Ett öppet sår utan risk för infektion

”Jag kommer inte ta bort henne, vad som än händer, jag tar inte bort henne” sa jag till veterinären i röntgenrummet den 30:e januari medan hon pekade på de svartvita grumliga bilderna på dataskärmen och förklarade den nattsvarta prognosen. ”Men om du inte har några alternativ, då?” sa hon.

..och så blev det.

Jag tänker på att jag för ett år sedan satt på dressyrläktaren under Göteborg Horse show och följde varenda klass. I pauserna spanade jag på frackar och kandar på mässan och tänkte på min dröm att debutera MSVA samma år. Att gå från MSVC-MSVA på en säsong är ett stort mål, men jag, Raya och Christian var beslutsamma.

Tänk om jag då visste att vi skulle klara vårt högt uppsatta mål. Tänk om jag då visste att under nästa Göteborg Horse Show skulle jag titta åt andra hållet och torka bort tårar med jackarmen när spårvagnen passerade Scandinavium. 

Någon dressyrläktare blir det inte precis i år. Jag undviker allt som har med Göteborg Horse Show att göra och spenderar min lediga tid i en höhög med en oändligt älskad gul mule snuffsande i mitt hår.

Det är så ofattbart men samtidigt så odiskuterbart. Det blev precis så, inga andra alternativ. Två ögon som tappar gnistan och ett beslut som blir ett icke-beslut, bara en enda möjlig väg kvar att gå.

Så nu väntar alla på att jag ska ringa samtalet och boka en tid. Slå upp min kalender och skriva i en dag och en tid där Sorayas liv ska ta slut. När passar det dig bäst? Så. Jävla. Absurt.

Det finns en person som jag tror är bättre för Soraya att ha med sig den sista stunden än jag. Det är Tim som jobbar i stallet. Tim som alltid tagit sig tiden att se varje häst som sin egen individ – trots att hans vardag kantas av otaliga sysslor med otaliga hästar. Han som kommer kunna leda Soraya den sista biten på samma sätt som han lett henne varje morgon, ge henne känslan av att det är en vanlig dag och samtidigt vara den inkännande personen han är.

Honom frågade jag och han sa ja. Och wow, vad jag är tacksam för det.

Dessa veckor har jag tänkt mycket på sorgen som blir av en relation som varit så genuin som den med ett djur. Det är ett avsked och en separation fri från komplexitet, på något sätt. Det finns inte massa inkapslade besvikelser, sår man rivit upp hos varandra eller perioder där man sargat något hos varandra.

Trots att jag är uppsliten av sorg så kan jag titta in i hennes numera trötta ögon ifrån höhögen och känna att det är kanske inte mängden liv som räknas. Ett hästliv kanske inte är antal år, utan antal positiva upplevelser och erfarenheter ifrån dem som har makten över deras liv i sina mänskliga händer.

Jag kommer sakna henne sönder och samman.
Men det är faktiskt så, att det är en upplevelse att få sörja någonting så rent. Ett öppet sår utan risk för infektion. Ren sorg. Och jag kommer verkligen bära med mig den här hästen inom mig för resten av mitt liv. 

Comments 64
  • Madeleine

    Massa kärlek till dig och Soraya! ❤️

    Reply

  • Cornelia

    Klokt att du väljer att lämna henne till Tim, tycker jag. Jag velade mycket fram och tillbaka om jag skulle vara med, men alla som varit med sina eller andras hästar sa nej. Jag sa hejdå i stallet och gick sedan sönder i hennes box, men hon märkte ingenting. För henne var det bara en vanlig promenad 💔
    Usch den här biten med djur är så jävla jävla sorglig och så hemsk, jag hatar att vi måste bestämma… Men som du skriver, vad gör man när man inte har något val?

    Reply

  • Johanna

    Tårarna rinner… Fick läsa en bit i taget och torka bort tårarna där emellan… ❤️

    Reply

  • Ida

    Åh får tårar i ögonen 🙁 <3

    Reply

  • Amanda

    Jag gråter. Så jävla absurt. Helt ofattbart och jag förstår inte hur det ska gå till. Du och Soraya. Ni är liksom gjorda för varandra. Jag önskar att jag kunde bära bara en millimeter av din smärta för att lätta på trycket en smula för dig. Men det är omöjligt. Jag vill ge dig tusen miljoner kramar Linn.

