2018-03-16

2018-03-16 och luften går att dra ner i lungorna igen. 
Alltså fyfan, fyfyfan vilka dagar. Sista timmarna med Soraya var brutalt ledsamma. Jag satt skräddare i hennes box och som alltid när jag gråter där hos henne tar hon med sig hötussar och äter i min famn. Mitt ansikte mellan hennes ena öra och pannluggen, där pälsen är som mjukast och där den lugnande rytmen av hötuggandet känns tydligast. Men dessa tårar gick inte att lugnas, inte av henne, eftersom de var över henne.

Ska jag gå nu? Tio minuter till? En sista kram? Eller femton kramar till? Ska jag kika in i boxfönstret när jag backar runt bilen för att se vad hon gör i sin box innan jag åker hem som alltid annars, eller ska sista synen vara den sista kramen? Överför jag min ångest till henne? Avslöjar jag hennes morgondag genom den här gråten? Eller är det så, som jag alltid tror, att djur vet. De vet intuitivt allt det vi människor så många gånger missar i vår jakt på ytligheter. Jag tror faktiskt att vi lyckades trösta varandra. 


Innan jag gick hängde jag en påse på hennes box med hennes favoritäpplen (röda, får inte vara sura), morötter, hennes slickstenar och en lapp till Tim som var den som skulle vara med henne den sista stunden. Sedan kollade jag henne i ögonen, tackade henne för allt och drog in doften och värmen ifrån halsen en sista gång.

De två första dagarna efteråt var ett enda surr. Jag sov ingenting, kunde inte bli av med tanken på att hennes kropp nu är kall och har körts i en lastbil som ett lik och att jag inte har henne längre. Men så vaknade jag upp igår och allt kändes mer hanterbart. Nu är det bara jag kvar. Det vill säga; min sorg och min förlust. All den där, brutala, ångesten över hennes öde, hennes räknade dagar, hennes för korta liv, hennes balans som försämrades dag för dag och hennes tillvaro är slut.

Sorg fri från ångest, skuld, samvete och oro är liksom mer greppbar.

Men wow, vilken förlust det är. Mitt liv har krympt, i kärlek, area, mening och engagemang. Nästa vecka börjar min uppsatskurs och jag förkovrar mig i vittnesmål mot våld i nära relationer, som vi ska skriva om, för att få rikta om hjärtat och engagemanget mot något annat. Jag känner mig helt ärligt lite som Bambi på hal is i mitt eget liv.

Comments 46
  • Elin Floge

    Jag vet hur det känns, har varit med om det själv. Som många sa till mig den dagen då min bästa vän skulle få somna in ” såren kommer kanske aldrig läka helt, men det kommer bli hanterbart”. Lider med dig och sänder många Styrkekramar ❤

    Reply

  • Sandra

    All kärlek till dig Linn ❤️

    Reply

  • Hanna J

    Sitter på jobbet och gråter när jag läser detta. Fyfan så orättvist allt känns. Många kramar till dig!

    Reply

  • Johanna

    Usch, nästan tortyr att läsa denna text. Och då är det givetvis ingenting mot vad du känner. Tårarna bara rinner… <3

    Reply

  • Magdalena

    Asså lider med dig, vet hur hemskt det är att behöva ta ett sånt här beslut om sin bästa vän ❤️❤️ Inte kul men tyvärr inget man kan bestämma över 💔💔

    Reply

  • Emma

    Tårarna rinner ner för mina kinder varje blogginlägg jag läst av dig de senaste veckorna. Jag fick beskedet att vi behövde ta bort min älskade häst bara någon vecka innan du fick ditt och jag känner igen mig i allt du skriver och återupplever allt jag gått igenom. Det är fruktansvärt sorgligt men när man orkar ta upp gamla minnen och bilder så kommer man ändå på sig själv att le. De ger oss allt de har dessa älskade djur och man kan inte göra annat än att försöka göra deras liv så bra som möjligt.. jag vet hur tufft det är, men umgås med dina nära och kära så känns det förhoppningsvis lättare med tiden. Och glöm inte alla underbara stunder ni haft tillsammans! Massa styrkekramar ❤️

