Att du ska dö

Jag håller mig hemma under dagen idag. Det är årets första tävling, i Lysekil som alltid, hela stallet där och Christian pendlar mellan sina starter och ett hörn på framridningen med headset i elevernas öron. Vi brukar alltid åka och träna på banan dagen innan eftersom det är årets första start. Förra året åkte jag och pappa bakom Christian i snöstorm, drack kaffe på färjan och tränade på uppridningar med perfekta halter. Det gör ont att sitta här hemma och se bilderna på de andras perfekta halter i Lysekils ridhus med Christian skymtandes i hörnet på instagram. 

Jag åker till Raya senare ikväll när alla transporter och hästar är tillbaka och stallet är lugnt. När jag låg kvar i sängen, längre än vad jag självvalt aldrig haft tid för förut, imorse drabbade en tanke mig som elstötar i varje cell. När Soraya skulle vaccineras hos mig första gången så var det (också) jättesvårt. Jag tror att det tog över en timme och distriktsveterinären gjorde tillägg på fakturan och sa att jag måste träna den här hästen på att acceptera att nya människor hanterar och rör vid henne.

Jag kände också att det var viktigt, om något akut skulle hända fick hon inte vara sådär svår. Så så fort det var någon ny person i stallet frågade jag om de kunde tänka sig att greja lite med Raya medan jag stod bredvid, ta på hennes hals, röra vid bakbenen och så vidare. Jag har tränat, tränat och tränat henne på det.

Sista året har hon verkligen varit som en annan häst i alla dessa situationer. Tillitsfullt och samarbetsvilligt låtit nya personer vara nära henne, uppfört sig när hon blivit skodd och låtit sig undersökas hos veterinärer.

Tillitsfullt och samarbetsvilligt kommer hon möta någon på tisdag, såsom jag tränat henne. Men denna gången ska denna någon döda henne när hon gör det. Vilken tanke.

Comments 28
  • Cornelia

    Aj. Aj, aj, aj. Det känns ju förjävligt (och ÄR förjävligt) när du skriver det så. Men ändå, hoppas det ger dig och Soraya en trygghet i det, att hon kommer inte vara rädd, misstänksam eller stressad, i det sista som händer henne. Usch nej jag vet inte vad jag pratar om, som att det finns något förmildrande i det här vidriga. Men jo, jag försöker. Jag lät också någon annan vara med min häst till slutet, och det var skönt att veta att hon anade ingenting. En mikroskopisk tröst i allt det hemska, sorgliga som det innebär att ta bort sin bästa vän. Stor kram ❤️

    Reply

  • Anette

    Men åh… :'( Men du, tänk istället att det är nu, om någon gång, den träningen varit det mest värdefulla du kunnat ge henne. Nu slipper det ske med oro och panik för hennes del. Och se det inte som om de ska döda henne, utan istället befria henne från plåga. Kramar!

    Reply

  • Anonym

    Beklagar sorgen. Det är ju för jäkligt att det inte finns nåt bot att prova😢 Måste vara extra svårt när det kommer så plötsligt. Tankar till er💕

    Reply

  • Linda

    Jag vet hur du känner dig och lider med dig.
    Min häst ska också dö. Fast på onsdag. För det har jag bestämt. Tanken är absurd. Overklig. Att jag måste ta ett sådant beslut känns inte rättvist men samtidigt är det inte rätt att låsa in henne 24/7 och låta henne ha ont utan hopp om att kunna bota. 🙁

    Reply

  • Jennie

    Mitt i allt det hemska vill jag bara lämna en rad och berätta att du skriver så vackert och förkrossande sorgligt att hjärtat går i tusen bitar och tårarna rinner. Jag beklagar sorgen och hoppas ändå att det är en tröst att genom dina ord är vi många som delar smärtan. Kram!

    Reply

  • Malin

    Tänker på er. Det är bara fördjävligt på alla sätt, det ni tvingas möta. Men Linn, du har gett henne möjligheten att möta det utan skräck. Hur fin gåva är inte det? Kram!

    Reply

  • Anne R

    Tillitsfullt och samarbetsvilligt – för att hon haft ett härligt liv och nu inte förväntar sig annat än bra saker. Och hur hemskt det än är att tänka på, så är det väl ändå gott att det kommer ske lugnt och utan att hon behöver vara rädd och stressad…? All kärlek till dig ❤️💔❤️

    Reply

  • Karin

    Kram! Gråter en skvätt varje gång jag kikar in här. Men kan inte låta bli. När man har häst själv, så blir det extra känsligt och du lyckas verkligen beröra…

    Karin

    Reply

  • Fanny

    Ögonen tåras och man får en klump i magen varje gång då du skriver om soraya och hennes öde som väntar. Har varit med om samma sak. Det var så jävla jobbigt och jag saknar min fina häst varje dag och påminns ofta. Stor kram till dig Linn!

