Mina dagar

Det är som att det går för fort för att ta in för mig. Samtidigt som hela min tillvaro stannat av. Var det verkligen DENNA veckan jag fick beskedet? Det känns som ett annat liv sedan.

Jag var rädd för att jag skulle gripas av panik när jag satte min fot i stallet, men det är tvärtom, jag är mer förvirrad och förtvivlad när jag är hemma. Raya håller mig på tygeln, kräver min närvaro. Vår sadelkammare har ett fönster direkt in i stallet, och häromdagen var jag och Christian i sadelkammaren och pratade om vad veterinärerna säger. Då är det som att jag inte kopplar att vi pratar om min Raya och när jag sen slänger en blick mot fönstret och ser henne stå där så fallerar jag helt. Kan inte säga ett ord till, inte tänka en tanke mer.

I fredags kom Sara, som jag tränar (rättning: tränat..) tillsammans med, till mig och lyckades med något jag inte klarat själv: vi log åt allt fint jag fått och allt fantastiskt Raya är. Till exempel: när vi var på meeting och fodrade i boxarna bredvid varandra, som hade en hög betongvägg emellan så att vi inte såg varandra, och Sara säger inifrån sin hästs box ”jag älskar att fodra på meeting, det är så rofyllt när de står och tuggar och man pysslar om dem”. Soraya var upprörd över att allt inte var precis som hemma och fräste runt så spånet yrde medan jag förgäves försökte få på henne lindor, tappade en boots i vattenhinken och blev trampad – ”rofyllt säger du, kom över till min box..”. Eller när Sara hade mockning i stallet och hade satt på lugn musik i högtalarna och alla hästar stod lugna. Sen kom en poppig, upptempolåt på och då började Raya genast väva i takt med musiken, haha. Eller alla gånger hon fått gå i skrittmaskinen på lägsta tempo för att hon blir överexalterad om hon är i stallet eller hagen utan uppgift när någon annan ska packa, lasta och åka på tävling. Ibland tror jag att Christians personal jobbat lika mycket med min häst som de gjort med hans tillsammans <3

..sen ler jag också för alla människor Raya fört mig samman med, där Sara har en självklar plats i mitt liv numera. Jag kommer vara hennes största supporter från marken i framtiden och jag vet att vi har varandra med eller utan hästar.

..och på tala om stöd och tröst. Läste ni om oss i Hippson igår? Till dem sa jag bland annat:

”Visst kan det vara jobbigt med offentligheten när det diskuteras och spekuleras på en del sajter. Men jag har tänkt på mina följare och vad vi är för varandra.
Linn fortsätter:
– Ibland blir jag som en storasyster för dem och nu blir de som mina storasystrar i det här.”

Det är nog svårt för någon utanför ridsporten att sådär in i hjärtroten förstå – och jag har tusentals som förstår. Det är verkligen fint. Jag tycker själv att jag låter lite negativ i artikeln när jag tar upp svårigheterna med att behöva dela allt i samma sekund det sker – så jag vill bara poängtera att ni som följer mig har varit guld. Ni ser kanske inte allt som jag taggas i såsom jag gör, och på skvallersajter och i andras kommentarsfält är det tufft klimat ibland, och det var det jag syftade på i artikeln. Det är INTE jobbigt att dela med er – det är stärkande. 

Man bara: 
1. A2 täcker bara akutolyckor.  
2. Jag hade behövt vara sju gånger så rik som jag är för att ha haft råd att försäkra Soraya i hennes värde. 
3. Jag har ett hjärta. 
Jaja. 

Christian försöker frenetiskt få mig att tänka på en fortsättning och han får massa hästar som ska säljas skickade till sig för att visa mig. Anna ringer och lyssnar tålmodigt på mina tårar och mildrar mina tankar. Världens mest tålmodiga hovslagare hjälper oss in i slutet. Alla ryttarvänner sluter upp med sin fulla förståelse. Mina vänner som inte vet vad fram och bak är på en häst lyssnar tålmodigt och tröstar mig och ställer, i deras ögon rimliga och i mina ögon roliga, frågor om Soraya som får mig att fnissa mellan tårarna.

Jag tar en dag i taget och håller våra dagar och stunder i famnen. Nu ska jag försöka styra upp veckan som kommer i kalendern, jag ligger inte bra till efter förra veckans totala chocktillstånd..

Comments 30
  • Veronica

    Tusen, och åter tusen kramar till dig ❤️

    Reply

  • Bella

    ❤️❤️❤️

    Reply

  • Jossan

    Jag lider och sörjer med dig. Finner inga ord, så jag skickar en styrkekram!

