It’s pumpin blood

Ett inlägg kommer lassat av tankar om ridsporten från hjärtat. Are you ready? 
Ni är flera som har skrivit de senaste dagarna att ni tror att jag ”ryckts med” av att jämföra mig med, och omge mig av, riktigt duktiga satsande ryttare. Jag skulle säga ja och nej.

Vet ni vad jag allra, allra starkast kände när Soraya stod nerdrogad med huvudet i min famn inför tandläkarkollen i torsdags, med vetskapen om att hon behövde ta det lite lugnare efter en tuff träningsperiod som gjort henne fysiskt trött i kroppen? It’s pumpin blood. Det är ett liv, hennes liv, mitt djurs liv. Inte min tävlingshäst, mina tävlingar och min träningsplanering som fick ruckas på.

Den inställningen gör mig kanske till en förlorare? Mitt fokus inkräktas hela tiden av tankar fyllda av oro och omtanke för henne som djur och inte som tävlingshäst. Eller så behöver jag bara balansera på kanten ett tag för att hitta min alldeles egna gyllene väg. IMG_4920IMG_4949IMG_4943

Jag har funderat oerhört mycket på hur ryttare uttrycker sig om sina hästar – eller snarare om de uttrycker sig om sina hästar överhuvudtaget. Många uttrycker sig nämligen bara om sig själva, haha. Standard; det är synd om ryttaren som måste avanmäla en tävling på grund av till exempel en hovböld – inte synd om hästen som är den som drabbats av en hovböld.

Jag skulle absolut inte säga att alla älskar med hjärtat på lägre nivå och alla ser sina hästar som verktyg på högre nivå. Ibland snarare tvärtom. Jag tror att det bara handlar om sättet att se på sin häst – huruvida relationen till den står i fokus eller ens egna mål.

Jag skulle säga att jag håller väldigt hårt i min kärlek till Raya. Jag tror bara att jag är en fullständig nybörjare inom att balansera den med fokus, satsning och målbilder. Som det är nu inkräktar oro och omtanke på mitt fokus konstant. Samtidigt som jag inspireras och taggas av alla, betydligt mycket mer, framgångsrika ryttare runt mig. En sak är klar: det är svårt.

blogstats trackingpixel
Comments 4
  • Hanna2

    Jag är helt med dig på hur svårt detta är, ja har fått chansen att börja känna hur fantastisk ridning på den högsta nivån kan vara, men också sett hur otroligt mycket träning det innebär för hästen och hur många saker en sådan satsning skulle göra att min häst fick sluta med… Och från att ha varit ambitiös och velat bli så bra som möjligt har det mer landat i att jag vill INTE bli så bra som möjligt, jag vill träna, umgås och ha roligt med min fantastiska häst och för det oss en bit fram på vägen är det bra men gör det inte det så är jag nöjd med att ha roligt med henne varje dag också.
    För mig var det tydligt när vi drabbades av en skada, vad gör jag om hon bara går att rida ut på? Bara skritta? Bara vara haghäst? Och mitt svar var genuint och omedelbart att det är HENNE jag vill ha, och är det vad hon kan och vill göra då gör vi det tillsammans och har roligt ändå. Svaret kan vara något annat för någon annan i den situationen, och det är okej att vi är olika, men för mig blev det så tydligt.

    Reply

  • Anette

    Fast det borde verkligen inte vara svårt! Man är TVÅ om hela resan. Den dagen man glömmer det är det dags att skaffa en cykel och börja cykla istället. Man är TVÅ levande varelser – inte EN. Håll fast vid det tänket.

    Reply

  • Moa

    Jag tycker att det här sätter fingret på vad som är fel med ridsporten. Att det ens för en sekund kan få finnas tankar om att prestationer är viktigare än kärleken till hästen. Att det ens är ett alternativ att förvägra hästar hagvistelse eller hästkompisar, eller träna dem så hårt att de går sönder, för att öka chanserna att vinna tävlingar. Jag menar inte att du gör så överhuvudtaget eller att det jag skriver stämmer in på dig, tvärtom! Men dina tankar om detta tycker jag bevisar det fruktansvärda. Hästar är så ofta bara ett redskap för människans framgång. Snälla ni som är så, kör cross istället.

    Reply

  • Elin

    Jag tycker att den där omtanken och kärleken för hästen är någonting som man aldrig får glömma bort. Men jag tycker heller inte att det är helt svart och vitt, jag studerar häst och ska jobba med hästar, hästen jag har i skolan nu har jag för att vi är ett bra team och på henne kan jag göra bra prestationer både i skolan och på tävlingsbanan. Målen med henne är prestationsinriktade. Men, jag älskar henne på precis samma sätt som jag älskade ponnierna på ridskolan när jag var liten. Prestationen är viktigast men det får aldrig gå ut över hennes välmående. Den andra hästen jag har i träning har jag inte samma connection med men jag älskar att träna honom och älskar att ha honom eftersom att jag älskar hästar. De flesta jag pratar med (i hög nivå inom islandshästsporten) håller på med detta för att de älskar hästar, älskar djur och för att det är så förbannat kul. Men det är inte helt svart och vitt att prestationstänk (för sin egen skull, att överleva som professionell ryttare t.ex.) alltid är negativt för alla som jobbar profesionellt/tävlar på hög nivå har prestation i tanken.

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Menu Title