Andas in, andas ut

Efter dagar av konstant rinnande tårar och ett hjärta som krampar så klickade jag på knappen ”skapa nytt inlägg” för att berätta för er. Min första tanke var; vart och hur ska jag börja? Men så fort jag hade det tomma dokumentet framför mig så visste jag, jag börjar med det viktigaste jag har att säga. Det som är viktigast att ta sig kraft att formulera.

Innan jag berättar vad, varför och hur så vill jag skriva om sekunden när beskedet kom. Beskedet om att det är kört, sekunden när allt jag gett hela mig själv till de senaste åren rasade samman. I den sekunden har jag aldrig varit gladare för att ha varit den som lyssnat mer på Rayas blick än på min vilja att nå mina mål. Att ha varit den som backat av lite för tidigt, berömt lite för mycket och lyssnat med den största lyhördhet jag har på Raya. Rayas språk först, proffsens sen.

När det mardrömsbeskedet kommer vill man kunna se sin häst i ögonen – och det kunde jag. Vi dansade upp till MSVA mot alla odds och hon har gjort det med spetsade öron till sitt sista hovsteg under ryttare. Jag kunde gråta tillsammans med henne, för vi har gjort det här med gemensamma hjärtslag.

Soraya har skadat sig så illa så att hennes nerver längst med benmärgen förstörts och slår ut hennes balanssystem. Hon kan inte placera sina bakben korrekt ens i skritt och avviker kraftigt på alla neurologiska tester. För att citera mina papper från veterinärerna:
”(..) observera att hästens nedsatta balans medför en säkerhetsrisk vid hantering, använd gärna lina och undvik trånga utrymmen”. 

Jag har undersökt alla tänkbara möjligheter. Det uteslöts nästan direkt att hon skulle gå att rida på igen. Hulkande frågade jag ut alla inblandade veterinärer om operationsmöjligheter, frågade om det går att låta henne bli mamma, om hon kan vara smärtfri som sällskapshäst. Jag kan inte ens formulera svaren, men jag tror ni förstår.

Hon är hemma i sin box och behandlad på alla tänkbara sätt. Men prognosen är nattsvart. Jag har varit noga med att allt måste få vara som vanligt för henne. Eftersom det värsta hon vet är förändringar så kommer vi stå kvar på träningsanläggningen där hon får ha alla sina vardagsrutiner – förutom någon form av fysisk aktivitet då, förstås. Jag måste få åka tåget, köra den lilla vägen och möta henne lite till. Ge behandlingen en chans även om jag ser i allas ögon att de gör det för min skull, för att ge mig tid. Och jag måste ha tiden. Använda den för att förlika mig med att allt det som är vi och var vårt gått i tusen bitar. 

Det är helt overkligt. Jag vaknar gång på gång nätterna igenom och sekunden jag vaknar är det som att jag glömt av allt för att sekunden efter slås av verkligheten som en blixt genom kroppen. Kan. Inte. Fatta.

Soraya har krävt min fulla närvaro och kärlek sedan dagen hon klev in i mitt liv. Hon har gjort mig gråhårig och läkt mig på samma gång. Allt som bara har varit självklart med tidigare hästar i mitt liv har varit en process med Raya. Hon har fått två hovslagare att vägra sko henne, hon har sparkat ner distriktsveterinärer, jag fick betala tilläggsavgift när jag vaccinerade henne första gången och hon har varit den absolut jobbigaste individen jag någonsin stött på. Också den som har behövt mig mest, ställt högst krav på mig, speglat mig på det klaraste sättet och fyllt mitt liv med liv såsom ingen annan.

Jag slits itu av hur orättvist det är.

Jag förstår att era frågor är många men jag måste få klarhet i allt själv innan jag kan skriva mer än såhär. Det är så mycket att parera, så många dimensioner av total uppgiven ledsamhet; en obeskrivlig sorg över min 8-åriga, helt fantastiska hästs öde. Mitt viktigaste sammanhang i livet som rycktes undan och släcktes ner i ett ögonblick.

Och här står jag, med alla ögon riktade mot mig och med beslutet i min famn.

Visst minns ni att jag berättat att jag har ”Soraya” och en 5:a i mitt lösenord till universitets inlogg? Det var den första dagen, introduktionen till min utbildning, som vi skulle skriva in ett lösenord för de kommande åren på utbildningen. Det var tvunget att innehålla en siffra så jag skrev Soraya och en 5:a för hennes ålder, och tänkte ”tänk när jag går sista terminen och skriver in den femman men då äger en utbildad 8-åring”. Jag köpte en unghäst för att det var mitt enda val ekonomiskt, köpa ren kvalité med insikten om att det skulle krävas år och åter år med ett enormt fokus och tålamod. Jag var beredd att ge mitt allt – och jag gav mitt allt.

I tisdags stod jag i klinikens reception med tårarna forsandes och skulle boka en ny tid för att följa upp de åtgärder som försökt göras. När receptionisten frågade när jag kunde var jag tvungen att gå in på universitetsportalen för att se hur mina tentor låg. Jag gick i tusen bitar när jag skrev in Sorayas namn och femman. Jag har vridit mig själv och mitt liv ut och in så många gånger under de här åren för att alltid prioritera Soraya framför precis allt och nu var vi framme. Femman utbytt mot åttan. Målet. Vuxna sida vid sida. Och där tog allt slut. 

Allt är en enda bottenlös röra just nu, förutom två saker:

  1. Jag skulle inte vilja ha haft ett hovsteg, inte en hand genom manen eller ett gemensamt andetag ogjort. Raya har lärt mig så mycket mer än att rida dressyr.
  2. Jag vill aldrig mer vara hästägare. Jag gör inte detta igen.

Tack Raya för varenda danssteg och tack Christian för att du lärde oss dansa snabbare än vad jag trodde var möjligt ♥    

Comments 136
  • Cornelia

    Åh det gör så ont i mig att läsa det här 💔 Det finns inte ord, mer än fy faaan vad livet är hemskt ibland. Orättvist och hemskt. Jag vet smärtan, har inte gått ett år sen min älskade häst försvann och jag gråter fortfarande ofta,ofta. Jag gråter nu för jag är så oerhört ledsen för er skull, fast jag inte känner varken dig eller Raya. Vi är många som tänker på er ❤️ Det finns inte mer att skriva för ingenting hjälper, vad som än sägs eller skrivs kan inte göra någon skillnad.. Tyvärr. Sänder styrka ❤️❤️❤️

    Reply

  • Madelene

    Åh herregud Linn. All all styrka till dig!! Stor kram 💕💕

    Reply

  • Catrine

    Är så jävla ledsen för din skull Linn. Livet är så orättvist, mot både dig och Raya. Har följt dig under säkert 10 år nu och vet att du alltid har gjort ditt yttersta för dina hästars välmående. Det är så jävla orättvist att ni drabbas av detta, som sagt.