    Reply

  • Stine

    Tänker på dig – du är sinnebilden av jordad, trygg person du klarar detta. Hur hemskt det än är nu ( och det är det verkligen, som hästägare förstår jag!) så kommer du att kunna se tillbaka på allt fantastiskt du har upplevt med din mycket speciella och unika häst och känna vemod och ömhet men inte förtvivlan och panik som nu.❤️❤️

    Reply

  • Karin

    HJÄRTA!

    /kram karin

    Reply

  • Elin

    Du får det att låta som att beslutet är taget och att detta är slutet. Kommer Soraya få fina bebisar eller är det kört för henne? 🙁 kram

    Reply

    • www.linnolsson.se Post author

      Jag ska skriva mer om undersökningarna som gjorts, symptom, diagnos och prognos i eget inlägg så fort jag får kraft <3

      Reply

      • Malin

        Är det inte pga av hältan och det svullna benet du berättade om för en vecka sen som du fått detta mycket tragiska besked? 🙁

        Reply

  • Anonym

    Så vedervärdigt skrivet!

    Reply

  • M

    Jag har gått igenom det du går igenom. Fast jag hade Soraya första och Morris sen. Det var ett helbete. Och visst känns det än idag, flera år senare. Men idag står en ny häst i stallet sen ett par år tillbaka. Jag kunde nästan inte andas det första året. Livrädd att han skulle gå sönder. Visst finns rädslan kvar. Men idag efter ett träningspass som gick strålande, så vet jag att det är värt det. Det finns INGET annat i livet som ger den känslan. Kanske just för att det är så skört. Men just idag var det det sådär underbart som det kan vara. Jag provade att vara utan häst ett tag (okej en månad). Livet va helt okej, men vad är det för liv. Ett okej liv? Det finns såklart många andra delar i livet som är underbart, men utan häst så försvinner lite meningen med det. Du vågade efter Morris och tänk allt Soraya lärt dig? Att få föra det vidare ♡

    Reply

  • Cornelia

    Åh ❤️ Vet hur det känns att se tillbaka på sin tid med sin älskling med tårarna rinnandes men samtidigt leende på läpparna åt alla minnen 💔 En hemsk tid väntar och jag tror inte att någon förväntar sig att du ska vara sugen på en ny häst redan. Jag har varit förkrossad varje gång jag blivit av med en häst (har inte sålt en enda, utan de har försvunnit på andra sätt. Kolik, dåliga ben, en sena som gått av… Bara fruktansvärda sätt att förlora en vän på) men alltid återkommit till hästarna och stallet, jag klarar mig inte utan. Men det är ingenting du behöver tänka på eller bestämma nu, ta allt i din takt.

    Reply

  • Camilla

    All styrka till dig i denna situation. Har själv gått igenom den och det är hemskt, det måste få ta sin tid och ha sin gång. Du måste få sörja på ditt sätt. Den som skrev ovanstående kommentar har ingen koll på varken det känslomässiga eller hur försäkringarna fungerar. Ofta har man inte råd att ha hästen försäkrad för sitt egentliga värde när man kommer över det en normal häst kostar och A2 (som det knappt heter längre) gäller enbart vid urakuta skador som frakturer o dyl. När du känner dig redo kommer du kunna rida igen och det ge dig lika mycket tillbaka men det måste få ha sin tid.

    Blir mörkrädd av elakheter som skrivs, hade man sagt dem om mottagaren var i rummet?!

    Reply

  • Elina

    Jag tänker verkligen på dig varje dag. Det här gör ont för mig att läsa, kan inte ens föreställa mig sorgen du går igenom. FYFAN. Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Jag är verkligen uppriktigt ledsen för din skull. Som jag beundrat dig och raya, dag ut och dag in. Jag slutar aldrig beundra dig. Du är den personen som inspirerar mig från jag vaknar till jag somnar, och dina kloka ord betyder så mycket. Jag har följt din resa med Raya sen start, och det känns som att det är jag själv som fått ett tungt besked. Som jag skrev, går inte ens att föreställa sig hur krossad du är. Men vi alla vet att du fixar det. Allt löser sig. HUNDRA kramar.

