2018-02-11

Fredagsmiddag på Teaterkällaren. 

Helgen har passerat, det är söndagskväll och jag ligger på mage i sängen och läser sida efter sida om kvalitativ intervjuanalys. Metodkursen är minst sagt krävande och jag får rota för att hitta energi och motivation till att ta pluggtimmarna i mål. Mina tankar är förstås någon annanstans. 

 

Idag har jag packat ihop all min utrustning och kört till mina föräldrars gård och lagt i ett förråd. På tveksamt återseende. Såklart det sved: det finns ett liv invävt i den otaliga mängden benlindor, i det fina kandaret, i alla bett jag prövat och stövlar jag slitit. Mitt liv. Nu är hyllorna tomma och bara det som en promenadhäst behöver ligger prydligt i högar och skvallrar om att precis allt har gått sönder.

Imorgon går vi in i vecka två av tre på behandlingen och idag såg Raya värre ut än någonsin när hon försökte sig på några travsteg i hagen. Hela bakbenen viker sig och hon får tvärstanna och dra dem upp mot magen, det ser ut som att hon försöker känna efter vart de finns och varför de inte bär henne. Tänk er själva att se sin häst så. Imorgon åker jag till henne efter jobbet och försöker ta en försiktig promenad inomhus och därefter ska jag ringa de inblandade veterinärerna och prata med dem. Det sista de sa till mig när vi var på kliniken var: du får inte köra henne i en trailer om det inte blir bättre. Återbesök om en vecka..

Vilken jävla, helvetes mardröm alltså.

Comments 34
  • Cornelia

    Ja, vilken mardröm…. Håller alla mina tummar för er, oavsett ❤️

    Reply

  • Caroline

    Stor kram, tänker på er ❤❤❤

    Reply

  • Michaela

    Gud vad hemskt..

    Reply

  • Jessica

    De gör så ont att läsa din blogg och jag känner me dig. ❤ För snart 2.5 år sen tog jag beslutet att avliva min förra häst. Han var min första häst , min största kärlek och min bästa vän och jag trodde vi skulle få bli gamla tillsammans. Sen på en hopptävling slog han i en bom och blev halt. Jag och alla andra trodde de skulle gå över men efter ett antal veckor utan förändring så bokade jag vet tid. Det visade sig att han hade spatt i båda bakbenen, spatt som satt så dumt att vi egentligen från början visste att det inte gick att göra något men man älskar ju sin häst och vill göra allt för den. Efter 2 behandlingar gav ja upp. Han svarade inte så som han borde och sakta men säkert såg jag min bästa vän själsmässigt dö framför mina ögon. Han var en häst med pondus som älskade att arbeta och som behövde gå på lösdrift för att må bra. Att stå i en liten hage och gå en promenad varje dag eller som mest klara att skrittat och trava några varv var inget alternativ för honom. Att se in hans ögon och säga att jag tar beslutet för hans skull och sen ringa samtalet var det bästa och värsta jag någonsin gjort. Jag visste att de var för hans skull och hans mående men jag själv gick i tusen bitar. Skickar alla styrkekramar jag kan till dig under denna jobbiga process

    Reply

  • Linnéa

    Jag vet att det inte spelar någonsom helst roll vad någon säger. Det gör så inihevetesjävla asont och är så fruktansvärt orättvist. Jag vet. Vi är många av oss som vet. Som vet hur det är när drömmarna krossas och livet faller isär. Jag gjorde exakt samma sak som du i helgen. Packade flyttlådor fulla med schabrak, lindor, tränsen, kandaret, de där fina skydden som jag alltid red med på framridningar, och det där nya tävlingsschabraket som jag aldrig hann använda. Packade allt, utan att riktigt veta när jag ser det åter. OM jag ser det åter. Och för varje sak jag packar ner går jag sönder. Igen, och igen och igen. Du är inte ensam Linn. En miljon varma styrkekramar till dig, från en som behöver exakt lika många.

    Reply

  • Maria

    Det är hemskt och orättvist. Ingen eller inget kan lätta din börda. Det ända som har hjälpt mig i dessa svåra stunder är att distrahera mig med annat och ta tag i saker lite eftersom. Det är säkert inte det ultimata sättet men det är för mycket att ta in på en och samma gång. Tiden läker såren och hundpussar likaså.
    Du är en fantastisk hästägare och ingen kan ta ifrån dig det. ♥️

    Reply

  • Sarah

    Kämpa Linn! Håller alla tummar jag kan ❤️ Önskar innerligt att hon kan bli bra igen!