    Reply

  • Lovisa

    Finner verkligen inga ord. Det var verkligen inte lätt att läsa igenom detta, en stor klump i magen och tryckande tårar är vad det efterlämnar. Jag förstår att det inte blir lättare av att läsa det här men jag bara måste få uttrycka hur fruktansvärt orättvist detta är, hur kan världen ens möjligen vara kapabel till denna typ av orättvisa?! Jag fattar verkligen inte. Jag hoppas att du tar dig igenom detta, med dig själv i behåll. Det är verkligen fruktansvärt det du går igenom, och jag vill att du har med dig att jag, och säkert fler, lider med dig. Styrkekramar!

    Reply

  • Ida

    Fyfan,, tårarna rinner när jag läser detta. Fyfan vad orättvist, förstår verkligen att du aldrig vill äga en häst igen. Känns som att detta påverkar mitt liv också 🙁 Åh ni skulle få ett sånt här slut
    <3 <3

    Reply

  • Tess

    ❤️❤️❤️❤️

    Reply

  • JenniferDressage.se

    Tårarna rinner.. 😭 Så enormt ledsen för er skull och att det inte finns något jag kan göra eller säga för att hjälpa. Mer än att skicka en massa jävla kramar ❤️❤️❤️

    Reply

  • Matilda

    Jag är verkligen så ledsen för din och Sorayas skull. Jag har följt er från att du köpte henne och det har varit så kul att följa er. Livet är så orättvist, massa kramar och och tankar till er❤️❤️

    Reply

  • Anna-Karin

    Aj vad det gör ont i mitt hjärta att läsa detta. Fyfan vad orättvist livet är ibland alltså. Nääe nu börjar jag till och med gråta och kan inte formulera mig vettigt för jag ser inte vad jag skriver. Det jag vill komma fram till är att 1. Livet är förjävla orättvist. 2. Du förtjänar all kärlek på denna jord fina Linn, kram. Snart är det aslänge sedan den här skiten hände.

    Reply

  • Ida

    Jag är så ledsen och tror inte att något kan hjälpa dig. Så orättvist. Jag grät när jag läste texten, eran kärlek kommer aldrig försvinna! All styrka och alla tankar till dig! ❤️❤️❤️

    Reply

  • Johanna

    Har inga ord. Livet är så otroligt orättvist ibland. Kram. ❤️

    Reply

  • Evelina

    Det du skriver berör mig och krossar mitt hjärta på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Efter att ha följt din resa från start gör det ont i mig att läsa… först allt med Morris o nu detta.. all styrka till dig, du starka människa❤️

    Reply

  • Josefine

    Gråter hejdlöst när jag läser dina rader. HEMSKT vad livet är orättvit och oförutsägbart och vad glad man ska vara för varje dag man har med sin häst. Sörjer med dig otroligt mycket, önskar det fanns något att göra. Vi alla tänker på dig och er❤️

    Reply

  • Alexandra

    Så orättvist och fruktansvärt att det inte finns ord för det, är så fruktansvärt ledsen för er skull. Helt osannolikt att detta ska drabba dig, som redan tvingats gå igenom allt med Morris och nu detta. Du verkar vara en helt fantastisk hästägare och människa och detta är så outgrundligt orättvist. En miljon kramar ❤️❤️

    Reply

  • Rebecca

    Finner inga ord.. läst det du skrivit två gånger, kan fortfarande inte ta in det, så jag kan tänka mig hur det känns för dig..
    Min häst som ja kämpat med som också är speciell i alla sätt av hantering blev utdömd för två år sedan för kissing spines och två täta halskotor. Jag gjorde precis som dig ja packade in henne och åkte till Strömsholm och bad i 1,5 h dit för att de skulle ge oss mer tid. Dom gjorde det utan att blinka! Idag två år senare står hon fortfarande i stallet men inte utan blod svett och tårar, usch så myclet tårar.. det jag vill komma fram till är att hjälper dom er med vad dom kan om än för att ge dig mer tid så gör det!! Jag håller alla tummar jag kan och hoppas av hela mitt hjärta att det ska gå att vända.
    All styrka till er Linn! ❤️

    Reply

  • S

    Har följt dig under så många år, Linn. Från Chagall, Design by LO, H&M-kampanjen, podd, Morris och det olyckliga avslutet, till jobb, universitet och Soraya. Din universitetsutbildning började samtidigt som min gymnasieutbildning vilket innebär att vi tar examen samtidigt. Du känns på ett avlägset men samtidigt närvarande sätt som storasystern jag aldrig hade. Jag är förkrossad för er skull. Alla tankar, kärlek och energi till er. Ta hand om dig. Kram från mig

    Reply

  • Malin

    Vet inte vad man ska skriva…
    Styrkekram till er ❤️

    Reply

  • Skånemamman

    Det finns inga ord <3

    Reply

  • Emma

    Finner inga ord. Detta är SÅ hemskt gråter av att läsa det…❤️

    Reply

  • Emelie

    Jag finner inte ord för hur ledsen jag är för din skull! Massa kramar till dig och Soraya <3

    Reply

  • Ulrika

    Känner inte er men följt hela er resa. Just nu står jag här och bara gråter rakt ut. Det är som en kniv i hjärtat att läsa detta.

    Reply

  • Fanny

    Mitt hjärta går i tusen bitar. Alla styrkekramar till dig och Soraya ❤

    Reply

  • Emma

    Jag gråter när jag läser detta och kan inte ens börja förstå hur smärtsamt detta är för dig, för er. Fyfan. Så jävla orättvist.

    Styrkekramar

    Reply

  • anna

    Det är så smärtsamt att läsa, finns inga ord för ens försöka trösta. Din gränslösa kärlek till Soraya går igenom allt, alla ord och alla bilder. Oändlig kärlek kraft och stryka till dig.

    Reply

  • Anna

    Så ledsen för er skull! 💜

    Reply

  • Maria

    Men fy så sorgligt! Gråter en skvätt och tänker på min första häst som jag var tvungen att ta bort. Svåra beslut. Kram

    Reply

  • Amanda

    Så sorgligt, har följt eran fina resa från början. Tänk vilken tur Soraya har haft som fått leva sitt liv under dina vingar.

    Reply

  • Johanna

    Läste detta inlägget och började gråta. Man känner verkligen din smärta och jag vet hur fruktansvärd den är. För två år sedan var det jag som fick det beskedet, och man går ju sönder på insidan.

