2018-02-18

 

Söndag den 18:e februari: vinterpromenad, brunch med havsutsikt, många koppar kaffe och viktiga samtal och inredningsspan. ♥

Idag har jag inte varit i stallet alls. Jag har haft en helt fantastisk söndag, egentligen, och uppskattar mina vänner och våra samtal till tusen. Jag fattar inte hur jag har lyckats finna så många genuina människor som både är modiga och roliga som fan under 23 år i livet? Tack och lov för det, jag har aldrig behövt det mer. Just nu blir det lätt sorgligt att göra helt andra saker än jag brukar, allt som inte berör Soraya känns som istället för och blir ett vittne för att allt med henne, stallet och teamet runtom tagit slut. En vanlig söndag hade jag antagligen inte kunnat hänga med på den här dagen med tjejerna, eftersom jag alltid var så noga med att rida ut henne de dagar jag kunde vara där i dagsljus.

Igår pratade de i stallet om årets första start, och medan de tränar inför den så går jag istället promenader. Jag fick min första ponny när jag var tio år och sedan dess har hästarna haft huvudrollen i mitt liv. Snacka om att mitt inre känns som Bambi på hal is just nu…

Comments 5
  • Camilla

    vad ska man hitta på istället? Jag har inte packat mina lådor än men om 10 dagar tar 20 år med egna hästar slut, åtminstone blir det ett längre avbrott. Ska säga upp stallplatsen och packa ihop alla mina saker för lagring på obestämd tid.

    VAD gör folk med all tid? jo, jag fattar att även icke-hästmänniskor har ett liv, men det är otroligt svårt att ställa om en hästhjärna.

    Reply

    • K

      Liv och liv.. Jag har svårt att se att något annat kan skänka sådan meningsfullhet som hästarna. Kanske barn sedan, i framtiden. Men annars.. Allt övrigt känns bara som bi-sysslor. Jag tycker mest synd om alla som inte har, eller ens någon sin har upplevt passion. Livet måste vara så förbannat platt utan något som brinner i ens själ, av smärta eller kärlek. Det ena kommer ju tyvärr med det andra. Men aldrig, aldrig vill jag leva mitt liv utan passion, hur smärtsam den än är.

      Reply

  • F

    Tänker på er och hoppas på ett mirakel idag!

    Reply

  • Johanna L

    Jag vet att man inte kan jämföra oss Linn men jag kanske kan få en annan dörr att öppna sig för dig.

    Jag köpte min drömhäst när jag var i Portugal och jobbade. Hade egentligen inte råd, eller tid, att ha en häst men han var bara tvungen att följa med hem. Det var början på min ”storhäst-karriär” efter ett uppehåll från hästar på nästan 5-6år. Efter att han kom till Skellefteå hann jag rida honom tre månader, sedan blev han mystiskt halt. Ett halvår senare blev han utdömd. Jag var fast besluten om att han var den enda häst jag någonsin ville ha så jag la alla mina tävlingsplaner och ambitioner på hyllan och bestämde mig för att försöka få honom ridbar så vi kunde lulla runt i skogen. För han var ju den enda jag kunde tänka mig att dela mitt liv med.

    Efter några månader insåg jag att tiden som jag lagt på ridning osv blev tom. Jag ville ju känna känslan av den där perfekta skänkelvikningen, galoppen i skogen och förhoppningsvis euforin under ett ärevarv. Mitt hjärta bestämde sig för att skapa plats åt ännu en till bästa vän. For och provred en riktig läromästare och grät efteråt. Han var ju ingenting som min utdömda själsfrände. Inte lik någonstans.

    Efter att ha funderat ett tag så insåg jag att vilka hästar jag än skulle rida så skulle dom aldrig bli som min Portugis. Alla är olika och får olika platser i våra hjärtan. Läromästaren fick följa med mig hem och jag ångrade inte en enda dag! Inte en sekund faktiskt.

    När min Portugis fick somna in så kände jag att nu fanns det plats för ännu en bästis. Tack vare att jag köpte Don Royal så fortsatte jag med ridningen, för om inte han stått i stallen den dagen min läromästare bröt benet i hagen hade jag nog varit i samma läge som du. Att man inte vill något mer. Tack vare Don Royal, som fanns där alla dagar jag grät, så har jag fått ännu en bästa vän.

    Dit jag vill komma är i alla fall att jag tror det är bättre att ha älskat och bli sårad än att ”aldrig älskat”. Allt mina hästar har gjort för mig väger upp alla tårar jag fällt när de är borta. Alla fina minnen, kommande erfarenheter och skratt väger tyngre än förlusten av dem.

    Så är det i alla fall för mig, och som jag sa så kanske man inte kan jämföra. Vi är inte på den nivån ni var, men kärleken till mina hästar är nog i nivå med din iaf. De är mina bästa vänner och de kommer alltid vara det, oavsett prestation.

    Jag hoppas du känner att du hittar din sorts lycka, oavsett om det blir en valp, mer kompistid eller en ny stjärna. För man ”sviker” inte sin bästa vän för att man skaffar fler, de blir glad för din skull <3

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.