Är det verkligen sorgligt?

Jag har nog aldrig funderat mer på vägval och vad ett hjärteintresse är än under den senaste tiden. Förstås. Många av er har ställt er frågande till varför jag säger ”aldrig mer” till en ny satsning med en ny häst, men vill ha en hund, när hjärtesorgen kommer bli lika enorm igen, en dag i framtiden. Jag förstår det, och tänkte formulera mig lite runt det.

Det är inte sorgen som gör att jag känner ”aldrig mer”. Jag tror att jag för alltid kommer bära med mig minnena ifrån mina och Rayas sista pratstunder i höhögen i boxen, som något fint, alltså. Det går nästan att ta på att de intuitivt känner och vet – men accepterar och förvaltar livet ändå. Den där rena sorgen som jag kallade det i ett annat inlägg, den skrämmer mig inte. Den är avgrundslös, men en ofrånkomlig del av något som vägt så mycket tyngre och gett så oändligt mycket mer än vad sorgen är hemsk. 

Men vad är det som är som ger så mycket då? Det har jag verkligen försökt bena ut.
Jag köpte en svenskfödd häst som jag provred i ett professionellt utbildningsstall med hjälp, som jag därefter träffade hemma hos uppfödarna där jag även kunde träffa hennes mamma. Hennes pappa går världscupen. Jag röntgade henne från topp till tå. Jag har tagit professionell hjälp sedan dag ett. Jag har åkt på vetcheck en gång i halvåret. Lagt många hundratusentals kronor på våra år ihop. Hon gick MSVA som en av få 7-åringar som gör det i Sverige – tre månader innan hon rasade ihop och slutade kunna balansera sig på sina bakben. Neurologiskt. Ingen hade kunnat göra något annorlunda, ingen hade kunnat förutspå det, ingen kan göra något åt det.

Det har varit värt det. Jag ångrar inget. Men det är inte värt det på grund av små rosetter sparade i någon låda i mitt gamla flickrum. Det är värt det på grund av Raya.

Christian och jag pratade länge igår:
”Men alltså nu har du ju äntligen blivit bra på det här, då kan du ju inte bara sluta fattar du väl?!” 
..jag har alltid trivts med hans rakhet, haha. Det har faktiskt, med handen på hjärtat, aldrig handlat om att jag vill ”bli duktig”. Jag ville uppleva massor tillsammans med Soraya, vilket jag fått göra genom vår resa. Men att köpa en ny häst, för att direkt ta upp en tävlingssatsning, skulle nog bara bli en vilsen krampaktig hållning om något som jag trott är min identitet. Och ärligt: jag har inte en chans. Jag vill fokusera på min karriär, bo i stan och inom en inte alltför lång framtid ha familj. De ryttare som också bara har en häst och ett helt annat liv bredvid och som ändå upplever tävlingsvärlden har hästar för lika många miljoner som vi ska köpa en lägenhet för.

..vilket gör att kärnan för mig blir att jag älskar att dela mitt liv med djur. De är människans bästa speglar och en ständig påminnelse om att livet pågår. Jag trivs med att vara utomhus mycket och ett av mina main goals in life är att aldrig köpa ett gymkort, ha-ha. Så: en hund som ska få hänga med mig överallt, vara min varma påminnelse om livet i karriärsfokus och min största tröst och trygghet i de unga vuxenåren känns perfekt. Sen är jag lite sugen på en tinkerhäst med enormt hovskägg framöver, som kan få bo på en stor lösdrift nära stan och dundra fram i skogen med mig på vår bägges fritid. Istället för spinningpass på ett gym med obehagligt lysrörsljus. 

Men jag kommer sakna det. Wow vad jag kommer sakna det. Men ni vet: det är skillnad på att sakna och sakna. Jag kommer sakna Soraya så att det gör ont i varenda cell i kroppen och lida av att hon inte finns mer. Men jag kommer sakna den här tiden i mitt liv på ett fint sätt, inte som ett avgrundslöst avslut utan en erfarenhet som är en del av mig och som jag bär med mig. Jag tror att det kommer bli så i alla fall.