    Reply

  • Mika

    Alltså sorgen måste få ha sin gång, såklart. Men jag hoppas att du också kommer ihåg vilken fantastisk ryttare och hästägare du är, att sådana som du behövs inom ridsporten (!!!) och att du åtminstone överväger att ge en annan häst samma chans till ett så fint liv som du gett S! Var rädd om dig och gör det du behöver göra men släpp inte hästarna, det kommer glädje igen. Kanske inte nu, nästa vecka eller nästa månad. Men det kommer ❤️

    Reply

  • Rebecka

    Kämpa, andas! Vad fint att du har bra människor omkring dig. Kram, tänker på dig <3

    Reply

  • Alva

    Det där med storasyster, det stämmer så bra. Du har hjälpt mig så mycket Linn och jag har ända sedan jag började läsa din blogg sett dig som en storasyster. Du har alltid varit där och det har känts som om du har trott på mig när ingen annan har gjort det, trots att du inte har en aning om vem jag är. Det du gör är mäktigt, du påverkar folk som du aldrig träffat till att stå upp för sig själva, tro på sig själva men samtidigt vara lyhörda till människorna i sin omgivning. Det känns därför skit att jag inte kan hjälpa dig så som du hjälpt mig genom alla dessa år nu när du behöver det som allra mest, för jag kan inte säga att jag förstår – för det gör jag inte, jag har aldrig varit med om något sådant här hemskt. Men kanske kan alla vi tusentals läsares försök till att förstå tillsammans motsvara det du, som ensam, ger oss <3

    Reply

  • Rebecka

    Linn, ingen som har varit inne på din blogg kan skriva de hemska orden. Kärleken till ditt djur lyser igenom varenda slag mot tangenterna. Kram

    Reply

  • Fia

    Man slutar aldrig förundras över hur fruktansvärt elaka och kallhjärtade en del människor är. Men alla vi som följt dig och Raya VET hur mycket den här hästen betyder för dig och vi vet också att du gjort precis allt i din makt för att hon ska haft det på bästa sätt. Jag är så oerhört ledsen för din skull, känns overkligt även för mig och då är jag ”bara” en läsare utan någon personlig anknytning till vare sig dig eller häst. Jag förstår dock din känsla och det helvete du går igenom, jag gjorde det för snart 5 år sen med min allra bästa vän. Skulle bara kolla upp en skitsak hos veterinären , åkte hem med en helt utdömd häst där inget fanns att göra . Två månader efter besöket fick hon somna in med sitt huvud i min famn en sista gång och det var bland det värsta jag gjort i hela mitt liv. Trodde aldrig att det skulle sluta göra ont eller att tårarna aldrig skulle sluta rinna …. men man fixar det. Min räddning var att jag hade två hästar till som krävde min uppmärksamhet vilket jag är tacksam för , det hjälpte mig att komma vidare även om sorgen alltid kommer finnas kvar. Skickar varma stora tröstkramar till dig Linn ❤️Du är en fantastisk hästmänniska och Raya kunde inte fått det bättre.

    Reply

  • Suvi Räsänen

    Det är naturligtvis för tidigt att börja titta på andra hästar, ta en paus och låt det vara. Tids nog tror jag dock att du kommer tillbaka – för jag tror att hästarna är en så stor del av ditt liv att du inte kommer vara hel utan det.

    Reply

  • Lotta

    Vilket vidrigt sätt att uttrycka sig på som personen gjorde. Alla dessa tengentbordskrigare som inte verkar ha något annat än hat i sig. Det är ett omänskligt beteende. Att missa din smärta, ja, man måste nog vara ordentligt blind. Alla vi som har gått igenom liknande vet vilket helvete det är. Försök att inte titta på vad dessa dårar sysslar med. Ta hand om dig och försök hitta någon rutin i dagen. Å som en liten påminnelse, det är inte hela världen att missa en tenta eller en inlämning när man går igenom något sånt här. Det finns alltid möjlighet att göra om, men livet som är här just nu kommer inte igen, på gott och ont. Kram

    Reply

  • Kiki

    Kjære deg, det knuser mitt hjerte å lese om hva du gjennom går.. uff håper du finner styrke i en annen hest, og kan glede deg over ridningen igjen.
    Alt godt!

    Reply

  • Amanda

    Alltså vad jag känner med dig! Hur hjärtat vrids om och känslan av att luften tar slut. Precis all. Men med ditt driv, vilja och engagemang i denna sporten så ska du självklart fortsätta att rida. Även om det är svårt att se just nu så kommer det med tid kännas så mycket lättare framöver. Stängs en dörr så öppnas en annan. Självklart så ska man få sörja det hör till. Men fortsätt att investera i kunskapen som du fått tillsammans med Raya. Tusen kramar till dig!