    Reply

  • Sofie

    Kanske dags att låta henne somna in? Att hålla henne kvar för din egen skull låter inte försvarbart med tanke på det du beskriver i din text.

    Reply

    • Anonym

      Hon är ju under behandling

      Reply

    • Beatrice

      Du kanske missat inlägget hon skrev om just detta härom dagen? Och hur mycket vet du egentligen om vad som händer, bakom bloggen?! Onödig kommentar.
      Kram till dig, Linn. ❤️

      Reply

    • Anonym

      Hon behandlas ju…

      Reply

    • Jess

      +1!
      Förstår helt och fullt att hela situationen är rent ut sagt förjävlig, jag hade inte önskat ens min värsta fiende detta öde! Men det gör faktiskt ont i mig att läsa om att Sorayas problem är så pass illa att hon behöver hjälp att ställa upp sig i gången eller att hon inte ens kan ta ett travsteg i hagen utan att ha livet som insats, vad för liv kommer hon ens kunna leva om hon skulle klara detta? Det känns moraliskt fel och inte alls djurvänligt. Det kommer göra lika ont ändå att förlora henne, tro mig. Det måste kännas ännu jobbigare att se henne sån här.

      Reply

      • www.linnolsson.se Post author

        ABSOLUT – jag l.i.d.e.r av att se henne såhär. Vi har gjort ett försök att behandla henne och därför väntar jag. Neurologiska experter, veterinärer och bilddiagnostiker är inkopplade så det är inte jag för mig själv som trotsigt stampar i marken och vägrar ta beslut..

        Reply

    • Louise

      Den får en behandling som enligt vad linn skriver inte hjälper eftersom hästen var sämre häromdagen. Hon har ju själv skrivit mellan raderna att den ska tas bort men att HON behöver tid och veterinärerna gör det dom kan så Linn ska få sin tid. Det finns inte ett djur i världen som mår bra av en sån här prognos och precis som linn själv skrivit är det egoistiskt och därför borde hästen vart borta redan när detta uppdagades hur jobbigt det än är. Jag har själv tagit bort mina bästa vänner och vet exakt hur svårt det är men när man skaffar djur avsäger man sig den rättigheten att sätta sig själv först

      Reply

      • Helen

        ”Den” heter Soraya, snälla visa lite respekt!

        Och till kommentaren nedan om att veterinären experimenterar, hur tror du annars det går till när man försöker hitta en lösning vid obotliga/okända syndrom. Tack vare erfarenhet från Linn och Sorayas försök till behandling så kanske nästa häst går att hitta en lösning till. Hur tror du forskning går till, i bokform?

        Reply

  • Emeline

    Följt eran resa och så även dessa hemska veckor. Idag kom jag till stallet och finner min häst stapplig, halt och varm i vänster fram. Kände igenom henne men inga sår eller liknande. Är så orolig, speciellt då hon även haft en skada höger bak som vart ihärdig….

    Reply

  • Lina

    Så oerhört sorgligt.. Du skriver så innerligt.. <3

    Reply

  • Jennifer

    Längesedan jag kommenterade nu men jag har hängt med på din blogg i många år. Är TOTALT ointresserad av hästar men har alltid fascinerats och inspirerats av din målmedvetenhet så hästinläggen har blivit intressanta ändå.
    Jag beklagar din förlust Linn och önskar att ni så snart som möjligt finner den bästa väg för Raya så hon slipper lida, vad det än tänkas vara är jag säker att du vet det rätta inom dig. Det vi gjort med kärlek har vi aldrig gjort förgäves<3

    Stor Kram!

    Reply

  • Annette

    Ibland måste man fundera på om det är värt att behandla. Om lidandet och skaderisken under behandlingstiden uppväger den minimala chans att hon skulle förbättras. Att ha kvar en häst med så dålig förmåga att röra sig innebär en skaderisk både för hästen och de som handskas med den. Man måste också ha i åtanke att veterinären faktiskt ibland använder djuren som försöksobjekt.

    Reply

    • Ida

      Tror du inte att Linn vet detta? Hon behöver tid för att ta farväl av Soraya och det ska hon väl få? Hon är klok nog att veta när det är dags för nästa steg.Hon är förkrossad just nu och du kommenterar något sådant. Ibland är det bättre att hålla tyst om man inte har något snällt att säga.