Är det verkligen så sorgligt att sätta punkt för någonting?
Varför säger så många till mig, och flera av er, att det är just sorgligt att jag ska sluta rida/tävla?
Nu separerar jag alltså Soraya ifrån den meningen, att hon ska försvinna är obeskrivligt panik-sorgligt, men att sätta punkt för en era. Det hade nästan känts sorgligare att slungas in i en ny resa, utan att ha funderat på varför. Göra som jag gjort alldeles för många gånger: springa för springandes skull. 

Du har varit den bästa hästen Raya och jag skulle aldrig velat vara utan en sekund av alla dem som vi delat ♥

Comments 35
  • Anette

    Jag förstår dig väldigt väl i det här och jag håller med – att du ska sluta rida är inte ett dugg sorgligt. Allt kring din fina häst är förstås fruktansvärt sorgligt, men inte resten. Vill du ta upp ridningen någon gång i framtiden, så är det ju bara att du gör det då. Nu vill du inte och det är det enda som räknas. Kramar!

    Reply

  • Charlotta

    Klokt och vackert skrivet. Och stycket om att det kanske blir en häst ändå i framtiden, men på ett helt annat sätt, gjorde mig tårögd. Det framgår verkligen att du lärt dig så oerhört mycket av Soraya och er tid tillsammans. Det är så vackert och sorgligt på samma gång.

    Reply

  • Carro

    Jag tycker det är sorgligt av den anledningen att du hade ju inte slutat just nu om det inte vore på grund av allt sorgligt kring Soraya. Att just det skall sätta punkt för något du brinner för. Men jag tycker samtidigt att det är väldigt klokt som du skriver och jag håller med dig. Mitt i allt det sorgliga är det också fint att se att du verkade lika förstörd efter Morris, men att Raya sedan gjort dig så lycklig.

    Reply

  • K

    Raya <3

    Jag håller inte med, men förstår ändå någonstans hur du menar. För mig är dock ridningen det stora, jag tycker verkligen det är så givande, det enda som rensar skallen helt, den enda träningsform jag passionerat, ändå inifrån benmärgen, utför. Jag är alltid nyfiken på att sitta upp på nya hästar. Samspelet och att förlänga sin själ med en häst under sig. Trimma efter sina egna förutsättningar. Nä jag kommer nog aldrig kunna ta det ifrån mig själv. Det finns liksom inget som varje vecka gör mig lika lycklig. Det enda som jag med garanti vet är mitt hem som alltid kommer finnas, min lyckobank, min träningsform, min terapi, min kärlek om resten faller, mitt lugn när det blåser storm. Jag mår alltid bra i stallet oavsett vad som händer runtomkring i mitt liv, det är en mäktig känsla.

    Kram till er <3

    Reply

  • Birgitta

    Jag förstår vad du skriver men hade för egen del saknat RIDNINGEN och mycket (men inte allt ha ha ha) runt att ha häst för mycket.

    Men kanske är det delvis för att jag aldrig velat ha det du traktar efter; karriär och barn.

    Med dessa två saker i livet förstår jag att det inte finns tid för en ”satsning” med häst, då blir det nog lätt som för många andra jag sett; ständigt dåligt samvete och varken ”hackat eller malet” med något.

    Du hade troligen ändå fått välja bort häst så som du haft Soraya efter ett tag men givetvis är det fruktansvärt när valet inte blev ditt eget.

    Reply

    • Miranda

      Jag förstår vad du menar, men håller absolut inte med om att man behöver ta det valet. Jag tror personligen att det går alldeles utmärkt att kombinera. Själv satsar jag på en karriär inom forskarvärlden och har samtidigt både en unghäst och en tävlingshäst på GP-nivå (som jag har tagit upp själv, dvs inga miljoner inblandade haha). Inom några år kommer jag att vilja skaffa barn. Jag ser absolut inte varför det ena skulle utesluta det andra. Givetvis får man offra mycket annat, så som umgänge med vänner och andra aktiviteter, men att ha några stora saker som tar plats i hjärtat och välja att forma sin vardag kring dem är ingen omöjlighet alls.

