Måndag morgon

För en vecka sedan var jag orolig idag. Orolig för att hältan på frambenet hon lyckats få i hagen på helgen skulle göra att vi inte kunde undersöka henne ordentligt dagen därpå. Den undersökning jag trodde skulle handla om att min häst hade dragit till ryggen eller inte var helt bra i bakknäna. Jag hade inte behövt oroa mig för att hältan fram skulle ställa till böjprovet – för vi behövde aldrig ens göra ett böjprov. Efter de första neurologiska testerna såg jag i veterinärernas ögon att det här, det här går åt helvete.

..och nu är det måndag igen. En måndag i ett nytt liv. Eller vad det känns som nu – ett halvt liv. Åtminstone inte helt. 

Jag försöker hålla i mig i vardagens struktur. Jobbet och skolan består med verklighetens knack på dörren utan hänsyn till att ens hjärta vridits om med taggtråd. Det är bra. Idag försökte måste jag försöka röra på mig också. Så sjuk tanke; helt plötsligt har jag ingen träningsform längre? Ska jag gå och köpa ett gymkort nu? Aj. 

Jag har en fråga till er också! Finns det någon som är riktigt duktig på att klippa filmer och tycker att det är kul? Jag har SÅ mycket filmmaterial ifrån mina och Rayas highlights genom åren och jag vill verkligen ha en samlad film med dem ihop med fin musik som jag kopplar till vår resa. Jag är inte speciellt duktig på att klippa själv, så om någon är det och skulle vilja hjälpa mig kan ni väl skicka ett mejl?
linnolssonse@gmail.com 

Ha en bra dag ♥

Comments 19
  • Julia

    Är det inte helt rätt tillfälle nu att skaffa en hund inom kort 💜

    Reply

  • Johanna

    Jag vet hur det känns. Tyvärr stannar inte livet runtom en, även fast ens egna liv stannar. Man har liksom inget annat val än att bara försöka kämpa igenom vardagen. Både otroligt svårt, samtidigt som det kan vara bra att skingra tankarna på något annat.

    Jag gick på ridgymnasium när jag fick beskedet att det inte fanns någonting kvar att göra för att rädda min pärla för två år sedan. Hon togs bort på en fredag och sen på måndagen så hade jag inget annat val än att gå tillbaka till skolan igen. Helt otroligt jävla svårt, men man har ju inget val, vardagen måste ju tyvärr fortsätta.

    Massa styrkekramar Linn, livet är såå orättvist 💔

    Reply

  • Camilla

    Är i liknande läge – annan situation, men med samma resultat. Kommer bli hästlös och då är det stopp, orken är slut. Funderar på vad jag ska göra nu? över 20 år med egna hästar till – ingenting. Vad gör man nu?

    Reply

    • www.linnolsson.se Post author

      Vi är verkligen två i den frågan – ”vad gör man?” <3
      Jag är inne på Julias spår, att i vår när jag ändå har ett så fritt schema skaffa en liten valp som får sippra in igenom hjärtats alla skydd och få mitt fulla engagemang. Men det är HELT ofattbart hur någon eller något ska fylla tomrummet. Det är ju dels ett högt älskat djur, som man dessutom upplever så mycket med… Bara ridpassen i sig, engagemanget runt en satsning, tävlingarna, målen, motgångarna, framgångarna.. Äeh, helt ofattbart.

      Reply

      • Camilla

        Det är en sjuk känsla för det är ju inte bara en hobby -det är ju ens liv som blir helt omskakat. Så mycket tid och engagemang i sporten och detta djur/individen i sig. Klurar för fullt på vad jag ska ta mig till nu, börja simma? Gymma? Det är ju skittråkigt!

        Reply

      • Emma

        Linn! <3

        Var med om samma för drygt två år sedan. Grät mycket hela första året och levde i en overklighetskänsla till och från. Det gick bra när jag var i miljöer som inte påminde mig om saknaden etc. Jag försökte mycket att stänga av helt vilket inte alls är att rekommendera för det kommer ikapp ändå. Han var "mitt livs häst" och jag insåg i alla fall att min kärlek till ridsporten var mycket på grund av den individen. Det var svårt att skapa sig en ny vardag, MEN det går. Nu kan jag minnas honom utan samma sorg. Första året grät jag så fort någon talade om honom, beklagade min sorg eller om jag ramlade över gamla tävlingsfilmer eller ens en vanlig stallbild. Drömde mycket om honom varje natt & att jag skulle hitta lösningar på problemet som inte fanns förut och vaknade med hopp i hjärtat att allt skulle bli bra innan jag insåg att fan han lever inte ens. Tror mitt undermedvetna bearbetade detta under säkert ett år..