    Reply

  • Tanja

    Fick ont i hjärtat och började gråta av detta inlägg. Alla kramar i världen till dig! <3 <3

    Reply

  • Mia

    Linn, det här är något av det vackraste jag läst. Jag ska tänka på er.

    Reply

  • Emma

    Vet inte vad jag ska kommentera. Men det här är så ofattbart sorgligt och mina ögon tårades när jag läste det du har skrivit. Det här är så orättvist och ingen ska behöva förlora sin bästa vän oavsett om det är ens husdjur, pojkvän eller släkt.

    Jag beklagar sorgen redan nu och vet att du kommer komma ur det är starkare än någonsin.

    Reply

  • Maja

    Detta fick mig att började gråta, är så ledsen för er skull <3 det hemskaste med att ha djur är dessa farväl,men hade man aldrig skaffat dem hade man aldrig fått uppleva de fina stundernA tillsammans <3 kram

    Reply

  • H

    Tårarna rinner när jag läser det du skrivit. Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, sätta mig in i det du går igenom just nu. Massa kramar till dig Linn❤

    Reply

  • Sofia Sörstrand

    Tack. Din kommentar om att det inte är antalet hästar som räknas utan antalet positiva stunder som räknas. Ja miste mun första egna häst för ett år sedan nästan lika tragiskt. Jag har läst många bra saker på din blogg och ja kan omöjligt skriva lika djupt och stöttande. Men om ja kan ge något stöttande litet ord, så är det att gråta. Öppna alla kranar fullt ut, för det känns lite lite lättare för stunden när tårarna, för denna gång, tagit slut. Och man får faktiskt gråta ett helt år senare oxå. Ta hand om dej, gråt och tänk på era glada stunder.

    Reply

  • Nelly

    All kärlek ❤️

    Reply

  • Josefine

    Finner inga ord, dina träffar mig rakt i hjärtat. Du känner säkert värmen från många fina kommentarer, i ett kommentarsfält som ibland kan vara vasst så finns det många fina hjärtan som står bakom dig nu, och jag önskar att man kunde göra något mer än att skriva ännu en rad. Många lider med er och att du dessutom går igenom det du gör inför publik måste göra det än tuffare. Så ledsen att det skulle drabba er. Kram!

    Reply

  • Bella

    ❤️❤️❤️

    Reply

  • n

    Usch tårarna bara rinner, du förklarar det så bra. Imorgon tar min häst sina sista andetag, det känns så overkligt fastän verkligheten bara är runt hörnet.

    Reply

  • Emma

    Alla kramar i världen, livet är så jävla orättvist

    Reply

  • Anonym

    Efter att ha läst detta så förestår jag till fullo varför du vill lämna hästlivet bakom dig. Denna sorg. Denna rena kärlek. Chocken. Luften går ur en. Någon som har gett en allt. Gråa hår. Allt däremellan. Ingen kan ersätta det. Det såret behöver få läka innan man ger sig på en ny individ. <3

    Reply

  • Tine

    Du beskriver det så bra, sorgen efter ett älskat djur. Relationen är precis som du säger så genuin, ren och helt villkorslös.

    Jag har varit tvungen att ta beslutet själv när jag hade en 10-åring som jag fött upp. Idag har jag en annan häst som jag älskar fullt ut och lite till. Men som du skriver, man glömmer dem aldrig, utan bär med sig minnena ifrån sina älsklingar.

    Reply

  • Erika

    Så himla sorgligt! Gråter fast jag inte känner er eller följer bloggen kontinuerligt. I sorgen är det såklart svårt att se något ljus, men tänk så mycket fint ni har haft tillsammans. Stor kram!

    Reply

  • Annika Blom

    Tog bort min fina Totte efter många år tillsammans för ett dryg år sedan. Valde att vara med själv mest för att jag inte hade så många slternativ, fanns ingen ”Tim” hos oss.
    Känslan att gå ut tillsammans och veta vad vi skulle göra var så fel, sjuk, absurd… jag hade valt att döda honom!!! Visst det fanns inget alternativ så allt blev ju rätt fast det kändes fel fel fel!!! Själva slutet gick bra och efteråt mådde jag trots allt bättre, det var som att mkt släppte. Dock kommer mitt hjärta aldrig vara helt igen…

