2018-02-06

Idag yr snön ute. Rayas favoritväder. Hon blir alltid fylld med bus i detta väder och när hon var yngre gick jag med både lina och kedja den lilla biten mellan stallet och ridhuset när snön yrde för att inte tappa henne när hon fick sina busryck.

Som jag saknar det. Som jag önska att jag var mer tacksam över att vårt största problem var att hon var för vild. Eftersom jag idag ställer mig frågan:
– Vågar jag gå ut med henne i snön eller riskerar jag att hon tappar balansen och skadar sig i ett fall hon inte har kontroll över?

Idag är det en vecka sedan vi behandlade henne, en vecka kvar till återbesök. Hur jag än försöker ser jag ingen förbättring. Hon har svårt att komma runt i stallgången, behöver support från mig för att placera sina bakben korrekt. Så vi är mest stilla. Håller vår tid i famnen.

Kanske har de som säger ”ta beslutet direkt, vänta inte, det blir bara värre” rätt. Men som jag skrev i mitt första inlägg måste jag ha tiden, jag behöver den. Jag måste känna att jag även nu ger henne mitt allt innan jag kan besluta något. Det är förmodligen egoistiskt. Mest för min känslas skull. Men jag vet att hon ger mig den tiden, såsom jag alltid gett henne all min. 

Comments 31
  • Linn

    Usch, det är så obegripligt grymt! Mirakel sker ju ibland, hoppas det gäller dej o Raya den här gången – det förtjänar ni. 🙌🏻 💕

    Reply

  • Sanna

    Jag tror du gör rätt. Så länge hon har ”det” kvar i ögonen så gör du rätt. Kram!!

    Reply

  • Emma

    Inte alls egoistiskt. Vem vill inte ha en sista chans – djur eller människa. Det är ju inte precis som man får ett liv nummer två. Jag har lärt mig genom åren, totalt 30 år med olika djur att man kan inte se in i framtiden. Ibland har det skett mirakel, oftast inte, men för varje gång ett djur tillfrisknat helt från en dödsdom (och det är fler gånger än vad som borde vara möjligt) så är det så värt det. Jag tänkte inte så här för 20 år sedan, men idag vet jag att inget absolut. Veterinärvetenskapen och läkarvetenskapen är inga exakta vetenskaper, naturen går sin egen väg ibland, både åt rätt håll och fel håll. En sak har jag lärt mig, hur bra veterinär man än har, innan avlivning tar jag alltid en second opinion, alltid. Det har räddat livet på hittills fyra utdömda hästar, en katt och en hund. Alla veterinärer har olika erfarenheter – det handlar inte om kompetens egentligen. Men framförallt så känner man själv om det finns livsgnista kvar.

    Reply

  • Cornelia

    Aj alla dina texter går verkligen rakt in i hjärtat ❤️ Du gör rätt i att ta dig tiden, hon har den att ge dig. Du kommer göra rätt i slutändan ändå ❤️

    Reply

  • Ida

    Åh blir tårögd av att läsa detta 🙁 <3

    Reply

  • Emelia

    Ta den tiden du behöver, så längre du ser att hon har glädjen och liv i sina ögon så kämpa! ❤❤❤

    Själv kämpade jag i flera flera månader för mig förra ponny mot fång och så länge jag såg att hon hade glädjen och liv i sina ögon så kämpade jag för henne men en dag så möttes jag av ögon som inte hade livsgnistan längre och då visste jag att det var dags. Hud svårt det än var så visste jag att jag hade kämpat för henne så länge hon orkade ❤

    Reply

  • Maja

    Beklagar verkligen, Linn. Världen är verkligen så himla orättvis.
    Jag har varit med om liknande, fast med min katt som jag hade i 10 år. Vi märkte att han började magra av och tog han till veterinären där vi fick konstaterat att han hade cancer i magen. Det hela kom som en chock och vi fick välja mellan om vi ville avsluta hans liv där och då eller om vi ville prova att operera för att se ifall cancern var godartat, vilket inte var så troligt. Vi valde att operera, och fick två extra månader med honom. Tyvärr var cancern elakartad och spred sig vidare efter operationen, men den där extra tiden gjorde verkligen mycket. Många kanske kallar det själviskt av oss att vi valde att operera istället för art låta honom somna in och slippa lida, eftersom en operation tar mycket på krafterna hos de små djuren. Men känslan av att ändå verkligen ha försökt att rädda honom, och att få extra tid att säga hej då och vara extra tacksam för alla stunder med honom var ändå fantastiskt. Och jag tror att han är tacksam över det också. Så jag tror verkligen att det var ett bra beslut av dig att ta tid, tror på något sätt att sorgen blir lättare att hantera då. Och att ni får sörja lite tillsammans. <3

    Reply

  • Astrid

    Sista meningen fick mig att börja gråta. Så himla fint skrivet och så sant. Mys på med henne så mycket som möjligt nu. Det förtjänar ni verkligen, när allt annat kring denna situation är så himla orättvist.

