2018-03-29

Idag är det två månader minus en dag sedan min tillvaro krossades likt en glaskula i ett betonggolv. Fast i själva verket var det mitt hjärta mot ett golv täckt i gummimatta, såsom det är på veterinärkliniker. Raya var lugn efter de neurologiska testerna, höll sig snett bakom mig, nära, nära. ”Jag tror att de känner att dem behöver hjälp när de är riktigt dåliga” sa veterinären när jag förklarade att hon aldrig brukar vara såhär lugn och jag tittade på henne med tårar som blött ner pikeurkragen med guldiga paljetter inifrån och ut och tänkte; och det är precis vad vi inte ska göra, hjälpa henne. För här står vi runt svartvita grumliga bilder som berättar för dig att vi ska ge upp och nu försöker du berätta det för mig. 

Efter opponering i skolan i morse följt av några timmar på kontoret satte jag mig på tåget jag inte åkt sedan de sista dagarna med Raya. Jag ska låna en av bilarna under påsken och skulle hämta den.

Två veckor och ett annat liv. Senast jag satt i den bilen hade jag precis bestämt att nu, nu går jag. Det blir inte bättre, det blir inte värre, nu får jag bara gå. Bilen tog mig de få kilometerna mellan stallet och tåget, de välkända kilometerna, och sedan satt jag kvar i den länge på parkeringen, hulkande med skymten av min ryktväska i backspegeln. Min ryktväska. Vad fan sparade jag den för? Men slänga den kunde jag inte. Det var mer definitivt än att sälja sadeln: nu slänger jag dina borstar i soppåsen fyra kvadratmeter ifrån din box, för det är ändå ingen som ska borsta dig igen. För du ska bara leva tills imorgon.

Två veckor och ett annat liv. Idag satte jag mig i samma bil igen, tom på några som helst spår från hästhår, schabrak och mitt förra liv utan nu istället ren och redo för sånt som är mitt nya liv. Som att proppa in mina tjejkompisar i den, hämta upp dem en efter en för att det är långfredag, sjunga med till Håkan Hellströms ”man måste dö några gånger innan man kan leva” och köra oss alla till Köpenhamn.

Konstigt, spontant, roligt, tomt, stökigt, fantastiskt, sorgligt och fritt.

Comments 4
  • Cornelia

    Så himla fint skrivit <3 kommer du någon gång publicera om vad som verkligen hände, alltså förklara om sjukdomen osv?

    Reply

  • Alva

    Mitt hjärta brister liten varje gång jag löser ett av dina inlägg, en stor kram till dig ❤️

    Reply

  • Karin

    Jag tycker du lyckas sätta ord på detta på ett så himla fint sätt❤️ Förlora min häst i november så känner igen mig så väl i ”min tillvaro krossades likt en glaskula i ett betonggolv. Fast i själva verket var det mitt hjärta mot ett golv täckt i gummimatta, såsom det är på veterinärkliniker.” Du lyckas sätta ord på känslan av att hela världen raserar mitt framför ögonen på en medans man själv står framför helt maktlös. Så läsvärd blogg, tack❤️

    Reply

  • Carro

    Ryktväskan kanske kommer till användning igen den dagen du får hem din framtida tinker? Om ett, två eller tio år. Eller om du en dag får tillbaka någon av dina älskade ponnyer som pensionär? Eller till små borstar till din framtida pudel?

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.