    Reply

  • Sofie

    Tårarna bara rinner.. 😥😥💔💔
    Så fint skrivet.. ❤️

    Reply

  • Sandra

    ❤️❤️❤️❤️

    Reply

  • Sally

    Så fruktansvärt onödigt, sorgligt och meningslöst. Måste vara vidrigt att stå brevid och se henne försvinna utan att kunna göra något… Beklagar sorgen 💔 och tänker på er! ❤

    Reply

  • Lina

    Det är ett tufft beslut att ta. Tuffa dagar tills det är gjort, sen blir det på ett sätt bättre och man måste bearbeta det. Jag har fått ta bort båda min hästar med 3 månaders mellanrum unde 2017. Otroligt tuffa beslut och dagar, men i slutändan vet jag att jag tog rätt beslut. Men sorgen och saknaden har varit olika. 7- åringen med ont i hovarna som jag gett alla chanser var på ett sett tuffare än 21-åringen som jag haft sen hon var 4år. Med 7-åringen försvann alla drömmar och hopp jag haft med henne trots att hon varit dålig länge. Det är över ett halvårsen hon fick vandra vidare. Men jag saknar hebbes fruktansvärt ändå. Med 21-åringen så kändes det på ett konstigt sätt lättnad. Hon hade gått igenom så mycket, haft lika många skador som framgångar och jag hade lovat mig själv att hon inte skulle lida på slutet då hon gjort det så många gånger, så efter sommaren syntes det på henne att hon inte mådde toppen längre och beslutet var ”lätt” att ta och på ett sätt har jag känt lättnad över att hon inte längre har hon och jag slipper vakna med en klump i magen av rädsla att nån ska ringa och säga att hon är sjuk..
    Hur tuff det än är ska man komma ihåg att hästen lider inte av att dö, det är vi som gör det.
    Min tröst har faktisk kommit i en ny häst, som på ett konstigt sätt är Inez och Liza i samma häst.

    Med det här vill jag säga att jag vet vad du går igenom, hur det känns och du kommer på sikt komma upp på andra sidan ingen, med vetskapen att du gjort allt för din fina häst. Tänker på dig ❤️

    Reply

  • Erika

    Tårar rinner här också. Önskar så att jag kunde göra något för er som skulle göra allt bra igen. Så fint du skrev om att ett hästliv inte handlar om antalet år utan mer om antalet glada stunder. Jag tror verkligen att det är så. Många kramar till dig i detta ohyggligt sorgliga och svåra❤️❤️❤️

    Reply

  • Emilia Samuelsson

    All styrka till dig, Linn! Så otroligt hemskt och tragiskt. Jag klarade inte heller av att vara med när jag fick ta bort min häst. Jag visste att jag skulle bryta ihop redan innan han var borta och att jag därför bara skulle stressa upp honom. Min mamma, som han litade på till 110%, fick vara med hela vägen. Jag är så glad att jag inte såg. Vissa säger att det är fint att vara med till slutet, men för mig skulle det vara det första jag tänkte på när jag tänkte på min häst. Livlös på marken. Nu tänker jag istället på de fina minnena och den fina sista stunden vi fick tillsammans. Jag hoppas att det kan vara det du ser tillbaka till också när du tänker på Soraya. Kram till dig Linn ❤

    Reply

  • Anna

    Åh jisses tårarna bara rinner. Du beskriver det så vackert och visar verkligen hur värdefullt en relation till en fyrbent vän kan vara, och så himla ömtåligt på samma gång. Ska krama mina hästar extra och skickar en styrkekram till dig också. Vetskapen om att ens häst vandrar vidare utan smärta gör så att sorgen faktiskt lättar efter en tid. Tro mig, som förlorat två hästar inom loppet av två år. Ungefär som du även gjort. Kram ❤️

    Reply

  • Izabelle

    Hej Linn! Jag har tänkt så mycket på dig. Så otroligt tungt. Men så fint du skriver, det märks så tydligt för du berör även mig som aldrig ägt ett djur eller haft den upplevelsen. Det finns ju inte så mycket mer att säga tyvärr, men vill att du ska veta att jag läser och skickar kramar!