      Så okänslig kommentar faktiskt.

      Reply

    • Lina

      Varför är ni så tuffa mot Linn? Herregud vad jag känner för henne i allt hon går igenom. Har ni aldrig varit i en liknande situation? Veterinärer är inblandade och det är bokat återbesök nästa vecka. Låt henne va ! Det är otroligt stark att våga vara så ärlig som hon är. Hade det varit bättre om hon inte skrivit alls för att slippa alla dessa kommentarer? Situationen sliter säkert inte sönder hjärtat redan innan elaka kommentarer rullar in.

      Reply

      • Ida

        Var i min kommentar skriver jag något tufft mot Linn? Jag skriver ju att Anettes kommentar är okänsligt skriven och jag ifrågasätter inte att Linn behandlar Soraya?

        Reply

    • Ida

      Anette…Tror du inte att Linn vet detta? Hon är klok och hon vet själv när det är läge att ta bort.. okänslig kommentar till Linn som förlorat (nästan) allt som har betydelse för henne.

      Antar att du själv inte haft en häst med sådan stor betydelse för dig som Raya har för Linn?

      Reply

  • Tora

    Blir smått fascinerad över att folk anser sig ha rätten att bestämma över ditt och Sorayas öde! Jag tycker personligen det är helt självklart vad ditt syfte med allt är Linn, även om det också svider i mig när jag hör hur dåligt hon mår. Oavsett ens åsikt kring detta kanske man bör vänta ett tag med att ventilera det, så att Linn slipper sitta och läsa samt svara på så jobbiga saker i ett kommentarsfält? All kärlek och styrka till dig Linn, jag och många andra läsare är med dig i varje steg på resan <3 <3

    Reply

  • Camilla

    Jag undrar också vad det är som gör att man känner behovet av att ifrågasätta Linn och behandlingen? Hon har ju skrivit hur illa det är och ändå varit rätt tydlig med vad utgången blir (för det finns inget som lagar detta) -och då ska det tipsas om olika alternativa behandlingar och ifrågasättas om man verkligen gjort allt, men nu då när man provar någon form av behandling så ifrågasätts DET. Men ni vet; damned if you do – damned if you don’t. Jag tror inte någon behöver komma med förmaningar om att det inte är ”bra” för hästen att ha problem att röra sig, tror nog att Linn och de runt dem vet hur läget är och vart det är på väg.

    Kan man inte bara låta dem vara lite och känna sig lugn i att det finns folk i deras närhet som hjälper dem genom denna process?
    Återigen Linn, så jävla tråkigt. Jag har stått där med, tyvärr mer än en gång, med chocken att se allt raseras – och som jag skrivit innan, jag är just nu också i läget ”packa ihop hästlivet i lådor”. Jag ska få det tveksamma nöjet att stå i Tingsrätten imorgon, och ja – du vet ju även hur den biten går till…

    Reply

    • www.linnolsson.se Post author

      Tack för din kommentar Camilla. Jag fick rysningar av ditt sista stycke – jag vet allt för väl vad som väntar dig. STYRKEKRAM!

      Reply

  • Bea

    Styrke kramar till dig <3 Jag lider med dig!

    Reply

  • Manda Stillnert

    Haft en häst i stallet med liknande problematik, började med att hon inte kunde gå i ned försbackar utan fick bromsa hela tiden för att inte tappa balansen. 8 månader kämpade vi med att försöka ta reda på vad felet var, ’en till slut blev hon farlig för sig själv och andra. De var nästan en lättnad ( låter sjukt ) när veterinären kom hem till oss från Strömsholm och valde att dömma ut henne på plats. Hon fick äntligen frid hästen,hon skulle slippa ha okt mera ❤️Många turer blev de med magnetröntgen och annat och till slut blev världens snällaste häst världens elakaste för att hon försökte hela tiden tala om att de räcker nu.. De är inte kul att se dem lida och de vill nog ingen allra minst Linn. Hon har de nog tufft ändå utan att ni ifrågasätter henne och veterinärerna hela tiden.

    Reply

  • Alva

    Det är aldrig lätt med hästar verkar det som 🙁
    Tiden innan man får beskedet att ens bästa vän inte går att rida mer, den längtar jag så mycket tillbaka till.
    Jag undrar, hur länge är det okej att vänta. Hur mycket tid kan jag få tillsammans med den viktigaste i mitt liv?
    Styrkekramar, til alla som behöver genomgå detta </3

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.