      Reply

      • Anonym

        Jag har svårt att se att det är försvarbart att lägga 13 tusen kr i månaden vilket Linns totalkostnad ligger omkring uppstallad på dressyranläggningen inkl hovslagare och försäkring. Lägg där till till 20 timmar av fritiden varje vecka efter jobbet som ska tas från familjelivet.
        Hur är det försvarbart i en nära framtid med lägenhetsköp i Göteborg, karriär och riktigt fin sambo. Lägg till att vilja hänga med vänner ibland med.
        Jag förstår helt att det var värt det nu, med hästen som hon nu haft och under denna perioden i livet men i nästa skede som nu kommer framöver ser jag helt att det oförsvarbart att lägga de pengarna varje månad som istället kan läggas till en vettig och mysig framtid med familj om några år.
        En hund däremot som redan finns runt fötterna och som inte behöverläggas timmar på att ta sig till och som dessutom knappt kostar någonting i drift är en helt annan sak.
        Storsatsningar inom häst kan man bara göra under en viss period i livet såvida man inte väljer bort det mesta andra.
        Jag kommer njuta av att veta att Linn slipper allt detta resande framöver och kan lägga den tiden på hemmaplan i city med hund och hund/kompisaktiviteter istället när det nu blev såhär olyckligt som det blivit. Allt har sin tid och nu kommer dessa pengar istället varje månad kunna läggas på drömlägenheten!

        Reply

        • Miranda

          Ta det lugnt, jag kommenterade inte Linns situation över huvud taget, utan fenomenet som sådant – att uppfattningen är att man MÅSTE välja mellan familj, karriär eller idrottssatsning, vilket jag absolut inte tycker stämmer. Det handlar bara om att anpassa sakerna till varandra och prioritera bort det mesta annat, vilket inte är något större problem om man vill något tillräckligt mycket. I Linns situation hade jag emellertid också tagit en paus från hästeriet, men INTE pga att det inte ”går” att kombinera häst/karriär/familj.

          Reply

        • Michaela

          Men hästar och ridning Är ju livet 😉

          Reply

  • Amanda

    Ibland hatar jag att du är så otroligt duktig på att uttrycka dig och argumentera. Du får mig, som inte håller dig om att det behöver vara allt eller inget att ändå tänka att det du säger är fullt rimligt. Jag tror dock att har man förmågan att älska helhjärtat en gång så har man förmågan att göra det igen, men att det handlar om tid. Men samtidigt ligger det nog mycket i det du skriver om att VAD det är som man älskar. Är det att finna ett band med sin häst och lära känna den på djupet eller är det sporten man älskar? Personligen ÄLSKAR jag att träna med hästarna, nöta, nöta, nöta. Leta efter rätt känsla. Känna framsteg. Fundera och analysera. Det är där mitt driv ligger och via det som jag skapar ett band med hästen. Ditt driv utgår från något annat och med den förståelsen kan jag också köpa ditt resonemang med att du kan ”nöja” dig med en hund som kan komma att fylla samma funktion som Raya gjort. Önskar dig stort lycka till, vi är många som förstår sorgen du går igenom och jag hoppas att du vågar fortsätta våga satsa på det hjärtat säger utan rädsla för vad som kan hindra.

    Reply

  • Helene

    Skaffa en nordsvensk… Du kommer inte ångra dig och det blir en helt annan resa

    Reply

  • Mary

    Det sorliga är att soraya får avsluta sitt liv
    Du linn verkar färdig med ridning och ha andra prioriteringar som lockar mer än häst livet. Det är inte sorligt men inte alla som förstår eller upplever livet utanför häst världen heller

    Reply

  • Malin

    Du är klok Linn. Jag förlorade min talangfulla, svenskfödda och tävlade unghäst pga av en hovbensfraktur i hagen. Jag kunde inte hantera den där avgrundslösa, smärtsamma sorgen och köpte en ny häst direkt. Ett sto med brokig historia – bara som plåster på ett gigantiskt öppet sår. Trots att jag också var på väg mot annat i livet. Det rekommenderar jag ingen, kostade tid, energi och ännu mer hjärtesorg, önskar att jag hade haft din insikt i sorg och vågat känna efter. Än idag (har inte haft häst på 2 år) är det HAN jag saknar och sörjer. Inte hästar.
    Lycka till framöver! Det har varit inspirerande att följa er och jag hoppas du hittar världens finaste kompis i en hund.

    Reply

  • Stine Pallin

    Så förbannat vackert ❤️✨

    Reply

  • Patricia

    Såå fint du skriver! Det går rakt in i hjärtat!<3

    Reply

  • Lotta

    Jag förstår dig till fullo. Jag tänker likadant om det skulle hända min älskade häst något. Jag har inte ambitionen att vara professionell GP ryttare men jag har en häst med stor kapacitet, jag har även läst en lång utbildning och är klar nu, familj väntar inom några år. Jag älskar dressyr och att få satsa och verkligen försöka ta mig uppåt i klasserna…. men nej jag hade inte börjat om denna resa med en ny häst nu. Engagemanget är så enormt stort med så mycket involverat på alla plan att jag också hade tänkt om. Njut av ditt nya kommande liv som kommer bli fantastiskt med Felix, vänner och hund! Kram

    Reply

  • Lisa

    Linn,

    Åter igen är detta nog det finaste och samtidigt mest hjärtskärande jag har läst. Jag håller med dig i allt och hade nog själv resonerat på samma sätt, men det spelar faktiskt ingen jävla roll i sammanhanget. För allas sorg är deras egen, och jag tror det är svårt för många att förstå detta, att vilja sätta punkt för något man brunnit och jobbat för så hårt och mycket.

    Jag har läst din blogg sedan du red ponnyhoppning på hög nivå, och jag knappt hade kommit in i tonåren. Jag är så fantastiskt glad över att jag har vuxit upp i en digitaliserad tid där det har varit så lätt att komma åt att läsa andras tankar om livet. Jag är så fantastiskt glad över att du har delat med dig, för det är inget jag tar för givet.

    Vill bara avsluta med ett citat som jag tycker hjälper, och påminner om världens på något sätt hjärtlösa simpelhet;
    ”Mom, why do the best people die young?
    – When you’re in a garden, which flowers do you pick?
    The most beautiful ones.”

    (Ps. Skidskytte, agility, karriär eller skogsmulle-livet, jag hade och kommer fortsätta läsa din blogg vilket som.)

    Kram känns som ett fattigt ord,
    Lisa

    Reply

  • Amanda

    Alltså du är så fantastisk på att sätta ord på känslor. Jag hamnade i vägskälet där jag vart tvungen att sälja min bästa vän. Är några år äldre än dig, och andra prioriteringar i livet började ta fart. Det tar tid att forma sitt nya icke häst liv, att hitta sin plats och att fylla ut tiden med meningsfullhet. Det sätter så mycket tankar i snurr, och så många gånger har jag funderat på vad icke hästmänniskor fyller sina liv med? Jag älskar också mitt tidigare hästliv och tänker tillbaka med glädje, jag saknar ibland så att det gör ont. Men livet kommer att hitta sin nya mening, även om det tar lite tid. Kramar till dig!

