Promenera med livet i koppel

Älskar livet med blogg; man kan skriva några beklagande rader om skoltrötthet och vips så delar ni med er av ert. Jag kan sakna att vara mer privat i mina texter, såsom förut, även om jag känner att priset för det blir högre för varje månad och år på livskontot. Mer privatliv, integritet och själ att skydda på något sätt. 

Men nu till en eftermiddagstanke! När jag äntligen hade fått ihop min presentation gav jag mig ut på en promenad i solnedgången över en isig sjö: 

Jag och Felix bestämde att vi ska smälta choklad och doppa bär och frukt i ikväll, så jag skulle saxa upp genom skogens genväg till en liten ekologisk fruktaffär på hemvägen. Skogen mellan naturreservatet och lägenhetsområdena, som jag tänker att jag skulle gå i jämt om jag hade en hund. Älskar djup skog som har fått vara ifred.

För ovanlighetens skull svängde ännu en in på den lilla gömda stigen rätt in i skogen sådär 200 meter före mig idag. En man, en stor man, med smutsig jacka och, kanske mina rädda ögons tolkning, märkligt rörelsemönster. Kanske påverkad. Först övervägde jag att gå omvägen (säkert en kilometer asfalt) istället, sedan valde jag strategin att gå extremt långsamt, hålla långt avstånd för att hinna tillbaka till motionsspåret snabbare än han om något skulle kännas obehagligt och vaksamt vara på min vakt.

Där gick jag, i ett helt annat tempo än vad jag själv valt med livet i koppel; inte för lång lina, så så, dra in lite, lite åt höger, tyst, långsamt, långt bakom för att helst inte synas.

Jag undrar vem han var? Kanske på väg hem till sin familj med smutsig jacka efter att ha lekt med högt älskade barn? Men vad spelar det för roll, när man instinktivt känner sig som en mus med insikten om att vissa katter leker först och dödar sen. 

..och med ett lätt adrenalinpåslag och lättade andetag valde jag noga ut de finaste blåbären. Det är ju helt jävla sjukt. 

Comments 7
  • Johanna

    Vad som gör mig extra förbannad är att en del inte kan förstå att rädslan är befogad? Man talar om för någon (oftast en man) att man blev rädd/orolig i en situation och möts av förakt och oförståelse.
    ”Men hallå den gjorde ju ingenting? Var inte mesig/fånig.”
    Extra svårt när dessa personer är familjemedlemmar. Känner mig aldrig så förminskad som då man får sina känslor ogiltigförklarade.

    Reply

    • www.linnolsson.se Post author

      Det är så fel! Ingen jävel chansar väl med sitt liv? Det är ju det som är; vårt liv och vår integritet som hotas, lekfullt eller hotfullt.

      Reply

  • Ebba

    Gör exakt likadant om jag ser en man längre bort. Att andra tycker jag är fånig bryr jag mig inte om. Dagligen får vi läsa om otäckheter som skett i tidningarna, vågar inte tänka på hur mycket som sker som inte tas upp. Ingen har råd med att vara blåögd längre.

    Reply

    • www.linnolsson.se Post author

      ..och bara det att vi skriver ordet blåögd som fullt rimligt i en situation där man promenerar i sin takt utan att akta sitt liv i närheten av en annan människa säger väl allt. 🙁

      Reply

  • Alice Nilsson

    Så bra att uppmärksamma även sådana här (mindre farliga, men ack så betydelsefulla) händelser/känslor!!
    Senast förra veckan var det en äckelgubbe som tafsade på mig på brunnsparken när jag väntade på bussen hem från jobbet. Mitt bland folkmassan, sen försvann han bort. Hann iaf sparka honom i ryggen och skrika äckel efter honom, men alltså USCH. Är SÅ LESS, så nästa man som vågar kränka min integritet och mitt värde på något vis kommer få all min ihopsamlade ilska på sig, haha. Men inte utan medföljande rinnande tårar, smärta och skam för att ha blivit så nedsmutsad och använd. Fy sjutton vad vidrigt det är. Min absoluta hjärtefråga det här alltså, hehe!

    Reply

  • Tina

    Hade reagerat precis som du, och rädslan ÄR tyvärr befogad. Men så här var det INTE förr, jag är bra mycket äldre än dig. Jag växte upp i ett tryggt Sverige, men säga vad man vill, det är det INTE längre!!

    Reply

    • Johanna

      Eh…va…? Finns väldigt många ”bra mycket äldre” personer som vittnar om helt andra erfarenheter. Men jag är glad för dig att du aldrig var utsatt, försök dock inte skriva om historiebilden.

      Reply

Lämna ett svar till Anonym Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *