Två dagar till tomhet

En, två. Gud, det är verkligen så sorgligt. Någonstans har jag nog lyckats förlika mig med att Soraya är riktigt dålig nu. Att hon trots behandlingsförsök inte kan leva ett drägligt liv, och att hon fram tills detta haft ett väldigt bra liv. Det gör att just hennes bortgång inte känns lika avgrundslös. Nu brottas jag mer med att jag ska gå vidare utan henne med mig. Hon som kom in och fyllde mitt trevande ungdomsliv med så mycket betydelsefulla krav och mening.

När jag hade flyttat hemifrån och började på universitetet och tog med mig henne in till stan. En ganska skör och stökig tid där hon alltid behövde mig och bodde några hållplatser bort. Innan det blev någon seriös träning, innan Christian kom in i bilden, när det bara var hon och jag som skulle bli vuxna tillsammans.

Fast en som fanns med oss redan då var Johanna! Snälla, fantastiska Johanna som hörde av sig till mig när jag fick mycket hård kritik över min okunskap i dressyren och tog oss under sina vingar med förståelse och tålamod. Visst har jag aldrig berättat ”storyn om ponnyn”? Bland trillande tårar får alla dessa minnen av Rayas humör och personlighet mig att skratta från hjärtat. Jag tror aldrig att jag berättade om detta då jag visste att jag skulle få höra, som så många gånger, att jag måste uppfostra henne bättre. Men nu ska ni få höra!

Jag och Raya var och tränade hos Johanna i omgångar och när hon skulle lära sig byten fick hon flytta ner själv och träna med Johanna i sadeln. Soraya stod bredvid en jättefin ponny som var där till försäljning och bestämde sig direkt för att det var hennes ponny. Hon har alltid haft koll på vart varenda hov satts på hela anläggningen där hon befunnit sig och vissa hästar blir hon sådär tokfäst vid. Hade det inte varit en elitponny som kostat därefter hade jag köpt den till dig i födelsedagspresent Raya ♥

I alla fall. Raya och ponnyn gjorde det mesta tillsammans under sin träningsperiod hos Johanna. Men när ponnyn skulle visas för kunder och försvann in i ridhuset fick Raya utbrott. Har man inte sett henne bli sån går det inte att förstå vidden. Så det enda alternativet Johanna och tjejerna i stallet hade var att Soraya fick följa med in på provridningen. Tänk er synen:

En fixad ponny i vita lindor ska visas för seriösa kunder och i hörnet står Raya rufsig i manen med täcke och en tjej som egentligen ska jobba uppe i stallet får lägga sin tid på att stå där med henne. Vi kan summera det i att Due-Boje Dressage tar priset för individanpassning och Raya för tålamodsprövning, haha ♥

Nu är det söndag och ni alla vet vart jag spenderar min dag..

Comments 5
  • Jonna

    Livet är så orättvist!❤️ Kommer så väl ihåg den dagen, i hörnet i ridhuset! Stod och sov med huvudet tryckt mot bröstet, hon gav så mycket kärlek! ❤️ Tänker på er och beklagar!! Kramar❤️❤️

    Reply

  • Amanda

    Alltså är så otroligt ofantligt ledsen för er skull 🙁 Miljoner styrkekramar.

    Reply

  • Mia

    ❤️ ❤️ ❤️

    Reply

  • Malin

    Så roligt att läsa om detta mitt i allt elände! I min värld är det inte ett dugg konstigt att Soraya ville ha den. Min tossa har nämligen en alldeles egen ponny som jag fick köpa åt henne. Hon vill helt enkelt ha en ponny!
    Ponnyn är hennes ögonsten, hon kliar, putsar och leker med honom hela dagarna. Ponnyn ska i.of alltid göra som hon tycker. Det går väääldigt bra att lämna honom i stallet om hon ska ut på äventyr, tex. ridas eller promeneras. Ponnyn får däremot inte lämna henne någonstans, någonsin. Då tar det hus i helvete!
    Som tur var för mig så kostade inte den här ponnyn en förmögenhet utan var en glad pensionär som behövde räddas från ett hårt, slitsamt och långt ridskoleliv.
    Beklagar att det skulle sluta så här illa för er, det är så sorgligt.

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.