        MEN det blir bättre. Nu älskar jag verkligen att han var en så stor del av mitt liv, även om kärleken till sporten dog lite med honom, det är och kommer aldrig bli samma sak. Det är kanske därför det, för mig, blev ett avslut att inse att för min del handlade "att köpa ny häst" om att hitta honom igen, och det går inte. Därför är jag utan häst idag.
        Jag hoppas dock att du tar dig förbi detta på ett annat sätt med en annan insikt än mig. Vet inte vad jag ens ville med detta inlägg förutom att ge dig en virtuell kram och säga JAG VET. Du är en otrolig förebild och jag älskar verkligen att ta del av din vardag och hoppas på att få fortsätta göra det, oavsett om du har häst, hund eller inget djur alls.

        KRAM. <3

        Reply

    • Sanna

      Ja det har verkligen flera dimensioner än enbart beslut om liv eller död. Jag har en häst nu med väldigt dålig prognos som ska börja sättas igång lite lätt om en månad får vi se hur långt det håller 😬 Jag har tyvärr 3 tiidgare fall av utdömda hästar, varav två med långa konvalecenser och rehab som inte har fungerat, det suger enorm energi, kast mellan hopp och förtvivlan och för mig har lusten dött? Jag känner inget sug att återigen ge mig in i det här med en ny häst? Samtidigt är det ju en hel livsstil som försvinner i och med det. Så himla svårt.

      Reply

  • Wilma

    Du är så himla himla stark <3

    Reply

  • Alexandra

    Så fruktansvärt alltihop! Och så förväntas man leva vidare som om ingenting eller i alla fall som att det är hanterbart, gasa på i samma tempo, när allt inom en går sönder. Så himla, himla svårt. Utmattande och skevt. Du är otroligt stark Linn, Soraya har verkligen världens bästa ägare <3 Är så ledsen för din skull, skickar all styrka för kommande vecka.

    Reply

  • Emma

    Linn!! Det känns inte som det just nu, jag vet. Men det är värt att göra resan igen. Ta ett tag och fundera över livet, var ledsen, känn dig tom, orkeslös och ensam. Sedan gör du om resan, du lever en gång, du har ETT liv. Välj dina val noga, välj med hjärtat. Kram

    Reply

  • Petra

    Fan, det gör så ont att läsa dina senaste inlägg. Livet är så jävla elakt mot en och du har verkligen haft sån otur. Beklagar verkligen. Jag vill i detta elände bara passa på att kommentera detta, för det kanske gör dig lite glad i någon millisekund i alla fall. Jag har följt dig sedan du hade Winnie och hela TeamSL-tiden. När du började läsa MKV-programmet för snart 3 år sedan så läste jag om det och blev så himla inspirerad och peppad till att läsa det. Alla inlägg du skrev om plugget verkade så himla intressant och kul. Det ska jag plugga, i Göteborg, tänkte jag varje dag när jag kämpade med plugget i gymnasiet, i Stockholm, där jag kommer ifrån.

    I augusti tog jag mitt pick och pack och flyttade till Göteborg och började plugga MKV-programmet. Jag trivs så himla bra och har hittat helt fantastiska vänner som jag nog kommer ha livet ut. Jag vill verkligen säga ett stort tack till dig för det. Om inte du hade bloggat om din utbildning, så hade jag nog aldrig valt den heller. Tack för det livet du har gett mig i Göteborg, hur klyschigt det än låter.

    Jag hoppas allt blir bra för dig med <3
    Styrkekramar.

    Reply

  • Julia

    Jag måste bara säga att det känns så otroligt jobbigt, sorgligt, smärtsamt och totalt hjärtskärande hela den här händelsen. Fast jag inte känner dig eller soraya, aldrig har sett er eller träffat er, så är jag så nära till tårar så fort jag tänker på det och har haft svårt att sova hela veckan. Egentligen så himla sjukt, men också egentligen inte sjukt alls, som hästmänniska (nåväl inte alla såklart, kan ju bara utgå från mig själv och de nära mig) så förstår man bara.