    Reply

  • Sätilaryttaren.se

    Jag minns när mammas häst fick somnade in hastigt och oplanerat i hagen. Jag hann aldrig säga hejdå, jag hann aldrig förbereda mig att hon skulle försvinna. Hon var 31 då tiden var räknad men jag trodde att jag hade massa tid kvar med henne. Jag märkte inget konstigt med henne när jag släppte ut henne på morgonen men under dagen blev hon dålig och det fanns inget att göra. Dagarna efter kändes som en dröm, en hemsk mardröm som jag bara ville vakna upp ifrån. Jag somnade gråtandes och vaknade gråtandes, tårarna rann jämt. Mina hästar som gick i samma hage som henne. Efter att hon somnat in gick de fram till hennes kropp med sänkta huvuden och bara stod där. Det var tufft att se men på något sätt så kändes det bra, de fick sörja på sitt sätt och jag på mitt 💔

    Reply

  • Malin Åslund

    Har aldrig lämnat spår av min trogna lösning genom åren..förrän nu. Känner igen mig i varje millimeter då detta var mitt och min bästa väns öde för ett år sedan. Just det där, när ska jag ge den sista kramen, den sista blicken. Fotstegen ut från stallet är det värsta…
    jag lider med dig så fruktansvärt. Kram

    Reply

  • Johanna

    Kärlek till er <3

    Reply

  • Sofia

    Dina ord känns i mitt hjärta, det är över 10 år sedan jag tog bort min älskade dressyrhäst och det gör fortfarande ont när jag tänker på den sista gången jag lämnade stallet. Tiden gör att jag inte tänker på just den stunden så ofta utan istället minns jag exakt hur det kändes att rida honom och kan minnas det med ett leende 😊 när jag läser dina ord så är det som jag är tillbaka den där hemska dagen igen och är så ledsen över att du ska behöva gå igen det! Inget jag önskar någon!

    Reply

  • Erika

    ❤️❤️❤️

    Reply

  • Helena

    Kram ! Precis som du så fint beskriver det är det tycker jag också, när man måste genomgå detta.

    Reply

  • Bella

    ❤️❤️

    Reply

  • Lotta

    Fyfan för livet ibland, vill bara ge dig en stor jäkla kram<33

    Reply

  • Carin P

    Så brutalt äkta och in i hjärtat uppslitande du beskriver sorgen över en individ som inte längre finns ❤️. Saknaden bär vi alltid med oss men fylls oftast av alla fina stunder man kan minnas med glädje i framtiden. Tänker på dig Linn. Stora kramar över denna virtuella världen //Carin

    Reply

  • Amanda

    💗💗 gråter av din text. Kram

    Reply

  • Lina

    Fyfa-an rent ut sagt. Kan knappt läsa det du skriver för tårarna som bara väller ut över kinderna.
    Det är så sorgligt Linn. Så, så, så sorgligt. Ett lik på ett kallt, smutsigt lastbilsflak. Det är så brutalt.. Jag har själv varit med om det. Att säga hejdå för sista gången. Hur gör man det? Det går ju nästan inte.
    Stor kram!

    Reply

  • Nelly

    ”Jag bara reser bort.
    Nej, jag vet inte vad landet heter, och du kan inte följa med.
    Jag vet att där får jag vila i daggvått gräs och på vita klöverängar, så gråt inte är du snäll.
    Men när du känner vinden.
    Den mjuka ömma vinden. Den som blåser över stigarna i skogen, där jag en gång bar dig på min trygga rygg.
    Då ska du känna långt bortifrån en sammetsmjuk smekning från en varm och len mule mot din kind.”
    <3

    Reply

  • Mirja Holgersson

    Kan bara skicka ett ❤ och beklaga.

    Reply

  • Jonna

    Jag har inte kommenterat här innan men läst och berörts av erat öde. Känner igen mig så i det du skriver. Har förlorat tre hästar, vacklat lika mycket varje gång när jag tagit avsked. Gått ur boxen, gått in igen, klappat, kramat, pussat om och om igen.
    Minns de sista orden som igår fast det gått två år.
    – Nu vännen min är hela himlen din ♥️
    Lider så med dig, det är så smärtsamt. Kram ♥️

    Reply

  • Emelie

    Finner inga ord 💔❤

    Reply

  • Anonym

    Du skriver så jäkla starkt om detta. Tårarna rinner.

    Kram <3

    Reply

  • Anonym

    Vet hur det känns….❤️
    Vi gick igenom detsamma för en vecka sedan med en alldeles för ung lovande individ, som galopperade över till de evigt gröna ängarna. Tomheten är det enda som finns kvar tillsammans med sorgen.