    Reply

  • Rebecca

    Du fortsätter att imponera på mig med dina vackra ord och ditt underbara och känslosamma sätt att formulera dig. Jag känner tacksamhet att du slapp fatta beslut, men samtidigt lider jag så ohyggligt med dig och din sorg känns så väl igen. Jag klarade inte av att vara med när vi tog bort min ponny vi ägt i 19år utan jag kände att för hennes skull så var det klokt att någon annan tog den sista promenaden och inte spred massa oro. Jag hoppas att du inom kort kommer kunna se tillbaka på er tid med glädje även om saknaden är enorm. Ni har varit fantastiska och livet är så orättvist!

    Reply

  • Natalie

    Alltså jag går sönder inom mig av att läsa dina ord. Tårarna bara rinner neråt mina kinder trots att jag sitter på tåget påväg till jobbet! Jag vet att det inte finns några ord i världen som tröstar men många styrkekramar till dig och Soraya! ❤

    Reply

  • Maria

    Linn, jag är en före-detta hästtjej som närmar sig femtio år nu och jag vet inte hur jag ramlade in på din blogg men jag började läsa och blev fast. Det är märkligt att en snart gammal tant har haft så stor glädje av en ung tjejs blogg men det har jag ! Jag har gillat att följa din hästresa och jag har haft stor glädje av det andra i din blogg också. Jag har självklart ingen glädje av det som händer nu men jag tycker ändå om hur du tar med dina läsare på den här, inte helt angenäma resan… Det är livet, tyvärr, ibland går det inte alls som man vill…
    Många varma tankar till dej Linn, ta hand om dej och vad du än hittar på nu (fast jag hoppas på hästar vidare…) så kommer du att bli jäkligt bra på det du gör.

    Reply

  • Alma

    Så vackert skrivet. Tårarna rinner. Vilken fruktansvärd erfarenhet att ta sig igenom. All styrka till dig!

    Reply

  • Maria

    Mina tårar rinner när jag sitter här på jobbet och läser ditt inlägg, så fruktansvärt obeskrivligt och hemskt! Jag lider med dig och Soraya att ni två måste gå igenom detta. Många varma tankar till er och jag hoppas verkligen i framtiden att du ska hitta tillbaka till dessa underbara djur och ge en till häst chansen till det fina liv du gett Soraya! <3

    Reply

  • Mikaela

    Bara en massa Styrkekramar till dig även om dem varken gör till eller ifrån i de hemska du befinner dig i.
    Så himla hemskt och mina tårar rinner också. 😢 Samtidigt beskriver du det så vackert och värdigt. All styrka och kramar till dig! ❤️❤️

    Reply

  • Anna

    Åh Linn <3 vill bara krama dig!!

    Reply

  • Julia Sjöström

    Hjärtat går i tusen bitar av att läsa detta, tänker på er <3

    Reply

  • Lotta

    Jag vet vad du går igenom. Sitter själv med den tomma grimman… Det var inte bara min häst, min bästa kompis, hon som visste allt om mig och alltid såg hur det egentligen var, det var min själsfrände. Hon so har hållit mig uppe när resen av livet har varit kaos. Att gå vidare i hästvärlden med vetskapen om att jag nog aldrig kommer att hitta samma relation igen känns helt enkelt för jävligt. Jag vet att jag kommer att komma tillbaka, det kommer bara att ta tid och det blir på ett annat sätt. Men jag vet också att om jag kan behålla den ödmjukhet och alla kunskaper som hon gav mig så kommer jag att få fantastiska relationer i framtiden också. Jag kan inte kasta bort allt hon gav mig…
    Du kommer tappa dig för ett tag, låt det vara så. Men du kommer att hitta tillbaka till dig, om än i något ärrad version. <3

    Reply

  • Malin Lange

    Livet är verkligen absurt oförutsägbart. Som en mördare som slumpmässigt plockar liv. Och inget kan vi göra. Vi är bara figurer i livets spel och jag blir bara mer säker på att det ända rätta vi kan göra med den lilla makten vi har på jorden är att leva varje dag. För vad är meningen med att planera ett år fram i tiden när just tiden kan vara slut imorgon. Ditt inlägg var så fint Linn. Och precis som du säger så kanske tiden inte är den viktiga i ett större perspektiv. Utan att hon gjort ett djupare avtryck än någon annan i ditt liv och hjärta. Men jag lider med dig Linn, försök vara stark. Även fast det inte finns ett ända ord eller handling som lindrar smärtan. Fina Raya❤️

    Reply

  • E

    Jag vill egentligen bara skicka ett kram till dig och säga att allt kommer att bli bra. Det är fruktansvärt när det finaste man har rycks ifrån en. Jag miste själv min fyrbenta vän för några år sedan efter att ha haft henne i fem års tid. Det var henne jag hade skrattat och gråtit hos under hela tiden på högstadiet och gymnasiet. Hon blev min bästa vän. Att behöva låta henne gå var det svåraste beslutet jag gjort i mitt liv. Men nu i efterhand ångrar jag ingenting. Jag kan minnas tillbaka och tänka på allt hon gav mig – och vara glad.
    Kramar till dig Linn.