    Reply

  • Peta

    Hej Linn jag förstår precis vad du menar och jag tycker det är fint det du skriver. Jag har haft jag 4 hästar totalt men vägen med häst har kantats av otroligt mycket otur, förra året var första tävlings säsongen som jag kunde tävla utan uppehåll pga olika omständigheter och det bär jag med mig för alltid, inte rosetterna, inte resultaten utan bara att vi kunde, vi gjorde det, vi gjorde det tillsammans och vi fick ytterligare minnen att lägga i vår gemensamma box som jag kommer bära med mig i hjärtat resten av livet. Jag älskar hästarna, jag älskar tävlingen, jag älskar träningen men framförallt älskar jag att göra det tillsammans i ett team med en bästa vän. Jag har också tagit beslutet att när dagen är kommen då min häst inte kan leva sida med sida med mig i mitt liv längre (förhoppningsvis av gammal ålder) så kommer också jag att sluta med hästar, många säger att du bara tänker det hur kan du veta det nu. Jo svaret är den att varenda kronan, varenda sekund dygnet runt, året om som jag lägger ner är värt det, det är värt det för att det är just W som jag gör det för, han är mitt allt, men efter honom är det inte värt det, och det betyder inte att man kommer börja avsky hästar, men jag tror att det finns bara ett x antal hästar som man klarar av att ta in helhjärtat. Man klarar inte hur många gånger som helst få ett krossat hjärta i tusen bitar, göra allt, kasta sin hjärna och följa sitt hjärta och offra allt, anpassa allt. Och med detta menar jag inte att det gäller bara hästar utan det gäller också andra djur eller personer, det finns en gräns på hur mycket och hur många boxar med minnen man klarar av att bära med sig när man gjort det helhjärtat.
    Det är precis som du skriver det är värt det och har varit värt det, just bara för det är soraya som individ du gjort det för. Att göra ett avslut på en ”era” för att börja på något nytt ser många som konstigt, att bara sluta är fel för man älskade det väl och sanningen är ja man älskade det med hela hjärtat. Att göra ett avslut på en fantastisk resa (nu har du tyvärr inget val vilket är hemskt och jag har stått där flera gånger jag med, för inga miljoner i världen kan man göra något det är det värsta) är modigt, det visar att det är bara är ett visst antal gånger man klarar av kasta hela sitt hjärtat åt en del av sitt Liv, För det tar lika hårt varenda gång ett avslut kommer, och sanningen är man blir trött man blir orkeslös på det
    Sättet att en del av en själv försvinner med individen även om man lever vidare och gläds åt tiden och minnena.
    Jag ser ditt avslut och även mitt när det kommer och beslutet som en av de modigaste vi kommer ta, för vi kommer inte lägga oss platta på marken och låta livet köra över oss för det är inte det som våra förlorade hade velat. Vi kommer fortsätta kämpa och hitta kärleken i något nytt med deras stöd och erfarenheter som dom gett oss i ryggen. Ett avslut på en era kommer bara visa att vi är människor och vi kommer veta att vi aldrig gjorde något halvdant, halvhjärtat och bara för att vi skulle, för då hade vi kunnat fortsätta med individ efter individ, vi kan vara stolta över att vi aldrig tappade bort oss i en sport och glömde bort vår bästa vän. Vi kan som du säger med gott samvete kolla dom i ögonen även när tiden är inne.
    Nu blev det väldigt långt men vill bara säga jag Lider med dig, är imponerad över resan ni gjort tillsammans och jag är stolta Över oss båda faktiskt att vi vågar ta beslut som många kanske inte vågar för att det är läskigt att sluta med något som varit en självklar del i ens liv. Att vi vågar stå på oss att jag klarar inte mer och ännu mer att vi vågar säga att det betyder inte att vi inte älskade det eller att det inte var värt det för det var det men allt har sin tid och att våga lyssna på det är modigt. För sanningen är den att man har ingen aning från och med nu vart vägen leder en nu och det är faktiskt både spännande och läskigt men vi gör det ändå och det är
    Modigt!

    Reply

  • Maria

    Linn, du är helt fantastisk. Du borde skriva en bok, eller bli statsminister. Jag tror att du nyligen blivit min idol i alla fall. Mvh 32-årig småbarnsmamma.

    Reply

  • Linnéa

    Jag förstår dig till 100% och jag vet precis hur du menar med det du skriver
    Jag är delvis i samma sits som dig, även om jag inte tävlar min häst.
    Hon är 21 nu och har varit med om otaliga skador och sjukdomstillstånd under de 8 år jag haft henne. Det har kostat massor och varit mycket tårar och ångest på vägen. Nu är hon halt igen och vi får se om det löser sig denna gången också. Men skulle det inte göra det så har vi ändå alla stunder och minnen ihop och jag skulle som Du, aldrig vilja vara utan en enda minut med henne och det har varit värt varenda krona.
    Jag har dock redan egen familj nu och har ett hus.
    Det blir ingen mer häst efter henne.
    Jag vill lägga min tid på familjen. Helt ärligt har jag egentligen inte tid för att ha häst Nu, men jag har lovat henne att hos mig ska hon få stanna ändå till sin sista dag, och det löftet håller jag.
    Det sorgliga är son du säger, att förlora Henne. Inte att inte rida.
    Den dagen jag står utan häst kommer vara sorglig för att jag har förlorat henne, men det kommer också vara en lättnad att slippa allt dåligt samvete för att jag slits mellan stallet och familjen och för all oro som varit kring henne när hon varit dålig.
    Det ska bli skönt att vara hästfri ett tag då faktiskt.
    Som sagt, jag förstår att du tänker som du gör och du är inte ensam.
    Linnéa

    Reply

  • Sofie

    Hej Linn!!
    Jag kommer ihåg att du för några år sedan skrev något i stil med att du funderade på att i framtiden eventuellt sponsra en duktig junior med häst/ponny. Är det något du fortfarande har tankar på? För att kunna vara närvarande i hästsporten då och då men utan den totala livsstilen där man har så mycket att förlora? Bara nyfiken 🙂
    Önskar dig all lycka till i framtiden med hund och Felix!!