    Lider så så mycket med dig och skickar en massa styrkekramar, fyfan va livet är orättvist. Har med glädje följt eran resa och vart så glad för er och era framgångar. Har alltid tyckt du varit så sund i ditt häst-tänk och alltid satt hästarna i första hand, så det är så hemskt att detta ska drabba just er 💔

    Reply

  • M

    Men vad har hänt?? Har hon gått omkull och skadat ryggraden eller hade hon medfödda skador i ryggraden tex kissing spines som nu plötsligt gett nevrologisk påverkan? Du sa hon var halt och svullen i ett framben, det här låter ju som något helt annat. Förstår inte. Hon har inte vaccinerats nyligen eller fått ett virus som ger nevrologisk påverkan? Det råkade min häst ut för. Virus alltså, ehv 1. Kunde knappt gå i början och det krävdes lååång rehab men han blev helt frisk. Det är mycket sällsynt i Sverige och de kan vara tysta bärare, hon behöver alltså inte haft kontakt med annan smittad häst nu utan det kan bryta ut när de utsätts för stress eller annan sjukdom. Värt att ta upp med vet iaf. Hoppas så att hon kan bli bättre. <3

    Reply

    • Karin

      Men snälla någon… Visa lite respekt. Hon har varit hos proffs. De gissar inte, de ser och vet. Du förstår ju själv att det inte har med benet att göra. Allt som händer skrivs inte ut i en blogg.

      Reply

  • Emma

    Finns inga ord… Tänker på dig! ❤️❤️❤️❤️❤️

    Reply

  • Johanna

    Nä fy fan 😭 det är bara så jävligt. Finns inget sätt att uttrycka sig korrekt, det är så fel och så orättvist. Det enda positiva som slår mig är att vilken tur (sen inte nu) att du har bloggen där du har alla minnen och bilder bevarade ❤️

    Reply

  • Louise

    Vet inte ens vad jag ska säga, jag är bara så himla ledsen för dig, för er. Det gör så ont i mig och kan inte ens föreställa mig vad du går igenom. Tänker på er och skickar massa styrkekramar💕💕💕

    Reply

  • Isabelle

    Herregud vad bilderna i detta inlägget gjorde det tydligt hur mycket ni växt tillsammans under de här åren, en utveckling som missar lite när man kikar in här varje dag.
    Först och främst finner jag inga ord, detta är så tragiskt! Direkt fick jag den där obehagliga klumpen i halsen, den jag fått när mina älskade hästar och djur somnat in genom åren. Den jag även får när jag tänker tillbaka på dem och speciellt en av dem som hastigt fick tas bort vilket lämnade mig i stor chock. Jag vill bara säga; låt det ta tid! Ha en mysig tid tillsammans och försök att njuta. Därefter, tillåt dig själv att bearbeta det som hänt och va ifrån stallet och bloggen ett tag, båda delarna finns kvar om/när du känner dig redo för att återvända. Tänker på dig, kram <3

    Reply

  • Isabella - ryttarlivet.com

    Gråter när jag läser din text. Det är så fruktansvärt orättvist och sorgligt på alla vis. All styrka till er!

    Reply

  • Frida

    Jag har följt dig var dag sedan TeamSL och ger dig alla styrkekramar Linn, fy. Vad otäckt orättvist livet kan vara. Andas och låt tiden läka såren<3

    Reply

  • Nickie

    Jag finner inga ord. Och du sätter ord på känslorna precis. Det känns som om du skriver det jag kände. Jag önskar jag kunde göra ngt för er, det här är så fruktansvärt. Tänker på er ❤️

    Reply

  • Apansson

    Kan inte föreställa mig vad du går igenom just nu. Ni har haft en magisk resa ihop och även om det inte känns så just nu så kommer du kunna blicka tillbaka och minnas alla era fantastiska år som ni haft ihop med ett stort leende. Mitt i all sorg är det svårt att tänka positivt. Men likväl som du klarade allt med Morris kommer du klara dig så bra nu med. Du är en tuff tjej Linn. Jag tror på dig och jag vet att Soraya inte kan ha det bättre. Du har gjort/gör allt och lite till för den hästen. Det skall du vara så stolt över. Du kommer resa dig starkare än innan. Stor kram

    Reply

  • Linnea

    Usch vad livet är orättvist. Alla styrkekramar till dig❤️

    Reply

  • Tuva

    Sänder den varmaste av alla styrkekramar till dig Linn. Känner inte er men jag har läst din blogg sen innan Morris och har följt varenda avtryck som du publicerat här. Varenda rad du skriver går rakt in och egna tårar sprutar medans jag läser dina ord och den avgrundsdjupa smärtan du beskriver är för mig så välbekant. Det går inte en dag utan att min egen hjärtevän fattas mig i varje andetag. Hade aldrig ens önskat min värsta fiende att känna den känslan.
    Stor kram❤️

    Reply

  • Charlotta

    Jag gråter 😢 ord är överflödiga. En stor kram till er ❤

    Reply

  • Petra

    Så otroligt sorgligt och fruktansvärt orättvist…sitter här och läser din text med tårarna rinnande…man vet att när man väljer att ha ansvaret och dela sitt liv med en så fantastisk varelse som en häst så innebär det både otrolig glädje men också risken att få uppleva sorg i sin svartaste dräkt. Det finns inga ord som kan lätta din sorg men vi är många som skänker dig styrka och som följt dig länge och vet att Soraya kunde inte haft ett bättre liv hos någon!! Låt tårarna rinna och ta hand om dig! Många kramar Petra

    Reply

  • Elvira

    Kämpar för att hålla tillbaka tårarna när jag läser detta. Ni😭😭😭 Så himla mycket sorg nu.

    Reply

  • Erika

    Herregud Linn. Tårarna rinner och det gör så ont att läsa detta. Jag har tänkt på er så mycket sedan förra inlägget och lider verkligen med dig. Livet kan vara så brutalt och ibland existerar ingen som helst rättvisa. Skickar all styrka och alla tankar till er. Kram❤️❤️❤️

    Reply

  • Karolina

    Så jävla orättvist, ta hand om dig! Kram

    Reply

  • Vilma

    Tänker på dig, min största förebild. Kram ❤️

    Reply

  • Stina

    Jag vet precis hur din hjärtesorg känns 💔 tårarna strömmar hejdlöst. Imorgon den 2 feb är det ett år sedan mitt hjärta gick i tusen bitar. Efter år av slit, omvårdnad, migrän och magsår på en häst som krävde så mycket av allt och av mig så fick jag ge upp då fynd i ryggen inte gick att göra något åt. Jag åkte hem med en tom transport tsm med min mamma. En resa på 3h i total tystnad, endast snörvlingar och skippande efter luft. Jag har aldrig varit med om något värre och när jag läser ditt inlägg så är det som att det vore igår.
    All styrka till dig Linn, jag känner med dig.

