommer behöva något från mig. Stimulerande för att jag får omsätta kurslitteraturens teorier i verklig praktik. Äntligen.

Att kliva ut ur porten någon gång efter fem och vara helt min egen, äga min tid och göra vad fan jag än känner för är också en helt ny livsupplevelse. Mestadels har den tiden lagts ihop med mina tjejkompisar den här veckan.

I små pärlor till lägenheter bor vi, med som längst några spårvagnshållplatser emellan varandra. Vi stapplar ut i arbetsliv, missar tentor och kärlekar, frågar varandra frågor om livet såsom man gjorde när man var liten och inte visste att jorden var rund. Ger målande personporträtt på människor som gjort avtryck och gråter under solglasögon på offentliga platser. Panerar chevréost i småkök och köper varsina färger på vin och delar sen hejvilt tills rödvin och rosé skär sig.

Jag frågar dem frågor om livet såsom man gjorde när man var liten och inte visste att jorden var rund men trodde att pappa hade alla svar. Nu vet man att jorden är rund men också att ingen vet mer än någon annan. Ingen av oss vet, men vi sparar våra största frågor och hemligheter till varandra och svarar med den största av värme och entusiasm över panerad chevré och alla sorters vin. Och inget är väl finare än det, inte ens den vaggande tron om att pappa hade alla svar. 

Inredning: soffhörna

Finns det något mer kittlande än att inreda sitt första egna hem?
Jag tycker att det är höjden av inspirerande kreativitet och kommer se det som sommarens stora projekt. Jag är en riktig hemmakatt och så noga med känslan i hemmet. Lägenheten är som en prinsessa i lägenhetsformat med själ i varenda vrå, den pärla jag i så många år drömt om. Jag får nycklarna nästa fredag(!) och kommer visa upp den ordentligt då.

Men nu till inredningsplanerna!

Det här soffbordet har jag köpt. Det är en äkta mörkbrun marmorskiva på guldiga ben. Ärligt, hur vackert med mörkbrun marmor? Det kommer få bli soffhörnans huvuddetalj vilket gör att soffan och mattan får vara lite mer neutrala i sin framtoning. Jag har beställt en ljusgrå sammetssoffa på svarta ben som ska stå på en benvit viskosmatta där även soffbordet i mörkbrun marmor ska placeras. Sedan tror jag att jag ska satsa på en eller två Conia lampor i guld. Det är ifrån en dansk designer och inspirerade av kottar. Titta så fina:

I andra delen av rummet kommer ett mattsvart vintage-vitrinsskåp stå, fyllt med ljusgrått porslin från Mateus, bredvid en Eos-lampa i färgen Smoke på svart stativ.

Ni anar inte hur ofta jag går förbi porten för att titta på den och för att andas in gatorna. Mina hemgator. Den ligger på, i alla fall min, favoritadress i hjärtat av Göteborgs innerstad och när jag går fram och tillbaka där tänker jag: tänk när jag som vuxen äter på en restaurang med mina barn här och minns alla mina ungdomsår i den finaste av prinsesslägenheter.

D R E A M     C O M E    T R U E

2018-06-03

Jag vet inte om jag ska kalla den första helgen i juni för en förfest inför allt som komma skall eller en kombination av firande och tröstande över allt som blev och inte blev.

Skriksång på ett tak med utsikt över hela Göteborg för att fira vår allas kandidatexamen. En natt i vimlet som vävs samman med champagnefrukost dagen därpå. Dagsfester som spränger högtalare och tillskriver klibbighet en ny dimension. Söta ciderdroppar i hela håret som kräver många vändor schampoon för att ge upp sitt fäste. ”Ett glas rosé, tack” fastän man borde beställt vatten. Skoskav, pirr i magen, huvudvärk och ljusa nätter. Högsta betyg, stök och hotshots istället för morgonkaffe. Glittrande ögon och svettiga kramar tjejkompisar emellan, ”SKÅL” skriker vi och alla skålar för något.

Jag skålade mest för att jag precis uppnått två drömmar: en universitetsexamen och lägenhetsköp.

Nu – fixa sallad som lunchlåda och tvätta håret länge. Imorgon: första dagen som marknadskoordinator. Efter jobbet ska jag gå och köpa mig ett mörkbrunt marmorbord till min nya lägenhet.

Alldeles lagom knäsvag men ändå redo för: resten av livet!

Den 1:a juni 2018

Det är den 1:a juni. Om några timmar går jag ur skolan för sista gången, med en kandidatexamen i handen. Och innanför den vackraste port jag skådat i hjärtat av den stad jag älskar mest ska snart mitt namn sättas upp. För det här, det är mitt alldeles egna hem.

Halvvägs

2018-05-30 och halvvägs in i den sista veckan på universitetet.
Jag måste faktiskt få skryta och berätta att efter vår presentation i måndags kom kursansvarig fram och tipsade oss om en uppsatstävling och frågade om vi inte skulle skriva en pressrelease kopplad till vår uppsats. Helt klart ett fint betyg innan betyget, haha! Man kan ju hoppas att vi lyckas imponera eximinatorn också…

På fredag är det opponering och det är då vi ”ställs mot väggen” och ska kunna försvara och förklara alla delar i vår uppsats, metodval och utformningsval. Sedan får man veta inför klassen om uppsatsen är godkänd, pirrigt!

På kvällen är det firande med klassen och sedan kommer hela min helg gå i firandets tecken. Champagnefrukost och dagsfest, tjejer och 30 grader med förhoppningsvis en kandidatexamen att fira. På söndag ska jag tvätta bort champagneos, ta en lång skogspromenad och förbereda mig på resten av mitt yrkesliv. 

För på måndag börjar jag min nya tjänst, på samma företag, som marknadskoordinator!
”Det blir till det bästa”.