    Reply

  • Lotta

    Fy vad du är stark Linn. Att du kan vara så klok, ödmjuk och sann i den situationen är helt enormt och det har du all min respekt och beundran för. Fyfan vad du haft otur men aldrig har jag sett någon som verkar ha en sådan bra hand med djur. Du är fantastisk

    Reply

  • Anne-Marie

    Jag tror Raya känner att du behöver tiden. det är min fulla övertygelse att våra djur som är så kloka känner av våra känslor. Ta den tid du behöver, finns inget på att stressa fram nåt, utan du liksom oss flesta behöver detta och vill veta att vi gjorde vårt yttersta. Tusen kramar till både tvåbent och fyrbent <3

    Reply

  • Rebecca

    Det gör så ont att läsa dina inlägg. Jag lider så med dig och jag känner verkligen din smärta genom dina ord. Du har uttryckt sådan otrolig kärlek och skrivit så vackert på sistone och det råder ingen som helst tvekan över din gränslösa kärlek och din välvilja att hon ska ha det värdigt hela vägen. Jag hoppas på det bästa och önskar att du aldrig behöver tveka över hur du ska agera. Ni är fantastiska! <3

    Reply

  • Alexandra

    Ta din tid, ni behöver den <3

    Reply

  • Sonny

    Styrkekramar till dig och er.

    Reply

  • Michaela

    Det är inte egoistiskt. Jag vill gärna dela med mig av en berättelse. Mitt hjärta blev fruktansvärt dåligt i kolik förra vintern. Ingen vanlig kolik utan det börja med att han bara inte åt..av nått bara sådär. Detta ledde senare till förstoppning. Vi testade allt, var i kontakt med massa vetrinärer på olika ställen, gick in med kamera i tarmen efter magsår, testade mediciner nej ingenting. Han var dålig i 4 månader med så skummt beteende som ingen vetrinär kunde förklara. Han kunde liksom inte äta alls. Sen äta 2 kilo sen bli dålig igen och så höll det på. Vi var där morgon EM och kväll, vi satt vakr i shift under vissa nätter.

    Tillslut.. över 4 månader sa vi, nu ger vi oss. På morgonen tog vi transporten för att åka in med han en sista gång och komma hem med en tom transport. Jag var förstörd. Men på morgonen.. åt han? Ja vi kunde inte avliva en häst som äter. Ja trodde bara att de va en tillfällighet men nej. Han åt nu och har inte fått ett återfall sen dess.

    Ibland händer mirakel också ❤️

    Reply

  • Klara

    Så länge hästen inte är akut dålig och har ont av att stå stilla så får man låta det ta sin tid, för sin egen skull.

    Jag vill inte vara sån, men har det gått fort tills det att hon blev såhär dålig? Vet man vad som orsakat skadan? Tycker det inte var många dagar sen du kunde rida henne och nu är hon en risk att ta ut boxen. Jag tycker så oerhört synd om er och kramar min häst extra hårt bara för att man ska vara så glad för varje dag man får tillsammans.

    Reply

  • Alva

    Idag blev min ponny utdömd. Jag hade det på känn, men att höra veterinären uttala orden som gör att livet aldrig blir som det ska vara igen; det är det värsta jag varit med om. Jag vet inte hur jag ska göra nu. Min första egna häst så jag vet knappt nånting om denna hemska period.
    Känner på mig att det kommer vara svårare än nånsin förr, och tårarna kommer fortsätta rinna.
    Stor kram <3

    Reply

  • Karin

    HJÄRTA!

    Kram Karin

    Reply

  • Felicia

    Ni är starka Linn.
    Jag fick låta min 5-åring somna in sommaren 2016 efter samma besked.. de fanns inget att göra. Han hade nervrologiska skador som gjorde att han trillade omkull. Han fick ett tag i hage och sen en dag fick han somna in❤️ Jag önskar så att jag fått ha betydligt mer tid med honom..

    Kramar till dig, ❤️❤️

    Reply

  • Ellinor

    Linn! Jag är verkligen så ledsen för din skull.
    Jag blev så tagen av det här, och beklagar verkligen.
    Har följt er hela vägen!
    Du är så stark, oavsett hur det går så kommer du kämpa dig igenom det.

    Många styrkekramar, ta hand om dig!