    Reply

  • Linnea

    Någon gång skulle det vara intressant att läsa om dina tankar kring meningen med att träna för prestationsresultat på tävling. Nu läser jag som att relationen med hästindividen känns som det viktigaste. Men finaste Raya har du tidigare beskrivit att du köpte pga kvalité och talang för prestation. Är det här en förändring hos dig? Och i så fall, pga att livet förändrats, eller för att din lust/motivation för tävling förändrats?

    All styrka till dig Linn, och tack för att du tagit oss med på din resa!

    Reply

  • Jönsa

    Jag hade exakt samma känsla ”aldrig igen” aldrig aldrig aldrig att jag vill skaffa häst och sikta uppåt.. sen ringde dem som nu tydligen hade min gamla ponny och sa att han har blivit farlig att han är ohanterbar. De är han inte han är missförståd! Var det ända som snurrade i mitt huvud. Sagt och gjort jag tog med transporten och frågade vad dem ville ha för honom, dem sa 10 000 var på jag svara ni får 7000 och då tar jag med honom nu.

    Jag fick med honom hem var honom i 2 veckor och han blev sig sig själv, folk undra varför jag köpte en dum ponny och dessutom välja att kalla honlm för pensionär. Toppen av allt blev nig när jag valde att låta en 11 årig tjej som bor i närheten rida honom så mycket hon vill.

    Det kanske inte är vad många hade gjort men de har blivit mitt sätt att få ha hästarna nära, en häst jag redan gjort resan med och som jag kan rida och umgås med ytan några krav och utan några mål. Jag ger en ung tjej chansen att få rida flera dagar i veckan och utvecklas på en fantastisk läromästare.

    Det kanske låter hemskt men den dagen de händer något eller jag känner mig 100% klar då tar jag bort honom. Men jag har gett honom en ärlig chans och framför allt har jag gett mig en ärlig chans.

    Igår va vi ute barbacka och galopperade genom snödrivor och det är ju de jag älskar. Det är som du säger timmarna i boxen betyder såååå mycket mer än dem jävla rosetterna som ändå bara samlar damm❤

    Även om du inte kommer hitta din tinker så kommer du alltid bära med dig den enorma kärleken du fått från Adrian, Winnetoo, Chagall, Bambi, Valle, Silvia, Morris och soraya (har nog missat massa)
    Glöm aldrig de❤ Torka tårarna du har gjort allting rätt för du har gjort allting med hjärtat❤

    Reply

  • Birgitta

    Varför kommer kommentarerna inte upp så fort man har skrivit dom längre (som dom gjorde innan)?

    Reply

    • www.linnolsson.se Post author

      I samband med att Soraya blev utdömd ville jag ha koll på alla kommentarer som kom, eftersom det var/är ett känsligt läge. Jag förutspådde att många skulle kommentera, och när flera hundra kommentarer kommer in är det lätt att missa dem om alla publiceras direkt. Dels så ville jag läsa allas ord och dels så ville jag inte att några spekulationer skulle publiceras timmar innan jag såg dem och kunde svara.

      Reply

  • Anonym

    Allt har sin tid, så är det. Jag slutade rida när jag fick barn som 25-åring. Det är tre år sen, då sålde jag min sista häst. Och det är SÅ skönt! Fick ett otroligt ”lättsamt” barn men hade ändå inte hunnit med en sporthäst också. Det hade bara resulterat i dåligt samvete mot hästen och när jag hade varit i stallet hade jag haft dåligt samvete mot barnet. När våra barn är större kommer jag köpa en ny fin häst, kanske när jag är runt 33-35, för då finns kanske tiden igen.

    Som sagt, allt har sin tid, ibland får man pausa/avsluta vissa saker för att fortsätta med andra. Det blir bra.

    Reply

  • Josefine

    Jag kan relatera till det du skriver, springa för springandes skull. Jag har också haft en vardag där hästarna har varit en självklar del så länge jag kan minnas. Det kommer dock en tid, en tid då fokus hamnar på så pass mycket annat i livet, man vill köpa bostad och att bilda familj känns inte längre en evighet bort. Självklart är det otroligt sorgligt att du mister din bästa vän, men jag skulle nog inte säga att det är sorgligt att du slutar rida just nu. Det är livet, livet går vidare och fokus hamnar på nya saker. Ridsporten kommer alltid att finnas.