    Reply

  • Ella

    De senaste åren har jag följt er på sociala medier och förundrats över din kämparglöd och kunskap kring hästarna. Allt ifrån hur du har planerat allt i minsta detalj till att kunna byta inriktiktning och göra det så bra, har varit en inspiration. Linn, jag gråter till varje inlägg numera för jag känner kärleken och smärtan genom varenda text. Att skiljas ifrån sin bästa vän är en mardröm men sättet du har förvaltat henne och hennes tid på jorden har nog varit det som betyder mest. Massor med styrkekramar till dig!

    Reply

  • Lina

    Att köpa djur är att köpa sig hjärtesorg, oavsett djur. Jag fick ta bort min hund i våras, pga att vi tumörer i magen. Han hanns inte ens bli fem år. Saknar honom fortfarande varje dag.

    Reply

  • Isabelle

    Så fruktansvärt, styrkekramar till dig! Kan inte föreställa mig, hur det känns men ta dig tid till att sörja och bär henne med dig i ditt hjärta så lever hon vidare ändå. 🦄💕

    Reply

  • Evelina

    Usch tårarna rinner och alla runt omkring mig frågade vad som hade hänt(sitter i skolan) men finner knappt ord för det. Vet inte vad jag ska säga längre, allt är helt hemskt och orättvist.

    Reply

  • Sofia

    Jag beklagar verkligen din sorg, Linn.
    Jag kan inget mer än att säga att jag vet hur du känner just nu. Sommaren 2016 var min första, egna ponny med om en olycka i hagen och vi trodde inte att det var så farligt som det sen visade sig på ultraljudet. Senan var helt av… Jag ville inte inse det och såklart tog jag med min ponny hem, för att senare förstå att vad är detta för liv för henne? Hon var 20 år och hade levt sitt liv till fullo.
    Jag hade även jag med mig stall ägaren ( som släppte ut, fodrade och ibland släppte in henne ) för att hon kände igen henne och var trygg med henne.
    Jag ville inte ha minnet kvar av att livet togs ur henne, för då hade det varit det enda jag tänkt på. Så istället fick jag ett fint minne där Toscana, min ponny, vänder sig om och tittar på mig och nästan tackar mig för den sista stunden.
    I ett år och tre månader var hon i min ägo…

    Jag förstår att det är olika för alla, men jag kan ändå förstå din en liten bit. Lycka till..

    Reply

  • Malin

    Aj i hjärtat.
    Tror vi är många som kan relatera. Var medryttare till en häst där menisken i knäet behövde opereras. Månader av boxvila och promenader inne i stallet. Tillslut fick hon komma ut i hagen, kunde sättas igång men trots att november blev till vår, trots att vi var ute och betade och umgicks så kunde man se hur livsgnistan försvann från hennes blick. Hon var en häst som ville springa hela tiden, inte gå promenader eller vara sällskapshäst. Hon var en äventyrare. Hon fick fortsätta springa på de evigt gröna ängarna.
    Och den första kärleken, också medryttarhäst, som det tillslut visade sig ha spatt. Hon var bara rädd för att det skulle göra ont när man tog i henne mot slutet. Rädd och arg…

    Reply

  • Julia

    Det är så sorgligt och tragiskt på oändligt många sätt, och det är som någon kommenterade här ovanför ”att köpa sig djur är att köpa sig hjärtesorg” och det är ju så det är, tyvärr. Jag tycker du sätter ord på det så bra, den där sorgen som är så ren, så äkta som när någon har givit en allt utan att be om någonting tillbaka, för det är ju det djuren gör för oss. Jag minns i början hur många som tvivlade på dig, som tvivlade på din Soraya och visst har det väl varit upp och ner ibland, en viktig resa är alltid det, men som det lyst om er på vägen. Din kärlek till henne, sättet du tagit hand om henne, sett på henne inte bara som en häst utan en individ, en bästa vän, det har hon givit tillbaka till dig med hela sitt hjärta. I varje steg, i varje hjärtslag har hon velat det precis lika mycket som dig och tro mig, det har synts och det har varit vackert.