    Reply

  • Villem

    Alla mine tanker går till dig❤️❤️ Hästarne gir oss de stärkaste känslor, på godt och ont…

    Reply

  • Johanna

    Gud så sorgligt.. Det är skrämmande hur livet förändras på en minut. Jag vet att det är fruktansvärt det du går igenom just nu och att sorgen är överväldigande. Jag vill egentligen bara skriva att jag verkligen tycker att du ska vara stolt över dig själv och Soraya 💗 Tänk vad många fina stunder och minnen ni har tillsammans. Sånt är magiskt 💗 Att just ni två skulle ha dessa år tillsammans var menat. Stor kram

    Reply

  • Malin

    Gråter för henne, för er och för dig som nu behöver vara modig och stark, efter allt du har kämpat dig igenom. Fyfan vad ont det gör att läsa detta. Och jag håller med, riktigt orättvist.
    En häst som stod i vårt stall innan kom fel på ett hinder och gick omkull. Landade på nacken och fick en nervskada. Det var ett par år sedan och hästen togs bort i somras. Men hoppas att du kan bevisa veterinärer fel och att den behandling ni gör nu faktiskt ger något. Hoppas.

    Reply

  • Rebecka

    Tänker på er med tårar på kinderna. Fyfan. Kram, andas och hoppas tiden kan läka ❤️❤️

    Reply

  • Nike

    Detta var utan tvekan något av det sorgligaste jag läst, jag är så otroligt ledsen för er bådas skull ❤️ Har följt dig och din blogg i många år och har alltid sett upp till dig, din hästhållning och ditt och Sorayas förhållande, du förtjänar detta minst av alla… så ledsen 😥

    Reply

  • Amanda

    Åh Linn, jag går typ i tiden bitar när jag läser det här. Jag lider verkligen med dig. Men jag tycker att du ska vara så jävla stolt över dig och sorya över eran resa. Som ni har kämpat. Alla kramar till dig och Sorya! 💕💕💕💕💕💕

    Reply

  • Hanna J

    Jag är så så ledsen för din skull. Vet inte varför men särskilt dina rader om att aldrig mer vara hästägare vara griper tag i mig. Allt som gjorts för denna häst, och sen slutar det ändå såhär. Jag önskar så att allt vore annorlunda. Jag önskar att den här sporten inte hade skadat dig så att du aldrig mer vill äga en häst – det som varit ditt liv och din motivation och som bu uppenbarligen är förbi. Men jag förstår dig. Efter Morris och Soraya förstår jag dig. Och lider så med dig. Många kramar.

    Reply

  • Tilde

    Fyfan vilken jävla orättvisa rent ut sagt. Kramar ❤️

    Reply

  • Nina

    Tänker på er! <3

    Reply

  • Malin

    Tårarna rinner när jag läser dina ord, massa kramar till dig ❤️❤️❤️❤️

    Reply

  • Tina

    Stor kram till er ❤️ Kolla gärna EHV 1 virus, låter nästan som symptomen du beskriver. Förstår om du gjort allt du kan redan men försöker bara hjälpa dig dra i eventuella halmstrån!

    http://www.sva.se/djurhalsa/hast/infektionssjukdomar-hast/virusabort-ehv-1-hast

    Reply

  • Karin

    😭💔🤧🖤❤️

    Reply

  • Tove

    Livet är så himla orättvist och hemskt. Har följt dig under så lång tid Linn, ända sedan du skaffade Winnetoo, och du har jobbat så hårt och jag har alltid beundrat din kämparglöd. Livet är så skört och sårbart och det värsta kan hända även den som gör allt rätt, för det har du verkligen gjort. Styrkekramar❤️

    Reply

  • Amanda

    Det är så orättvist att det är snuskigt åt det!! All värme och kärlek till Dig och Raya❤️

    Reply

  • Hanna

    Jag är så ledsen för er skull!! Å jag hoppas, hoppas verkligen att det går å lösa så att hon kan få bli mammahäst. Har du möjlighet så åk till Hälsa och Helhet, eller prata åtminstone med Stefan Andreasson om S. Kanske är inte allt hopp helt ute? Jag lider så med dig men håller alla tummarna för att det kanske går ett lyckligt slut mot alla odds. ❤️

    Reply

  • Nora

    Detta är så orättvist, hemskt och otänkbart att jag inte ens har ord för att beskriva. Så otroligt ledsen för sin skull Linn! ❤️ Stor kram❤️

    Reply

  • Theresa

    Tårarna rinner, finner inga ord. Usch så orättvist och skört livet är. Ta hand om dig Linn ❤️

    Reply

  • Felicia

    Jag är verkligen så hemskt ledsen för din skull!! Livet ör verkligen orättvist ibland och det är skit!!!!!
    Jag har gått igenom att få ta bort min första ponny, du vet den ponnyn man älskar över allt annat och som man älskar för att den är som den är och inte som tex en bra tävlingskompis eller liknande, som min nästa blev.
    Din kärlek som du gett ALLA dina hästar är ren. Du har gett dom allt, de har inte varit maskiner och mer än det du gett ALLA dina hästar kan man inte begära.
    Jag kan inte förstå det du går igenom eftersom Du resan tagit bort en, och tyvärr med stor sannolikhet antagligen måste själv ta ett beslut här med. Det värsta tänkbara beslutet för en djurägare…
    Jag önskar att jag kunde förklara hur otroligt ledsen jag ör för din skulle och att jag tycker det ör otroligt orättvist men ord räcker inte till och känns tomma…
    Jag vill bara säga en sak. Dina punkt nr 2… snälla ge inte upp hästar. Jag kan tänka mig att det känns som det enda rätta just nu. Men låt det hela ta tid, låt hjärtat ”läka”. Du kommer kunna älska nån annan igen. Men inte just nu. Försök håll igång ridningen, kanske på Christians hästar och i sinom tid kanske en egen igen. Det låter otänkbart men…vart ska all den kärlek och tid som du lägger ner annars försvinna? Det kommer att saknas något tror jag.
    All styrka och kärlek till er!!!!

    Reply

  • Patricia

    Usch fy vad jag lider med dig😭
    Vet precis hur det känns!
    Skickar massor med styrkekramar till dig!!❤️

    Reply

  • Jenny

    Jag var med om precis samma händelse med min egna uppfödning i somras, så smärtsamt, från ena dagen springa runt och ha det underbart i sommarhagarna till nästa dag mötas av en nästan berusad häst som knappt kunde stå på sina egna ben… Fruktansvärt hur snabbt ens egna liv och ens hästs liv kan förvandlas. 😢
    Det är mycket sorg, men det blir sakta men säkert bättre med tiden, jag lovar. Styrkekramar!!