    Reply

  • Anonym

    Så vackert och så klokt skrivet. Fina Linn om ändå världen hade fler som dig.

    Reply

  • A.T

    Förstår inte riktigt det där som står sluta rida…jag är ganska säker att du relativt snart kommer drabbas av abstinensen och saknaden på hästryggen. Just nu tror jag sorgen pratar mycket. Sen att man kanske inte kan prioitera massa satsning och tävling är en sak, det handlar ju väldig mkt om ekonomi. Men man kan ju tävla lokalt/regionalt och ändå ha roligt med sin häst utan att det är satsning. Själv rhobbyrider jag bara, rider knappt för tränare, rider gärna på olika raser och rider inte varje dag, i perioder tävlar jag (tom msv) med placeringar. I perioder inte ridit, men fort saknat det igen. Upp och ner gång men aldrig kunnat sluta med häst…dom finns alltid där och så rider jag så mycket som jag känner för. Det lixom flyter på ändå på något sätt. Har hundar också, och vill inte ha ett liv utan hund…men dom fyller inte upp känslan som ridningen gör.

    Reply

  • Anna

    Jättefint skrivet, tankfullt och inspirerande. När jag sålde min ponny för några år sedan och sa att jag inte ville köpa någon ny häst på ett tag, fick jag samma reaktion. För mig var det befriande att ha kommit fram till det beslutet, jag kände inte alls den sorg som alla som jag berättade det för bemötte mig med.

    Håller absolut med om det där med gymkortet, har själv aldrig ägt ett gymkort, och efter att läst detta känner jag mig ännu starkare i att aldrig skaffa något! På något sätt känns det som att gym-hetsen bidrar till en ännu mer robotlik värld.

    Reply

  • Lotta

    Jag förstår dig helt. Jag har just fått ta bort min ena häst och även om jag har en kvar samt ett stall som står där och väntar så är det inte samma sak längre. Mitt hästliv kommer aldrig bli detsamma igen. Den relationen vi hade och den personligheten hon besatt kommer inte att återkomma. Att veta att jag har haft den absolut bästa relationen jag kan ha och att de kommande som jag har framför mig i livet inte kommer att kunna toppa detta, det smärtar och ger framtiden ett lite tomt utseende. Jag vet att det kommer att ändra sig och jag kommer att älska kommande relationer också, det kommer bara inte bli på samma sätt. När man som du då har ett val, då förstår jag att man väljer en annan väg. Det är ju ingenting som är definitivt heller, vägen finns ju kvar, den går ju att köra in på igen om man vill. Även om det denna gång blir på en tinker, en trotsig övervuxen ponny eller vad det nu kan vara. Jag tycker att det är ett sunt och genomtänkt beslut. Hästar finns det ju alltid att rida om man vill rida ut i skogen och andas frisk luft ibland.

    Reply

  • Bea

    Hur tänker du kring bloggandet när hästarna inte längre kommer vara en del av ditt liv? Bloggen har ju trots allt varit väldigt hästinriktad i alla år. Kommer du fortsätta blogga och hur tror du i så fall att den nya inriktningen kommer påverka läsarstatistiken?

    Reply

  • Mia, 24

    Jag förstår dig till fullo. Haft häst och ridit hela mitt liv. För två år sedan tog det plötsligt slut. Var tvungen att ta bort min häst. Jag sa nu får det räcka. Jag saknar inte att vara i stallet för hästarnas skull, jag saknar MIN älskade häst. Ibland slår jag ett öga mot ektavlan på väggen där fyra putsade hästskor sitter uppe. Någonstans på vinden finns tagel sparat till att någon dag göra ett armband. En urna med askan står i bokhyllan hemma hos mina föräldrar (bor inte i Sverige längre).
    Ångrar inte en sekund att jag slutade rida. Det finns så mycket annat att göra som det förstås tar tid att börja uppskatta. Jag var helt vilsen de första månaderna.
    Kanske, kanske någon dag köper jag en häst, men det tar jag då.
    Jag sörjer för dig, så fint att alla i din omgivning ställer upp och bryr sig <3<3

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.