    Det finns liksom ingenting förmildrande i en stund som denna, jag vet det, vi vet det, det är bara så fruktansvärt orättvist alltihopa men vi finns här för dig Linn. Vi tänker på dig och vi förstår. Kram ❤️

    Reply

  • Johanna

    Du skriver så fint Linn, all styrka till dig. Kram ❤️

    Reply

  • Anonym

    Är så ledsen för din skull. Kan inte ens förstå vilken otur du haft, två gånger i rad dessutom, såå orättvist.
    Tycker som många andra att du gör klokt i att inte vara med i hennes sista stund. Jag fick ta bort min bästa vän i våras, hastigt och chockartat efter svår kolik. Från en dag till en annan så fanns han inte mer. När det inte gick att göra mer och han inte orkade kämpa längre tog jag farväl innan, i boxen, sen fick min pojkvän, som ofta var med i stallet och som min häst tyckte mycket om, vara med honom istället. Jag är väldigt tacksam i efterhand för att jag valde att inte bevittna just det ögonblicket utan att min sista minnesbild är av honom inne i boxen. Någonstans är det ju det vanliga, enkla och fina man vill bära med sig.
    Tänker på er och skickar styrka och kramar.

    Reply

  • Anonym

    Var själv i din sits för några månader sedan och känner verkligen med dig. Ett tips jag fick av min veterinär var att boka tid på en dag när det är fint väder. Trodde inte det skulle spela någon roll men med blå himmel, strålande sol och krispig luft blev det svåra på något sätt ”lättare”. Behöver såklart inte vara så för alla men för mig var det verkligen ett värdefullt tips.

    Reply

  • Anonym

    Linn, du skriver så oerhört vackert om något så ofattbart sorgligt ❤️ Även mitt hjärta går sönder av att läsa och tårar trillar nedför mina kinder också.
    Det finns ingenting att säga, men vi är många härute som känner med dej även om vi inte kan bära din sorg.

    Reply

  • Anette

    Att ringa o boka tid var det minst roliga när vi skulle ta bort våran älskade häst på 26 år. Jag valde att säga farväl dagen innan och så åkte sambon iväg med henne. För hennes del älskade hon att åka transport och åka på äventyr. Jag hade inte klarat av att lasta henne och säga farväl på kliniken. Jag visste exakt vilken tid det skulle ske så det var skönt att vara hemma. Det hade varit gråmulet i flera veckor men just det klockslaget det skedde så kom solen fram. Jag brukar inte tro på ödet men just då kändes det svårt men som rätt beslut.

    Reply

  • Johanna

    Fäller tårar med dig här på andra sidan skärmen, ❤️

    Reply

  • Sara

    Den finaste dikten jag vet. Tänker på dig Linn!

    May I go now?
    Do you think the time is right?
    May I say goodbye to pain filled days
    and endless lonely nights?
    I’ve lived my life and done my best,
    an example tried to be.
    So can I take that step beyond
    and set my spirit free?
    I didn’t want to go at first,
    I fought with all my might.
    But something seems to draw me now
    to a warm and living light.
    I want to go
I really do.
It’s difficult to stay.
But I will try as best I can
to live just one more day.
To give you time to care for me
and share your love and fears.
I know you’re sad and afraid,
because I see your tears
I’ll not be far,
I promise that, and hope you’ll always know
that my spirit will be close to you
wherever you may go
    Thank you so for loving me.
You know I love you too,
that’s why it’s hard to say goodbye
and end this life with you.
So hold me now just one more time
and let me hear you say,
because you care so much for me,
you’ll let me go today
    Written for a beloved pet & friend.by Susan A. Jackson

    Reply

  • Carin P

    Så otroligt fint skrivet. Du sätter verkligen ord på hur det är att vara djurägare. Och att gå igenom den fruktansvärda sorgen det innebär att behöva skiljas åt. Jag tänker på er. Precis som du skriver är det inte antalet år som är det viktigaste utan vilka upplevelser och möten dagarna fylls med. Många kramar Carin

    Reply

  • Jessika

    Tårarna strömmar ned när jag läser. Jag tänker på er, och jag tänker på min häst som jag inte hade något annat alternativ än att ta bort för snart 3 år sedan. Detta skrev du så bra:

    ”Trots att jag är uppsliten av sorg så kan jag titta in i hennes numera trötta ögon ifrån höhögen och känna att det är kanske inte mängden liv som räknas. Ett hästliv kanske inte är antal år, utan antal positiva upplevelser och erfarenheter ifrån de som har makten över deras liv i sina mänskliga händer.”