    Har själv tagit bort en stor kärlek till mig för två år sedan nu pga bus i hagen, ett ögonblicksverk helt enkelt, och det har som aldrig riktigt läkt. För mig var det självklart att hitta någon ny, och jag hoppas verkligen att du gör det också för att slänga bort din talang och höga kärlek för de här djuren känns ju lika sorgligt det…

    Vet inte vars jag är påväg med den här kommentaren känner jag men jag ville bara säga lite hur jag tänker och känner, det så jäkla hemskt och jag kan inte alls fatta ATT det har hänt?! Ofattbart. Jag kan inte ens föreställa mig vad du går igenom faktiskt… Styrkekramar till dig!!

    Reply

  • Hanna

    Så ledsen för din skull. Du om någon förtjänar inte detta, särskilt inte med tanke på det som hände med Morris. Men däremot tycker jag verkligen att du har investerat för mycket tid och kärlek till både hästar och sporten, för att du ska ge upp. Så snälla lägg inte stövlarna på hyllan, tror inte att Soraya hade velat det. Å ingen annan heller för den delen.

    Reply

  • M

    Vet inte hur jag ska börja..
    Fick ta beslutet för snart 1 år sedan med min bästa vän sen över 13 år tillbaka. Kan säga att jag knäckte mig själv totalt. Har 2 andra hästar i stallet men efter 1 år så har jag fortfarande inte hittat tillbaka. Har funderat på att sälja..
    Han räddade mitt liv när jag va 20.. Han var verkligen min bästa vän.

    Reply

  • Denny

    Fattar inte av inläggen vad som hänt men antar att hon är i himlen? Hade hon bornavirus eller nåt annat?
    Stor kram

    Reply

  • Kimona

    Tänker på dig Linn och det du måste gå igenom nu. Har fått ta bort 2 hästar varav den ena var mycket speciell för mig. Tog honom från LC dressyr till FEI. Vi kämpade med en gaffelbandsskada i 2,5 år men det höll tyvärr inte. Det som hade varit bäst för båda var om man hade fått reda på direkt att behandlingarna inte skulle hjälpa så hade man sparat massa pengar och lidande. Men så funkar det tyvärr inte alltid inom ridsporten. Alla pengar gick till veterinärkostnader så nu har jag inte råd med en ny häst. Har nu en foderponny istället. Du kanske kan se om du kan ha en medryttarhäst sålänge bara så att man håller igång? Om du frågar här på bloggen så finns det säkert någon i närheten som kan låna ut. Bara så att man inte fastnar. Älskar din blogg Linn <3

    Reply

  • Petra

    Fick för 3 år sedan ta bort min egna uppfödning och tillika första egna häst (min mor ägde stoet och även mormor) han var mitt allt. Han fick wobbler eller slinger som det kallas som uppdagades när han var 10 år och fick en spark som gjorde att han var tvungen att vila helt, innan dess såg man inget. Var både en enorm sorg att ta bort men också en lättnad när jag fick svar på alla frågor om hur han inte klarade förändringar kunde bli skogstokig om någon kom in i ridhuset men var ”normal” så länge allt var som det skulle mm. Sorgen kommer nog alltid vara med men man lär sig att hantera och förhålla sig till den. Men det måste få ta den tid som behövs. Många kramar

    Reply

  • Malin

    Åh, Linn. Jag lider så med dig! Jag tog bort min bästa vän för snart 3,5 år sedan (sjukt hur tiden går så fort!) vilket också innebar slutet för mitt hästliv. Han går helt enkelt inte att ersätta och den smärta jag fortfarande känner nästan dagligen tänker jag inte heller utsätta mig för igen! Jag saknar det livet varje dag men skulle aldrig orka med att förlora all tid, energi och kärlek (och om man ska vara krass, alla pengar) igen. Vet inte om det hjälper dig men du är iaf inte ensam! Förstår och LIDER med din sorg. Hoppad du hittar något nytt att brinna för!

    Reply

  • Alexandra

    Jag får tårar i ögonen när jag läser detta och känslor från egna sorgliga ögonblick tsm med dessa fyrbenta djur bubblar upp <3 Att denna sport kan få en så fruktansvärt lycklig med också bryta ner en totalt… Samtidigt är man tacksam över att man får uppleva det och allt man fått från att vara en "häst-tjej", men fy tusan va orättvis det är ibland. Att dina inlägg skapat dessa reaktioner visar helt klart på vilket community vi är i ridsporten <3

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.