Parallella upplopp

..dags att dricka te och äta choklad i soffan med fotboll på i bakgrunden och reflektera över livet istället för över balkongen. 😉
Just nu känns det som om mitt liv består av parallella upplopp. Alltså om jag tänker tillbaka på mina två, snart in på tredje, högskoleår så har de trappats upp parallellt mellan olika delar i livet successivt. Första året jobbade jag enbart med sociala medier och Soraya var fem år, stod uppstallad i ett vanligt inackorderingsstall tjugo minuter hemifrån och vi red lite LA-klasser. Jag kände att jag ville börja jobba mer och fick PR-konsultuppdrag under år två och valde även att ”nu gör jag det här på riktigt” och flyttade Soraya till Christian, hela 7 mil ifrån mig. IMG_4826

Nu väntar år tre. Jag vill debutera MSV:A under det här året och jag har fått min första anställning på 50% inom marknadsföring och PR. Det finns inget ”hon kan vila idag”, eller ”jag orkar nog inte plugga ikväll jag skjuter på det” längre.

Jag känner mig inte speciellt stressad, utan mer taggad, vill egentligen bara sätta fart NU med sista året. Däremot(!!) tänker jag en del på känslan när det är klart. Har ni också upplevt den där tomma konstiga känslan efter uppnådda mål? Jag tror aldrig att jag har kämpat så för något som jag kommer få göra det här året nu. Tänk vad sjukt att stå där om ett år och kanske ha fått uppleva frack-debuten och tagit examen. Det blir som en utandning efter ett galet upplopp – men med ett tomt blad att börja fylla med nya mål och förhoppningar. Den känslan är jäkligt märklig tycker jag.

Oavsett vad tror jag att det är bra att tänka på. Man vill ju att det ska kännas fantastiskt och urskönt att nå sina mål – inte hålla andan tills man når dem, då andas ut och tänka ”vad hände egentligen?IMG_8017

blogstats trackingpixel
Comments 5
  • Dunja

    Hej Linn!
    Jag tycker verkligenen att du o Soraya är väldigt fina ihop. Jag ska köpa en häst till slutet av sommaren att rida lite lätt dressyr på och jag är 173 cm lång och har hittat en 170 cm häst. Tror du att den är för stor och hur stor är Soraya och du? Hade verkligen varit till hjälp om du svarar.

    Reply

    • www.linnolsson.se Post author

      Hej!
      Åh vad kul! Jag tror att det handlar mycket om modell på häst och ridkänslan den ger. Soraya är 170cm och jag är 170cm, jag hade inte velat ha en mindre häst. Men samtidigt så är hon nätt och kvick, en tyngre och långsammare häst på 165cm kan kännas större att rida ihop då. Lycka till!

      Reply

  • Johanna

    Studenten var ett sånt moment för mig. Hade sett fram emot att ta studenten så så länge, och hade the time of my life när det väl var. Men sen dagen efter så blev det sådan stor tomhet och bara ”jaha..? Vad har man nu att se fram emot i livet då”, och den känslan har inte riktigt släppt. Väldigt konstig känsla och det är lite skrämmande, man vill ju kunna njuta lite av det man uppnått inte bara tänka ”nu är det över” och inte finna någon glädje i det alls..

    Reply

    • www.linnolsson.se Post author

      Tror att många känner så efter studenten… Jag undrar om man kan förbereda sig inför stora milstolpar på ett annat sätt för att slippa den känslan? Säger till om jag kommer på en lösning 😉

      Reply

  • Agnes

    Åhhh är i just precis den känslan nu. Har bara inte kunnat beskriva den så bra som du. I över ett halvår har jag tränat inför Vätternrundan. Cyklat mängder med mil, styrketränat, skött kosten exemplariskt och gått och lagt mig före 10 varje kväll. När jag sen rullade i mål i lördags morse efter trettio mil på cykel och med en tid som var 3,5 h bättre än förra året så kändes det som att luften gick ur mig och nu känner jag mig bara jättetom. Vet ju att känslan går över med tiden men det är en så himla konstig känsla.

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Menu Title