    Reply

  • Sara

    Fyfan, rent ut sagt. Du skriver så fint (och så sorgligt) att jag känner varenda känsla du beskriver i hela kroppen, och det skär i mitt hjärta. Kan inte ens sätta mig in i känslan du måste haft när du var tvungen att åka därifrån tillslut och vet att det var för allra sista gången. Vet inte ens vad jag ska skriva, finns ändå inga ord som är tillräckliga. Blir bara så ledsen för din och Sorayas skull, att hennes öde var tvunget att sluta såhär. 💔

    Reply

  • M

    Det är sorgligt att läsa det här. Det riktigt hugger tag i bröstet och jag kan inte ens föreställa mig hur du känt & känner. Soraya fick en väldigt bra tid med dig och det är nog viktigast av allt även om det är så så sorgligt..
    Massa kramar❤️❤️❤️

    Reply

  • Linda Nilsson

    ❤❤❤❤❤

    Reply

  • Johanna

    Återigen gör det så ont i hjärtat att läsa och det är ju självklart ingenting mot vad du känner. Men du skriver så bra, så målande verkligen. Sorgen kommer över mig trots att det var två år sedan jag tog bort min ögonsten. Jag valde då att vara med och ta bort henne, och jag vet verkligen inte om det var rätt eller fel val. Jag vet att jag aldrig hade kunnat lämna henne, för jag hade aldrig kunnat gå därifrån men samtidigt är det fördjävligt att se när livet försvinner från ens bästa vän. Och vetskapen att bilden på min döda häst är det sista jag någonsin kommer se av henne. Fruktansvärt.

    Skickar en massa styrkekramar till dig, tycker så synd om dig. Tårarna bränner i ögonvrån! 💔

    Reply

  • Carro

    Usch vad jobbigt detta kändes att läsa. Så himla sorgligt!
    Jag hoppas att du mår bättre så småningom. Om du orkar kanske du kan åka och hälsa på och terapi-krama Winnie? Så får han trösta dig!

    Reply

  • Frida

    ❤❤❤❤

    Reply

  • Caroline

    Fruktansvärt att du ska behöva vara med om detta igen på så kort tid. Först morris och sedan raya.. 2 älskade hästar med hjärtat på rätta stället. Stor kram, tänker på dig ❤❤

    Reply

  • Hanna

    Fick tårar i ögonen och mitt hjärta vreds om när jag läste det här inlägget. Jag är oerhört ledsen över att det måste bli på det här sättet. Skickar all styrka till dig <3

    Reply

  • Maria

    Usch, gråter så att barnen blir oroliga när jag läser. Både för din skull, men även för att jag själv kommer att står där förr eller senare. Kommer inte att sälja min häst utan ha henne kvar så länge hon är frisk, så det är oundvikligt i slutänden.
    Tack för en bra blogg, jag kommer att sluta följa nu för det är ridningen som intresserat mig. Så imponerad av din och Sorayas resa tillsammans, väldigt inspirerande att ha fått följa. Hoppas nya livet med hund och kanske så småningom barn blir minst lika bra, det tror jag när det gått lite tid. Kram

    Reply

  • Emelie

    Fina du! <3

    Reply

  • Sophie

    Styrkekramar <3

    Reply

  • Jossan

    Du skriver så bra Linn. Du sätter verkligen ord på de känslorna som många av oss varit med om på ett eller annat sätt och känner igen oss i. Den fruktansvärda sorgen över att förlora sin bästa vän. Jag gråter när jag läser detta. För att jag är så ledsen för din skull och även för att jag blir påmind om en tidigare liknande händelse i mitt liv. Jag skaffade en ny häst efter det, men får fortfarande en klump i halsen när jag ser hans rosetter på väggen i sadelkammaren. Vidrig sorg men ändå är man tacksam över tiden man fick. Stor kram till dig.

    Reply

  • Jennifer

    <333333333 TIME SPENT LOVING IS NEVER A WASTE.

    Reply

  • Felicia

    Här sitter jag och läser, får pausa youtubevideon jag lyssnar på för att tårarna bara rinner när jag läste ”Sedan kollade jag henne i ögonen och tackade henne för allt..” där brast det totalt för mig.. älskade hästar! Varför kan dem inte bara vara med oss alltid, och var friska😭
    Kramar till dig Linn och de blir bättre, eller man lär sig hantera allt❤️

    Reply

  • Emelie

    När dom som tar en sådan plats i hjärtat försvinner gör det så ont, min zara fick bara 6 år. Min fina alldeles speciella vän, jag vet hur ont det gör och mina år med henne vart mina sista hästår för det här klarar jag inte igen. Vet inte vad jag ville komma fram till men det man får säga till sig om igen är att de inte har ont längre och att de finns med oss i våra hjärtan. Önskar jag kunde skriva att det blir lättare men man lär sig bara leva med saknaden.

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.