Love project:

Mitt i veckan innan påsk. Vi har firat framgångar på jobbet, jag har fått sitta med på flera arbetsintervjuer med förhoppningsvis framtida kollegor och uppsatskursen är i full gång. Vi pluggar kvällar och helger och det gör mig ingenting. Tangentbordet glöder och det är till och med intressant att läsa vetenskapliga artiklar om ämnet. Vi skriver alltså vår kandidatuppsats om Rikspolisstyrelsens kampanj för att få fler kvinnor som lever med våld i nära relationer att anmäla. 

Utöver det möter jag upp min människa utanför bankkontor och jurister, en snabb förväntansfull kyss på Järntorget och viskande men exalterade ord oss emellan i väntrummen. Möten om vårt vår/sommarprojekt: köpa vårt alldeles egna hem.

På det här kontoret har jag träffat en man i många år som hjälpt mig med mitt företag och sparande. Jag frågade honom om pensionsspar i enskild firma när jag var 17 år, ha-ha. Nu stod det två stolar framför hans skrivbord, en för mig och en för honom jag vill dela mitt liv med.

Som vanligt oroar jag mig. Vi har hållit vårt lägenhetsletande på paus för att vänta in de nya amorteringskraven och se vad som händer med innerstadsmarknaden. Hundra frågor till Lennart i kostym som knappar in siffror och gör uträkningar snabbare än en B-ponny äter havre. Han tittade upp, log, slängde ut armarna i luften och sa: jag tror att det är ett jättebra läge, våga köp något ni verkligen gillar, ni har råd – man lever bara en gång! 

Så det ska vi göra. Köpa oss ett hem med hjärta. Våga är ett bättre uttryck än det löser sig, tycker jag. För det vet man ju: hur mycket man än ger, kontrollerar, kämpar, förebygger och jobbar hårt så går saker åt helvete. Drömmar krossas, projekt dränks under vattenytan och någon jag brytt mig om och tagit hand om med allt jag är dör. Man måste våga ändå.  

Man måste träna på att inte alltid vara oroshjärta. 

Comments 21
  • Anna

    Hoppas ni hittar ert drömhem. Finns inget som är så spännande som att försöka hitta just det 🙂
    På tal om det så såg jag just att gården där du hade Soraya är till salu, men det visste du antagligen om redan 🙂
    Lycka till!

    Reply

    • www.linnolsson.se Post author

      Det känns verkligen svindlande spännande! Så peppad på själva letandet, hehe! 🙂
      Ja, jag har vetat om det ett tag – och på något sätt känns det lite tröstande, att den ”eran” hade varit över oavsett vad. Att inte alla andras fortsätter precis som alltid fast utan oss, med en annan elev och en annan häst i just Rayas box. Det känns lättare att hälsa på dem på nya stället 🙂

      Reply

  • Fanny

    Du är så himla bra!!!!

    Reply

  • Ellen

    Åh vad jag älskar det sista stycket. Så fint & så sant.

    Reply

  • Malin

    Bra att ni vågar. Och fint att du vågar, även om situationen är som den är. Man tjänar bara ohälsa på att oroa sig (anser jag). Basera valet på de förutsättningar ni har, ingen vet hur landet landar om fyra år ändå. Njut av färden! Kram!

    Reply

  • Skånemamman

    Så härligt svar från bankmannen. Och så spännande för er! Hoppas ni hittar drömhemmet snart:-)

    Reply

  • Malin

    Du skriver så hundans fint. Fortsätt för allt i världen, din är en av få bloggar jag följer numer. Du ger energi! Att vara ett oroshjärta betyder att man bryr sig, och är inte det vackrast av allt? Att bry sig, riskera att det kan göra ont och GÖRA DET ÄNDÅ.

    Reply

    • www.linnolsson.se Post author

      Tack <3
      Jag tror också det, långt ifrån vad som kanske är normen för inspiration och "power", som allt ska vara numera, men ändå fint och värdefullt. Att bry sig, ofta lite för mycket, alltså.