    Reply

  • Jessica Eriksson

    Det där kan vara en av de värsta kommentarerna jag har läst! Fyfan! Har läst din blogg i några år men kommenterar sällan men här kommer min första kommentar. Linn du kommer att orka gå vidare. Jag tog bort min häst för två år sedan nu och det gör fortfarande ont, det kommer alltid att göra ont. Men du kommer att minnas varje stund med henne med så mycket kärlek. Du kommer att le varje gång du tänker på era stunder tillsammans och då gör det ingenting att det gör ont! Ett av mina favoritcitat är: ”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig”, och det stämmer så bra. Du är en duktig ryttare och du har känslan för dressyren. TAPPA INTE DET. Jag slutade rida dressyr när min häst gick bort och det är det sämsta beslut jag har tagit. Gråt, bryt ihop men snälla KOM IGEN SEDAN! Hitta en ny träningskompis, en ny individ att börja en ny resa tillsammans med. Dressyr är ju ändå livet <3 Styrkekram

    Reply

  • Johanna

    Detta är verkligen ett bevis på att man aldrig kan ta något för givet, att det kan tas ifrån en fortare än man någonsin kan fantisera om. Jag lider verkligen med dig! 🙁

    Reply

  • Cindy

    Linn!
    Glöm aldrig är DU har tagit er till den nivå ni är på idag, det är du som har gjort jobbet och kan glädjas åt det resterna av livet. Det är du som har ridit tävlingarna, tränat i kylan varje dag, funnits där till 120%
    Du är en stor inspiration för mig och många andra därför hoppas jag att du förstår att DU är jätte duktig och stark. Du kommer aldrig kunna ersätta din och Sorayas resa men du är definitivt värd en fortsatt resa framåt, uppåt med en minst lika bra och fin häst!

    Kram

    Reply

  • Frida

    Fy fan vilka vidriga, hatiska människor som finns. Hur orkar man vara så full av hat och bitterhet att man skriver ngt sådant?
    Jag lider med dig och de flesta av oss som har häst kan ju faktiskt relatera till hur det är. Ens häst är inte ”bara” en häst, aldrig nånsin. Det är en vän, kompanjon, drömmar och förhoppningar, någon som berikar livet!
    Jag hoppas att du någon gång kan finna glädjen i att ha en häst igen. När jag var i 17-års åldern hade jag en tuff tid med våra hästar. Det började med att en fick fång och fick avlivas, sedan fick vår 3-åring benet avsparkat, 2 hästar fick tas bort pga ålder och till sist min älskade ponny som visade sig ha riktigt hemsk spatt som inte skulle blir bra. Allt inom loppet av 6 månader. Inget som hade gått att påverka. Då ville jag verkligen ge upp. Idag är jag drygt 30 och är glad att jag inte gav upp, hästarna har gjort mitt liv så mkt rikare om än med fler hjärtsorger än utan dem.

    Reply

  • Nina

    Jag förlorade en av mina bästa vänner. En människa, inte en häst, och såklart i en helt annan situation – men sorg som sorg. Det är längesedan nu, nio år i år, men alltid närvarande. I början var det svårt att ta in. Vissa tankar känner jag igen i dina, fast istället för att aldrig vilja ha häst igen ville jag inte komma nära någon igen, för det är så otroligt smärtsamt att förlora den. Ibland ville jag bara försvinna. Ibland önskade jag att vi aldrig träffats för jag fick bara ha honom i mitt liv i ett enda år, och plötsligt ska han inte finnas mer i alla resterande år. Jag frågade mig om det var värt det.

    Det var det. Han var en fantastisk person, och han är en del av vem jag är idag. Jag saknar honom fortfarande något enormt och den saknaden får jag leva med, men jag vill inte ha honom ogjord. Och hade jag fått göra om allting hade jag inte ändrat något. Det är värt sorgen, det är värt smärtan, det är värt all panik och tårar. För vänskap, från människa eller häst eller vad du vill, är såpass berikande att det väger upp i längden. Det gör ont, du går sönder många gånger om, men det är ändå värt att hålla fast vid något som betyder, berör och berikar. Trots allt.

    Jag vet inte vart jag vill komma, dels är det inte alls mitt beslut och dels låter det kanske konstigt att göra jämförelsen alls. Men jag tänker att mina tankar då, om han varit en häst, hade varit precis som dina. Aldrig igen. Men med tid och perspektiv insåg jag att jag inte kan gräva ner mig, och jag kan inte sluta släppa folk nära. Jag hoppas du kan hitta samma känsla för hästarna. Men oj, vad jag förstår att det är tungt.

    Oavsett vilket väg du väljer att gå, kom ihåg att du tar dig igenom allt. Det går, även när det inte känns så. Och alla tårar, sorg och ilska på vägen är helt okej.

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.