    Reply

  • Frida

    De flesta inlägg du skrivit senaste månaden har vridit om hjärtat på det mest vackra och brutala vis. Sista raderna i detta var tog nog priset hittills, som en kniv rätt in. Har i ren självbevarelsedrift, tror jag, aldrig tänkt på det på det viset och det ligger brutal och ärlig sanning i det du skriver. Men tror även det är bra att påminna om att det faktum att du har tränat henne gör det möjligt för henne att få en lugn och stilla sista stund. Om du inte hade gjort det hade den stunden sannolikt varit samma som den första vaccineringen och man kan ju bara tänka sig hur ångestfyllt det hade varit. Så en liten påminnelse i stunderna där känslan av att vara en skurk infinner sig, genom att träna henne har du ändå gett henne att hon förhoppningsvis inte ens kommer märka vad som händer när stunden kommer – och det tycker jag är fint om något.

    Vill också säga att jag blev väldigt glad över ditt inlägg där du berättade att du inte tänker sluta blogga. När jag för mig själv ställde frågan insåg jag att dina inlägg betyder mer för min och andra människors vardag än jag reflekterat över tidigare.
    Alla kramar till dig och som så många tidigare sagt, fan vad livet är orättvist <3

    Reply

  • Isa

    Livet är så orättvist. Hjärtat värker av att läsa dessa inlägg. Har följt er från dagen Soraya kom till dig och kommer följa er till dagen det är över, tyvärr kommer den dagen alldeles för tidigt.
    All min kärlek till er <333

    Reply

  • Mia

    Jag är så ledsen för er skull. Så djupt, djupt ledsen. Jag vet att jag en dag ska möta samma sak när min bästa lurviga fyrbenta vän inte orkar mer. Men jag vet inte hur jag ska överleva. Du skriver fantastiskt vackert om den avgrundsdjupa smärtan.

    Reply

  • Sofie

    Hjärtat brister av att läsa dina ord, och då är jag inte ens en promille i närheten av hur ditt hjärta känns just nu.

    Kram och extra styrka till dig nu 💕

    Reply

  • Nelly

    Jag sitter och stor gråter på en resturang i Danmark när jag läste sista stycket. Det är det värsta jag någonsin läst. Fyfan vad orättvist, Fyfan. Alla styrkekramar till dig linn

    Reply

  • louise

    jag beklagar så.. har varit i samma situation som du är i. nu efter fyra år minns jag de mysiga & fina minnena, och de sorliga tar inte längre över. skickar en stor kram!

    Reply

  • ulrika

    Det sista du skrev berörde mig extremt, den 30 november fick jag ta bort mitt sto efter 8 tillsammans, att be henne stå lugnt och fint under tiden veterinären grejade med sprutorna gjorde ont, där stod hon och litade på mig under tiden jag räckte sprutorna med dosen som skulle döda henne…det är något jag aldrig kommer förlåta mig för, fastän jag vet att det var det rätta

    Reply

  • Helena

    Många kramar Linn 💕 Finns inte så mycket man kan säga det är så sjukt jobbigt när vi måste besluta över våra djur och gå igenom det.

    Reply

  • Amanda

    Mitt hjärta går i bitar för din skull. Slungas tillbaka till när min mamma ringde mig och meddelande att de hade tvingat ta bort min häst för några timmar sedan. Jag jobbade i dressyr stall 25 mil bort och hade ingen möjlighet att ta honom med mig, så jag hade fodervärd. Tog nog 30min för mig att ens förstå att jag aldrig skulle få pussa på hans mjuka mulet igen. Då brast allt och jag stod bara och skakade och grät utan att få fram ett ord. Fy fan den hjärtesorgen ❤ än idag drömmer jag att han lever, att det skett en förväxling, att min häst inte dog…

    Reply

  • Anna

    Åh tänker på dig.. Försök istället tänka att denna personen bara ska ta bort hennes smärta..<3

    Reply

  • Emelie

    Obeskrivligt sorgligt <3

    Reply

  • Johanna

    Alltså aj i hjärtat. Fyfan vad livet är orättvist och jag beklagar så mycket! 💔 Du skriver så vackert och man känner sorgen genom orden. Tycker så synd om er båda, det är så hemskt!

    Reply

  • Tilda

    Min häst ska också dö. Det gör så himla ont i mitt hjärta att läsa detta. Och jag gråter. Jag gråter så mycket. All kärlek Linn, det här så så otroligt jobbigt att gå igenom.❤️

    Reply

  • Karin

    Aj i hjärtat!! ❤️

    Reply

  • Linda

    Här sitter jag och myser med kaffet i soffan innan jobbet… och storlipar åt din sista mening. Jag har knappt gått in på din blogg på sista tiden då det känns så jäkla ledsamt och orättvist att du, som är världens mest genuina och fina människa råkar ut för det här. Jag är så ledsen för er skull Linn. Från hjärtat.
    Var stark. Kram

    Reply

  • Josefin

    Det finns ingen annan som kunde ge henne ett sådant fint liv och så mycket kärlek som du, hon förstår ❤️ Hoppas ni tar till vara på sista tiden och bara andas varandra ❤️❤️

    Reply

  • Alva

    Gör ont i hela mig när jag läser detta.. kram till dig ❤️

    Reply

  • Zid

    Alltså vem kan sätta ord på smärtan så som du? Ta in det går knappt.
    Fantastiska och samtidigt nu så gråtfyllda minnen. Och glada! Blir så full i skratt när jag ser bilden på Diesel, Catitzi och Raya, diesel står typ 3 mil bort för att Christian precis innan sagt; ”kan du inte ställa dig lite längre bort med diesel? Catitzi ser ut som en ponny annars” haha

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.