    Reply

  • Natalie

    Jag förstår att det inte finns ett enda ord eller en enda sak att säga just nu som ens kan ge en liten spår av tröst. Det som du är med om nu är så otroligt avgrundlöst fruktansvärt. Vet inte mer vad jag kan säga än att du ska ta hand om dig själv (Och Soraya såklart) lite extra. Många Styrkekramar! 💪❤

    Reply

  • Elisabeth

    Mina varmaste kramar till dig fina Linn! Tänker på dig, och är så ledsen!<3

    Reply

  • Anna-Karin

    ”Jag vill berätta att man klarar sig, fastän man faller tusen meter i sorg. Att man tror att man ska dö, men man överlever. Jag hade behövt höra det hundratals gånger. Allt går, på något konstigt sätt går det till slut. Även fast man dör ganska mycket på vägen.”
    ❤️❤️❤️❤️Låt det ta tid, låt dig själv vara ledsen och arg för du kommer klara dig.

    Reply

  • Ulrika

    Alltså. Jag vet inte vad jag ska säga. Sitter här med tårar i ögonen och en klump i bröstet. Jag har, liksom många andra, följt dig i så många år. Din och Sorayas resa har varit så inspirerande och lärorik och givit mig mod att själv byta hoppning mot dressyr. Jag önskar jag kunde göra något, men jag beklagar verkligen från djupet av mitt hjärta. 💔

    Reply

  • cornelia

    Massor med kramar!! Svårt att hitta något bra att skriva i denna stund. Men vill iallafall skiva något, vi är många som tänker på er ❤️

    Reply

  • Rebecka

    Livet är så.jävla.orättvist💔 tänker på dig Linn! Förstår varför du inte vill äga en häst till… oavsett vilket djur man har vid sin sida är vi som ägare ytterst ansvariga för dess välmående. Därför är det så oerhört viktigt att man tar sitt ansvar som djurägare (så som du gör) att avsluta när ens bästa kompis inte längre kommer ha ett bra liv. Även om det gör ont som fan😭😭😭 styrkekramar ❤️💔

    Reply

  • maja

    här sitter jag och fäller några tårar till morgonkaffet..så starkt & fint skrivet, min dponny blev så illa skadad när jag var yngre och tävlade dressyr så.. jag har fått känna den smärtan.. har följt er resa fast jag inte rider längre , tkr ni är så fina tillsmmans! håller mina tummar & tår att hon svarar på behandling!!, så himla ledsamt allt som hänt ♡

    Reply

  • Maria

    Fick liknande diagnos på min 6-åring för ett par år sedan. Wobbler syndrome eller även kallat slinger, att han var farlig för sig själv och sin omgivning. Så fruktansvärt svårt att ta in. Aldrig blivit så berörd och ledsen för någon jag inte känner som jag blev när jag läste detta. Finns inga ord som hjälper just nu ❤️

    Reply

  • Anna

    Alltså livet är så j-vla orättvist, lider så med dig!! <3<3<3
    Jag fick ta bort min hast för 15 år sen efter liknande skada så vet hur fruktansvärt det är.
    All kärlek till dig i den här tuffa tiden. Kram

    Reply

  • Kreativhasttraning.se

    💖

    Reply

  • Alexandra

    Så himla fint skrivet, blir tårögd – om det är någon som inte förtjänar detta så är det du. Styrkekramar och ta vara på sista tiden❤️

    Reply

  • Agnes

    Tårarna rinner för er ❤️ Jag beklagar ❤️
    All styrka till dig! ❤️

    Reply

  • Johanna

    Shit, jag vet inte ens vad jag ska säga. Varken du eller Soraya förtjänar detta. Jag vet INGEN som tar hand om sin häst på samma sätt som du, för dig hår hästens behov alltid först. Jag beklagar verkligen! Jag har också haft en häst som blev utdömd men det tog flera år av behandlingar innan jag och veterinärerna insåg att det inte gick. Jag fick tid att förlika mig med tanken. Kan inte ens tänka mig in i din situation. Skulle vilja säga allt men ändå finns inga ord. Fruktansvärt orättvist😢❤️

    Reply

  • Elin

    Åh all styrka till dig Linn! Du är den bästa person Soraya kunde fått vid sin sida och du har verkligen gjort allt för henne. Så inspirerande att få ha följt med på er resa. Tack för det och ta hand om dig!

    Reply

  • Ellen

    Finner inga ord. Så fruktansvärt orättvist. 😢 Blir så berörd av ditt inlägg. Men så glad över att du har gett Soraya bästa tänkbara liv hittills och det har varit fantastiskt att följa er resa. Jag har följt dig sedan Chagall, Design by LO och samarbetet med HM och kan inte förstå att du ska behöva råka ut för detta efter vad du redan har gått igenom. Mitt hjärta gråter 😥 Alla världens kramar till både dig och Soraya, världens finaste ekipage ❤❤❤❤

    Reply

  • Kerstin

    Så obeskrivligt sorgligt.
    Våra älskade, kraftfulla men ack så sköra hästar.
    Kram

    Reply

  • MalinKalin

    Hugger i hjärtat och tårarna forsar. Kan inte förstå att det är sant 😭💜

    Reply

  • Paulina

    Tårarna rinner ner för mina kinder när jag läser detta, och det enda jag kan tänka på är hur orättvist allt är ❤️ Styrkekramar till dig❤️

    Reply

  • Julia

    Går sönder, vet vad du går igenom. Hästägarlivet är så fantastiskt men inte fan är det rättvist. Skickar styrkekramar. <3

    Reply

  • Ronja

    Fina Linn, det finns inga ord i världen som kan beskriva hur ledsen jag är för sin skull. ❤️

    Reply

  • Amanda

    Fy, jag vet verkligen hur det känns.. under 2018 förlorade jag 3 av mina bästavänner. 2 hästar och en hund. Först vår äldre häst som fick tillbaka sin gamla senskada och stod på 3 ben en dag i somras, sen vår hund som fick cancer och blev superdålig, och sist min älskade första storhäst som antagligen fick epilepsi.. det var så himla hemskt. Stackars Raya & dig, har följt dig sen du började blogga, du verkar verkligen vara en människa med ett hjärta av guld. Soraya är nog glad som har haft äran att få ha dig som sin bästavän. Ta hand om dig, och ge Soraya en stor kram.

