2018-03-09

En, två, tre, fyra. Så många dagar har vi kvar tillsammans.
Just nu äter ledsamheten upp mig inifrån, herregud, hennes liv ska ta slut. Sedan undrar jag hur dagen efter kommer bli. När hon inte längre finns. När jag inte längre är en ryttare, när jag har fyra extra timmar om dagen och oändligt mycket mindre mening och kärlek. En. Två. Tre. Fyra.

Jag skrev tack till vår hovslagare, ett tack för att hon generöst gett allt sitt tålamod och mött Soraya halv(läs:hel)vägs. Jag fick detta svaret och tårarna rann. Älskade Raya.

Redan första året hos mig fick Soraya byta hovslagare två gånger för att de inte ville sko henne mer. När hon fick hovböld kom jag i kontakt med Nina och jag förklarade ärligt situationen runt Raya, och Nina var villig att ge oss ett försök – som blev till otaliga försök. Att sko alla fyra hovar på samma dag var bara att glömma, och två tog minst lika lång tid som fyra på en vanlig häst. Men till slut hittade vi vårt system:
Sko två hovar i taget, jag köpte alla smaker på slickstenar som fanns och direkt när Soraya började tröttna på den ena stoppade jag in den andra under mulen. Vi var konsekventa, men insåg tillsammans att det inte gick att gå på hårt eller med tvång, utan kommunicera med henne. Vi har fått så många skratt när Soraya haft sina öron rakt ut, snett vinklat bakåt och sett kränkt ut efter att ha gått med på en hov till mot sin vilja.

Senast hon skoddes var första gången hon klarade att stå stilla och låta Nina sko alla fyra hovar på samma gång. Och också sista gången i livet hon skoddes. Aj. 

Världens bästa häst, som lärt mig och andra om livet. I alla fall de människor som lyssnat på henne, mött henne med respekt och tagit in det hon gett till oss tvåbenta. Jag kommer spara den här sms:et ♥

Comments 10
  • Josefin

    Kram Linn, så otroligt sorgligt detta 💔 Jag tänkte på dig och Raya när jag stod och kliade min häst i mannen i eftermiddag, hur oförutsägbare och orättvist livet kan vara ibland, hur många av oss borde lära oss att uppskatta dem små, ”obetydliga” stunderna mer i vardagen med våra älskade.
    Jag fick ta bort min förra hund i november förra året, efter en hel uppväxt tillsammans med henne, hon blev nästan 15 år gammal. Det gjorde ont, något fruktansvärt, men på samma gång kände jag lättnad över att hon slapp lida och må dåligt (hon fick hjärtproblem). Jag vet att hon hade tackat mig för det valet jag tvingades ta om hon hade kunnat. Det beslutet är aldrig roligt att ta, och det gör så in i helvetes ont, men samtidigt är det det finaste man kan ge sitt djur när det är det rätta ❤️

    Reply

  • Malin Vestergren

    Åh 🙁 Vet exakt hur du känner för min häst ska också få somna in på tisdag. Jag försöker att inte tänka så mycket utan bara VARA med honom den sista tiden.
    Nej usch! Fy fan så tråkig världen är ibland.

    Reply

  • Clara

    Mina tårar rinner varje gång jag går in på dim blogg. Livet är orättvist, så in i helvete. Rädslan för liknande händelser och rädslan för dom känslor du lär känna nu kan man ta på hos mig. De skapar ångest.
    Men du är så stark, så stark och jag förstår inte hur du orkar stå på dina ben.
    Många kramar & ge Raya några extra pussar från oss läsare de följande 4 dagarna. 4 dagar av ren kärlek. 4 dagar av orättvisa kvar.
    Du är en fin person Linn, lev livet så som du vill leva. Vare sig med hästar eller inte. Din blogg kommer för alltid att vara stället jag kikar in varje dag, vid frukost. Du är en inspiration. Tack.

    Reply

  • Anonym

    Jag känner i hela mej hur ont det gör , hur hela kroppen skriker och hur hela hjärtat krymper. Det gör så fruktansvärt ont när det absolut käraste vi har måste försvinna ifrån oss eller när det helt plötsligt bara gör det utan att vi förstår. Alla dessa timmar. Borta. På något konstigt sätt går dagarna. ❤️❤️❤️

    Reply

  • Ida

    All all all kärlek till dig och Raya ❤ tänker på er! Kram

    Reply

  • Ann

    Jag har idag låtit min 25 åriga trotjänare somnat in med sin bästa kompis. Kompisen hade fång som inte gav med sig trots att man gjort allt. 25 åringen har jag haft sen hon föddes… Hon föddes just idag för 25 år sedan i samma stall där de nu fick gå vidare.
    Helt surrealistiskt… Sådan sorg men ändå en sådan lättnad. De har inga krämpor längre och det är på ett tryggt ställe där ingen kan skada dem.
    Kram

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.