    Tack för de raderna, verkligen. De ger mig lite tröst. Man har ju tänkt sig något helt annat, jag var med när min häst föddes och det fanns ju ingen annan framtid än att han skulle vara här hos mig tills han blev riktigt gammal. Istället blev han bara 9 år och det är förjäkligt, men dina ord ovan är så kloka och ger som sagt lite tröst.

    Även om Sorayas liv blir mycket kortare än vad som är rättvist mot er, så har hon verkligen levt livet och haft roligt tillsammans med dig! Många kramar.

    Reply

  • Linnea

    Det finns inget som den sorgen. Jag fick ta bort min älskade Legend för 1 månad sen pga att hans artros gjorde att han inte kunde göra det som gjorde honom lycklig så sista tiden stog han bara i hagen och var rastlös och ledsen. Jag bestämde mig för att följa med till veterinären för jag visste att jag var den personen som Ubbe kände sig tryggast med. Jag stog där och jag höll masken tills jag fick släppa grimmskaftet och se honom gå. Jag är fortfarande helt förstörd och det kommer alltid att finnas en saknad. Det är okej att vara ledsen men försök att tänka på alla fina stunder! Massa kramar!

    Reply

  • Jennifer

    Så otroligt hemskt och orättvist! 🙁
    Fick ta bort min fina vän för några år sen. Vi hade så många mål och drömmar som verkligen kändes så himla nära. Tills en dag när min tränare rider min ponny och han börjar reagera på allt möjligt som han inte brukade bry sig om. Då raserades alla drömmar på bara några minuter. På klinik kunde man se pålagringar på 3 ben och där efter ville veterinären inte fortsätta undersöka honom då det räckte för att få han utdömd då det var så pass illa. Hon trodde dock att det fanns mer fel att hitta…
    Försökte övertala mig själv att han skulle kunna fortsätta sitt liv tillsammans med mig om jag så skulle ”offra” min satsning, bara jag skulle få vara med honom. Men så kom en dag då jag skulle leda han till hagen och han blev rädd. Helt plötsligt trillade hela han ihop, han kunde inte längre fly från det som skrämde honom. Allt liv han tidigare haft i sina ögon försvann, just där och då visste jag att jag var tvungen att ta det där tunga beslutet. När hästen inte längre kan följa sina instinkter att fly är det inget liv för hästen längre.

    Och det är bra att du får hjälp den dagen. Har inte vart med någon av mina hästar när det vart dags. Kan inte förstå de som anser att man inte älskar hästen eller är en bra ägare om man inte är med vid sista andetaget. Hästen behöver lugn och trygghet vilket jag inte kunnat ge när jag vart ledsen och förstörd.

    kram till er!

    Reply

  • Sofia

    Hela denna situation är så himla sorglig! Och jag förstår dig precis då fått gå igenom detta flera gånger under två års tid… Det började med att min mormor gick bort, där efter blev vår hund sjuk och fick somna in, samma år blev ena hästen utdömd och nu senast en katt som fick somna in veckan innan jul och nu två månader senare är det dags för ännu en katt!
    Känner precis som du att huur ska man kunna sätta ett slutdatum på sin bästa väns liv?? Ser min kompis här hemma och allt jag kan tänka på är timmarna som är kvar av vår tid ihop.
    Det kommer alltid vara lika jobbigt och alltid göra ont att tänka tillbaka på!
    Men man kan i alla fall glädja sig med att man gett sin kompis det absolut bästa tänkbara under den tid de fått och det är de otroligt tacksamma för, och det är otroligt skönt för en själv att veta att man har gjort allt man kunnat och lite till, även om det knte alltid räcker i slutändan!
    Jag tycker att du är otroligt klok och stark i detta Linn! Raya är stålet över att ha dig som sin ägare!
    Många styrkekramar till dig! ❤️

    Reply

  • Elinor

    Gråter som ett barn! Och skickar styrka till dig. Kram

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.