    Reply

  • Lina

    Jag finner inga ord i detta. Jag klickar in mig här flera gånger per dag i hopp om att allt ska vara som vanligt, att de senaste inläggen ska vara borta, som när man vaknar ur en mardröm och andas ut över att det bara var en dröm. Men inläggen ligger kvar varje gång och det hugger till i mig.
    Du är en av få (kanske den enda) bloggare som jag inspireras av. Livets alla prövningar gör oss starkare i slutna. Men ibland känns det så enormt frustrerande och orättvist <3
    "I know everything happens for a reason, but sometimes I just don't know what that reason is"

    Reply

  • Isabelle

    Det gör ont i min själ att läsa dina ord och då känns nog inte min smärta något i jämförelse med dig. Jag kan relatera till din upplevelse och jag lider oehört mycket med dig. Jag hoppas att tiden kan läka ditt brustna hjärta och att dina närmaste kan ge dig all den kärlek du behöver. Att förlora något som betytt allt och lite till är som att förlora en del av sig själv. Det gör ont, så fruktansvärt ont och den smärtan kan inte bedövas, bara lindras med tiden. Jag är tacksam att du delat din resa och visat oss läsare din ödmjukhet, respekt och villkorslösa kärlek för Soraya. Jag hoppas att du är en förebild och tankeställare för fler än mig 💖

    Reply

  • Isabelle

    Det gör ont i min själ att läsa dina ord och då känns nog inte min smärta något i jämförelse med dig. Jag kan relatera till din upplevelse och jag lider med dig. Jag hoppas att tiden kan läka ditt brustna hjärta och att dina närmaste kan ge dig all den kärlek du behöver. Att förlora något som betytt allt och lite till är som att förlora en del av sig själv. Det gör ont, så fruktansvärt ont och den smärtan kan inte bedövas, bara lindras med tiden. Jag är tacksam för att du delat din resa och visat oss läsare din ödmjukhet, respekt och villkorslösa kärlek som du har för Soraya. Jag hoppas att du är en förebild och tankeställare för fler än mig 💖

    Reply

  • Gulla

    Finns inga ord. Så otroligt fruktansvärt sorgligt. Tårarna rinner för er skull. All kärlek o styrka!

    Reply

  • Lina

    Jag fick ta bort min hund för ett år en ungefär. Det är helt ofattbart hur livet hänsynslöst bara går vidare när en så stor del saknas. Det känns brutalt. Det blir lättare med tiden men jag saknar honom fortfarande varje dag. Det första jag tänkte när jag läste tidigare inlägg är att nu kommer hon sluta med hästar. Men kom också ihåg att du har så mycket att ge till dom. Du har verkligen på ett fantastiskt sätt gett ditt allt till raya. Det så vackert och du har skrivit om det på ett så kärleksfullt sätt. Tack för att du tagit med oss på resan och tack för att du påminner andra ryttare att allt vi gör är för kärleken till djuret. Ni förtjänar inte detta, inte efter Morris, livet är så fruktansvärt orättvist och elakt ibland. Stor kram till dig.

    Reply

  • Carin P

    Du skriver så otroligt vackert om din och Sorayas relation ❤️. Så obeskrivligt orättvist detta är, tänker på er, kramar

    Reply

  • Sandra

    Jag lider med dig… Du och Soraya har varit helt fantastiska!
    Massa kramar

    Reply

  • Sandra

    Jag vet hur hemskt ont det göra, för två år sedan gick jag igenom precis samma sak. Ta dig tid, tid till att gråta, tid till att få pussa på hennes mule, tid till att komma ikapp och inse vad det är som händer. Det gör så ont, jag vet. Jag var lika som du helt inställd på att inte vara hästägare igen, för aldrig skulle jag vilja gå igenom den smärtan igen. Men jag bestämde mig till slut att jag ska dansa vidare med en ny stjärna, och varje steg är för den finaste ängeln på himlen. Men ge det tid, ta vara på den tiden som är kvar. Jag lider med dig, jag tänker på er. Varje slut har en ny början, det är svårt att tänka så just nu men det var det som gav mig styrka mitt i allt.

    Reply

  • Ida

    Jag har aldrig ägt en häst och fått detta beskedet och kan inte säga att jag förstår hur du känner för jag har aldrig upplevt det själv. Men jag köpte en kanin när jag var yngre som jag hade i 7 år.

    En dag hittade jag henne död i buren och jag bestämde mig där och då för att jag aldrig vill ha en kanin igen. Hon var mer än kanin för mig, hon var min bästa vän, precis som du skriver att Raya är. Men iallafall, jag tog det beslutet för jag kommer aldrig hitta en kanin som kan ta hennes plats och jag vill inte uppleva den hemska sorgen, det är fint att ha djur men fan vad ont det gör när de försvinner… jag vill aldrig uppleva den smärtan igen så jag förstår ditt beslut att inte vilja äga en häst igen, men snälla Linn, sluta inte med ridningen <3

    Reply

  • Johanna

    Jag gick sönder när jag läste ordet utdömd i förra inlägget. Efter allt du fick gå igenom med Morris, så borde du utan tvekan haft din beskärda del av orättvisa i livet.

    Jag har inte ens ord för att beskriva hur mycket jag lider med dig och hur jäkla ledsen jag är för er skull <3

    Reply

  • Cicci

    Jag släppte förra lördagen ut 3 hästar för att sen ta in 2 på kvällen eftersom min bästa tävlingshäst stod med brutet ben när jag skulle ta in. Hur jobbigt det än var är jag ändå glad att hon hade gjort det ordentligt för att slippa sitsen du befinner dig i just nu med ”tänk om behandlingen kanske kan hjälpa”. Lider oerhört med dig, det är verkligen hemskt att se son bästa vän och partner in crime ha så ont 😭

    Reply

  • Elin

    Stor kram till dig <3

    Och sluta inte med hästar, livet är inte komplett utan dom.

    Reply

  • Maria

    Ni har vandrat genom paradis och träsk, ni har klättrat tillsammans, utmanat varandra. Ni har varit på en gemensam resa, som tagit dig bortom det du trodde var möjligt.

    När man skaffar djur köper man sig hjärtesorg; Det är priset för alla år av glädje.

    Du får aldrig tänka att det du gör är elakt, för det du gör är att ta din sista uppgift som djurägare på allvar. Beslutet du fattar är det absolut värsta beslut en djurägare tvingas genomlida, men det faktum att du fattar det visar hur mycket du älskar din häst och vilken fantastisk djurägare du är.