    Reply

  • Anna

    Du gör helt rätt, för dig. Mardrömmen måste vara att undra om, och tänka kanske – för resten av livet. Det verkar ha blivit akut riktigt illa snabbt, med tanke på att du verkar misstänkt något efter debuten men det ändå verkar varit stabilt fram tills att hon inte kan gå (eftersom Christian red nyss). Usch. Så vidrigt. Ord saknas men kärleken svämmar över <3

    Reply

  • Anna


    Precis som att du och Raya håller varandra i handen/hoven så hoppas jag att du känner att vi är många som håller dig i handen under den här tiden❤
    Många kramar

    Reply

  • Ellen

    Mitt hjärta gråter 😥😥 Älskade underbara Raya och bästa Linn, klart ni ska ha denna tiden tillsammans ❤

    Reply

  • Rebecca V

    Jag blir så ledsen när jag läser detta! Dels på grund av medkänslan för dig och Raya men även för att jag också är uppe i ”jag gör ALLT innan några beslut tas”! Jag och min häst är inne på vårt andra år av rehab.. Nu har inte våra stjärnor samma skada men fan alltså, det är tufft! Min tjej har också haft problem med balansen, trillat in i stallväggen, tappat balansen när hon kliat sig i huvudet med bakbenet osv.. Men det ledde till behandling i si-leden som vi hoppas på är boven i just det dramat.. Jag lider med dig Linn!

    Reply

  • Elin

    Du gör helt rätt Linn! Raya förstår dig, och behöver nog tiden med dig också. Kram ❤️

    Reply

  • Julia

    Hej! Har inte följt din blogg och vet inte vad det är ni behandlat soraya med. Tänkte bara säga att jag också har en häst som fått en nervskada och som hade samma symptom som din. Vi behandlade med mesoterapi vilket faktiskt har hjälpt och idag rids han. Han kommer nog aldrig kunna hoppa som tidigare igen men idag har han iaf ett bra liv som hobbyhäst. Bara en tanke:). Kram

    Reply

  • Josefine

    Beklagar verkligen din sorg.
    När du orkar vore det intressant att läsa om vad som ligger bakom ditt beslut att inte köpa en ny häst efter detta. Jag kan förstå att man lessnar, men för mig är hästar nog det bästa i livet och jag vet inte om jag någonsin skulle kunna ge upp det. Alla vet vi ju att oavsett vad som händer lever ju tyvärr inte hästar lika länge som människor…

    Reply

  • Jessica

    Beklagar verkligen sorgen! Kan inte i min vildaste fantasi förstå vad du går igenom. Styrkekramar.

    Reply

  • Nellie

    Hela min kropp blir iskall när jag läser dina senaste inlägg. Både jag och min syster har läst din blogg under många år och det var hon som fick mig att börja läsa din fantastiska blogg. Blir alltid fylld med energi och värme när jag går in här. Jag har, helt ärligt, aldrig sett någon som lägger så mycket kärlek och energi på en häst… och jag känner inte ens dig. Det är bara genom dina ord, bilder och filmer jag sett det. Vill att du ska veta hur modig och stark du är som kämpar dig igenom detta samt att du vill dela med dig. Usch, tårarna är inte långt borta när jag tänker på din situation och kollar på alla bilder på dig och Soraya. Hoppas du har orken att fortsätta framåt även nu, när livet är tufft. Du ska veta vilken inspiration du är för många och vi, iallafall jag, som bloggläsare, backar verkligen dig. Kram!

    Reply

  • Sofia

    Hej Linn! Jag tycker du är så modig som delar med dig av hela denna situation, som är så himla sorglig och hjärtekrossande. Jag var med om exakt samma sak (utifrån vad du delat med dig hittills) för snart tre år sedan med min dåvarande tvååriga, egna uppfödning. Han halkade i gräset vid betessläppet… Vi trodde att han sträckt sig, för hur rimligt är det att det uppstår en mer omfattande skada av det lilla kasandet när han dessutom fortsatte busa med sina kompisar? När han inte visat någon förbättring efter någon dag åkte vi till klinik och jag förväntade mig typ att det kunde vara någon form av låsning eller dylikt. ”Vi har aldrig sett såhär tydliga neurologiska symptom” var det jag fick höra. Han hade vid fallet på betet fått någon typ av tryck mellan 5-6e kotan i halskotpelaren, där det visade sig synas någon typ av trauma sedan tidigare (som jag vid tillfället var omedveten om då inga symptom syntes). Han var då oförmögen att hålla koll var han hade sina bakben och var han satte dem, samt svår att lyfta benen då han inte kunde hålla balansen och höll på att trilla. Med tanke på den omfattande undersökning jag förmodar Raya genomgått, kan jag också tänka mig vilka besked du fått av veterinärerna eftersom jag varit i dina skor. Det jag egentligen vill ha sagt är att jag verkligen lider med dig och relaterar något så fruktansvärt mycket, och jag vet att det inte finns någonting som blir plåster på såren. Det du kan ha med dig är att du alltid satt din fantastiska häst i första rummet och att du gjort allt du kunnat för henne under de senaste veckorna. Massa kramar till dig.

    Reply

  • Jennie

    Hej Linn,
    Jag vill bara säga KRAM och att jag tänker på er ❤️

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.