      Reply

  • Catrine

    ”Snabbare än en B-ponny äter havre”, hahaha! Lycka till i bostadsletandet <3

    Reply

  • Millzter

    Hej Linn!

    Finns det någon mailadress man kan nå dig på? Behöver komma i kontakt med dig men vill inte skriva det här i kommentarsfältet

    Reply

  • Amanda

    Åhh så roligt att få läsa detta inlägg! Fortsätt med lägenhets uppdateringar!😍
    Vi ska på en ny omgång visningar nästa vecka, alltid lika pirrigt!👏

    Stort Lycka till fina du!

    Reply

  • Anette

    Kommer du, när du orkar, att berätta vad som hände med Soraya? Hur det kom sig och varför det blev som det blev? <3

    Reply

  • Paulina

    Måste bara få berätta! Fyllde 18år i januari. Av mormor fick jag pengar att köpa något fint för, men absolut inget hästrelaterat! Jag har länge funderat på vad jag ska göra med de där pengarna, tills jag igår gick in i en liten butik och såg Mateus bubbelkolektion! Har beundrat din samling så idag gick jag och köpte ett stort runt grått fat. Min första del i, vad jag hoppas, blir en stor samling! Tack för din oändliga inspiration, på alla fronter!

    Reply

  • Alexandra

    På tal om tidigare inlägg, jag kan relatera mycket till din smärta kring Raya. Jag tog själv bort min häst för två år snart (vart tog tiden vägen..?) på grund av skada som aldrig blev bra. Jag gjorde ett försök som du nu ska göra, jag har hund, jobbar med världens roligaste yrke (absolut partisk) som sjuksköterska. Min vardag är fylld med färger, att torka någons tårar, att glädjas åt andras framgång och listan går att göras lång. Jag har köpt min drömlägenhet, har vänner gjorda av guld, en familj fylld av kärlek och ändå ekar det ett tomrum. Det är lika tomt som för 2 år senare. I början var ”friheten” en lyx, men tillslut, det saknar mening att komma hem efter jobbet, gå med hunden och träna. Jag kräks på dessa stunder som inte är fyllda med mening till max. Det känns om att starta på treans växel varje dag, det går lite trögt men det går, men det är inte roligt. Så jag har nu två år senare, insett att ”jag ska ALDRIG ha häst igen”, snart går att stryka ett streck över. Jag tror vi, hästtjejer, som satsar med hela hjärtat, med varenda liten cell i kroppen, aldrig om sällan hittar en sådant driv/passion i något annat. Jag har bestämt mig, det är värt en gång till. Jag vet inte hur det kommer se ut för dig, meen, jag skulle inte bli förvånad om det stod en fin ståtlig fyrbent i din ägo igen, någon gång i framtiden! Lycka till med hundköpandet Linn! Äger själv en Shetland sheepdog, världens bästa om du frågar mig!

    Reply

    • Rebecka

      Jag vill bara säga, till dig Alexandra, att jag är i nästan exakt samma läge nu (bara att hunden istället är ett par bonusbarn). Jag fick också för snart två år sedan ta bort min häst (som var DEN hästen), och allt har gått bra fram tills nu. Här sitter jag med fast jobb, en ny stor familj och det mesta vad livet kan ge. Men, det är en stor bit som saknas. Trodde aldrig jag skulle vilja ha häst igen, men nu kan jag se en scen som innehåller hästar och känna ett sådant stort begär och behov i kroppen. Jag behöver en häst i mitt liv, lite annan stabilitet än vad jag har, jag saknar att kunna dra min hand över min hästs hals och känna pälsen mot mina fingrar. Jag saknar även allt med det livet, att få ta i med kroppen och att faktiskt få vara en del av något som varken arbetet eller min familj kan ge mig. Det trodde jag inte för snart två år sedan. Otroligt spännande hur livet kan förändras…. Önskar dig Alexandra all lycka i ditt hästletande.

      Reply

  • Julia

    Så bra ord!

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.