    Att hjälpa sin vän över till andra sidan, med värdigheten i behåll, när det är dags är det minsta man kan göra efter alla år av kärlek och vänskap. Den gåvan väljer du nu att ge henne.
    Har hon visat dig att det räcker nu, så lyssna, som du gjort så många gånger förr. Det är många som inte gör det. Just för att du lyssnar, så tror jag att hon kommer vara dig evigt tacksam.
    Du gör rätt. Hur ont det än må göra och hur många sömnlösa nätter du än tänker på detta, så gör du rätt och det måste du komma ihåg.

    Gråt, skrik, låt hjärtat gå i tusen bitar men glöm aldrig att du lyssnade på din vän när hon behövde det som mest.

    Mina tankar och mitt varmaste deltagande i din svåra stund.

    Reply

  • Jessika

    Lider med dig. Jag vet precis, precis på varje ord du skriver, hur det känns. Fick åka hem med tom transport från kliniken, utan min älskade häst som hela mitt liv och framtid kretsade kring.

    Min nioåring hade jag och min mamma fött upp själva. Vi betäckte mammas ljuvliga häst och fick ett så fint föl. Jag tränade och älskade honom från dag ett. Han var först mycket speciell, lite så som Soraya verkar vara. Jag fick min näsa söndernockad första gången jag skulle ta på honom grimma, fick gå ensam hem från flera hundra promenader då han slitit sig och sprungit hem utan mig, han hade sönder över 20 grimmor och grimskaft under all lastträning då han bara kastade sig ut i panik, jag fick vara med om alla möjliga konstiga krumelur-bocksprång och märkliga påhitt under inridningen… Men han var MIN häst ut i hovspetsarna, det räckte att jag gick in i sadelkammaren för att han skulle gnägga efter mig och börja steppa omkring i stallgången. När han var sju-åtta år ungefär blev han ”vuxen” och efter all träning, i hans egen takt, hade han blivit så snäll och cool att han skulle ha passat som polishäst. 180 cm hög och följde mig som en hund genom allt. Lastade sig själv, kunde lätt ha slängt upp ett barn barbacka ut i skogen utan att vara rädd för att han skulle göra något dumt. Stod och sov så fort det var människor runt honom. Han blev världens snällaste, och det kändes som att jag äntligen fick belöning för allt slit, fast vägen dit var förstås också underbar. Han var fantastisk att rida, både hoppning och dressyr, verkligen min drömhäst. Vi var redo att börja på riktigt nu, så kändes det. Men när han var nyligen fyllda 9 år blev han plötsligt jättehalt en dag. Åkte först till min veterinär som blev mycket bekymrad, blev remitterad till större klinik där jag fick beskedet som drog undan allt under mina fötter, precis så som du beskriver. I vårt fall kunde veterinärerna dock inte ens föreslå någon behandling, utan när de förklarat hur illa läget var och hur ont han hade så beslutade jag mig för att han inte skulle behöva lida resan hem ens. Han avlivades på kliniken och jag åkte hem med en tom transport. Jag har aldrig varit med om något värre. Chocken varade i ett par veckor och sedan kom den avgrundsdjupa sorgen. Jag trodde att jag skulle åka till den större kliniken för att få reda på vad som var fel och få en behandling, men istället åkte jag hem utan min bästa vän kvar i livet.

    Som tur var så hade jag, och har fortfarande, en häst till. Min vapendragare till ponny sedan 14 år tillbaka. Han tvingade mig ju att åka till stallet och ta hand om honom, trots att jag egentligen inte klarade av att vistas i stallet alls kändes det som. Bara några månader efter att min häst avlivades så fick mammas häst, alltså stoet som var mamma till min häst, cancer och blev också utdömd. Det finns liksom ingen hejd på hur sorgligt det kan vara som djurägare. Nu, 2,5 år senare, har min ponny fått epilepsi. Det är så jäkla orättvist och skitsorgligt. Jag kan ibland tänka att det verkar vara de som bryr sig allra mest om sina djur och försöker ta hand om dem på bästa sätt, som drabbas av mest olycka. Jag ser hästägare runtomkring mig som knappt vill ha sina hästar längre, inte gör någonting med dem, och de hästarna lever ju tills de är 100 år känns det som. Inte för att jag önskar någon annan olycka, men det är märkligt. Hur jag än vänder och vrider på det kommer jag i alla fall fram till att jag aldrig någonsin hade velat vara utan alla fina minnen med mina hästar, och därför vill jag aldrig sluta med hästar eller djur. Trots att det inte finns något värre än att skiljas från dem så är det inte heller riktigt något liv för mig utan att få lära känna dessa underbara individer. Och jag tror att det tids nog finns fler fantastiska personligheter att lära känna där ute, någon mer som behöver en, någon mer som man själv behöver. Någon mer att dela en tid här på jorden tillsammans med.

    Reply

  • Anne R

    Livet är bra orättvist ibland. 💔💔💔

    Reply

  • Martina

    Så ledsen för din skull linn! Det finns ju liksom inget man kan säga som gör dig glad i en sån här mardrömssituation annat än att jag verkligen beklagar. Massa kramar och ta hand om dig. Vi läsare finns kvar här när du orkar ta dig tillbaka till bloggen igen, ta den tid du behöver att få landa i allt 💕

    Reply

  • Josefine

    Känner smärtan genom dina rader….. fina ni, det var ju inte såhär det skulle sluta. 😪❤️❤️❤️

    Reply

  • Annika Blom

    ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

    Reply

  • Johanna

    Detta är så sorgligt, känner otroligt mycket med dig och Soraya. <3

    Reply

  • Cornelia

    Usch vad hemskt, så tråkigt att läsa! massa styrka till dig <3

    Reply

  • Bea

    Kanske är jag en sån där lite flummig person, men jag har upplevt en del saker som får mig att tro att allt händer av en anledning. Händelser som i sig är tragiska, men som lett mig i en annan riktning i livet som jag inte heller skulle vilja vara utan. Jag tror att vissa djur kliver in i vårt liv för att vara en del av det när vi behöver det som mest. Och sen när de gjort sin uppgift är det dags för dom att gå vidare, för att kanske dyka upp sen igen sen i en annan form. Gud, det låter skitflummigt när jag sätter ord på det. Men det har underlättat för mig att tänka att ett slut inte behöver vara definitivt. Att man träffas igen någon gång och att det finns en mening med allt.

    Reply

  • Alice

    Det gör ont att läsa detta. Fy säger jag bara. Alla kramar till er och alla mina tankar går till er och det ni går igenom. Så jävla orättvist.
    Kramar❤️

    Reply

  • Victoria

    Mitt hjärta går sönder. Jag kan inte föreställa mig vad du går igenom. All kärlek till er❤️

    Reply

  • Kerstin

    Linn. Jag vill ge dig en så stor kram, för orden räcker bara inte.

    Varje kväll när jag går ut och ska släppa in mina två hästar så finns det någonstans i bakhuvudet ”hoppas de är friska, hoppas de inte skadat sig, hoppas allt är ok”. Och det är det ju nästan nästan alltid. Men varje kväll, varje vecka, varje år så finns den jävla lilla oron alltid där. Och det är väldigt många år som hästägare nu.

    Men den mentala reservationen behövs nog när man anar avgrunden av att det värsta en dag har hänt. Kommer att hända. Som nu.

    När jag såg din och Sorayas utveckling det senaste året så kände jag mig säker på att få se er galoppera in i ett Grand Prix-program så småningom. Såg med förväntan fram emot den piaff och passage som man kunde ana skulle komma ur din Rayas energi och arbetsvilja och lätthet.

    Och samtidigt är ju alla piaffer och galoppiruetter egentligen så futtiga och meningslösa mot alternativet att bara rätt och slätt få ha en frisk häst. En kompis som mår bra, att växa och utvecklas med.

    Kanske är det just det som gör allra mest ont i att just du drabbas av detta. Att rörelserna och uppvisningarna och rosetterna aldrig gick före kärleken mellan dig och Soraya. Och att just den saken gjorde er framgångsrika på ett lekfullt sätt.

    Du har mina tankar och min stora medkänsla. Känn ingen press att uppdatera något här eller berätta någonting mer än du orkar. Tänk på dig själv nu. Umgås med dem som är dig närmast. Andas ut, och andas in, så kommer en liten stund till av detta att ha gått.

    Reply

  • Lovisa

    Fantastiska Linn, det är så fruktansvärt hemskt och orättvist. Jag förstår att du vill sluta med hästar, att aldrig mer bli emotionellt engagerad i det igen. Tro mig jag förstår. Men tror du inte att Soraya vill att du ska fortsätta. Hon gav dig verktygen och kunskapen om dressyr, och nu är det din uppgift att förvalta dem. Men ge dig själv tid att sörja! För det kommer att komma en dag då du kan minnas tillbaka till tiden med Soraya utan att brista ut i gråt av smärta och förtvivlan, och istället tänka på eran fantastiska resa ihop. Kramar ❤️

    Reply

  • Sofie

    Styrka till er. Så jävla sorgligt, man har verkligen sett hennes fina utveckling som gått spikrakt upp. Stackars, stackars dig 💕

    Reply

  • Johanna

    Alltså Linn, hjärtat går i tusen bitar av att läsa detta. Har följt med på din och Rayas resa sen dag ett och ständigt fascinerats över era framsteg och det band ni haft. Det har varit så tydligt att ni älskat varandra. Och just därför går hjärtat sönder när jag ser att er resa nu är slut. För mig har det snart gått 8 år sedan jag tog bort min unghäst. Hon skadade sig i hagen och blev aldrig bra efter det. Outgrundlig sorg. Efter den dagen bestämde jag mig för att aldrig mer ha häst, så sorgligt då hon var allt i mitt liv, men att förlora sin bästa vän smärtar för mycket. Det är inte värt det. Fyfan, livet är orättvist. STORA KRAMAR till dig <3

    Reply

  • Alice

    Sånt fruktansvärt tragiskt och hjärtskärande avslut på er fantastiska resa. Orättvisan är i det här fallet så sjuk att greppa och jag, som många andra, trodde stenhårt på att ni två skulle dansa in på de stora arenorna i framtiden. Att älska och brinna för något kan verkligen klösa sönder själen, men samtidigt ge så himla mycket lycka. Det som ni hade var magiskt och jag hoppas att det finns någon typ av mening med det här. Alla tankar till er ❤️

    Reply

  • Josefin

    Det gör ont i hjärtat att läsa detta och tårarna bara rinner. Livet är så sjukt orättvist! Massa styrkekramar till dig <3

    Reply

  • Madeleine / Team Dalbåten

    Så hjärtskärande att läsa 🙁 mina tankar går till er . Massor av kramar <3

    Reply

  • Liza E

    Mitt hjärta brister när jag läser detta, Linn. All energi och kärlek man lagt ner på dem och så går allt sönder. Tänker på dig!
    Styrkekramar ❤️

    Reply

  • Tove

    Känslan av att förlora den man älskar mest och gjort allt för går inte att förklara. Jag förlorade min ”livs häst” i en olycka, men jag lyckades hitta tillbaka till hästarna igen. Jag hoppas verkligen att du också gör det så småningom. Hästar är inte bara en sport – Det är en livsstil. Något som jag inte kunde vara utan, oavsett hur ont det gör att förlora sin kärlek så behöver vi hästmänniskor hästar i våra liv. <3
    Du har gjort ett fantastiskt jobb med Sorya och det kan ingen någonsin ta ifrån er, inte kärleken mellan er heller..

    Reply

  • Helen

    Gråt, känn, njut av allt som är/har varit. Ord känns så små i dessa sammanhang, tiden kommer hjälpa dig men fy fan va livet grymt ibland. Styrkekram!

    Reply

  • Lotta

    Jag har skrivit ngn gång tidigare och sagt att din fina häst är så lik min fina häst både i temperament och typ. Min fina häst dog i höstas, väldigt tragiskt och hastigt (slapp dock ta ngt beslut, det fanns inget att göra. Hon skulle självdött) har därför inte läst din blogg så mkt förrän jag såg hippsons artikel nu. Så himla orättvist att din hjärtehästs saga också ska få sluta tragiskt:( tycker så synd om er, du har en tuff tid framför dig! Hoppas f kan komma tillbaka till hästarna i sinom tid. Kram!

    Reply

  • Hanna

    Så jävla orättsvist livet får va!!Massa styrke kramar till er<3

    Reply

  • Anna

    Men det är inte sant vad hemskt och orättvist! Jag hoppas att du ändå kan hitta tillbaka som glädjen med att ha häst på sikt för du verkar vara en så kärleksfull hästägare. Stor kram!

    Reply

  • Frida

    Jag har följt dig sen första inlägget på bloggen och har under dessa år varit lika avundsjuk på dig som jag har varit beundrad. Avundsjuk på ditt driv och din förmåga att utvecklas. Beundrat det jag har avundats samt ditt goda hjärta, din målmedvetenhet och ditt sätt att hantera hästarna. Jag vet precis vad du går igenom och lider med dig. Min ponny fick tyvärr somna in och min häst var nära samma öde. Ingen trodde att han skulle klara sig men kvar är han, än idag, sju år senare. Även om det kanske inte verkar som att Soraya ska klara sig, så finns det alltid en chans och jag hoppas att verkligen att även Raya blir en ”mirakelhäst”.

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.