Jag saknar dig

Denna veckan har varit saknig. En stressig eftermiddag med ett möte som rörde om mig på eftermiddagen en av dagarna. Ut ur porten på en tvärgata till Avenyn där kostymmän och stressade mammor med gröna smoothies dundrar fram. Jag, tilltufsad och stressad, och tänkte; vart ska jag ta vägen? Det var en sån dag valet annars hade varit självklart, stigen i skogen med Raya. Läs det här inlägget så förstår ni…

Du dog verkligen. Så blev det och så är det.

Hittills har jag vänt blicken bort från allt som har med hästar att göra. Något som nästan är skrämmande tajmat är att snart går flyttlasset för hela mitt (läs: mitt förra) team till en ny anläggning. Jag fixar inte att åka till mitt smultronställe i världen och se Rayas box med en annan häst i och min hylla med någon annans saker i. Min sadelhängare med en sadel utan ett rött sadelskydd, såsom min hade. Men i och med att alla fantastiska människor och hästar snart flyttar till något helt nytt hoppas jag att många vår- och sommardagar kan spenderas med dem utan att bli känslomässigt torterande. Redan nästa helg är jag bjuden på middag med gänget även som hästlös och sedan ser jag fram emot att vara Saras största supporter bredvid tävlingsbanan och fnissa när hon och Christian är oense på framridningen framöver.

Jag kan fortfarande inte förstå det riktigt, att hon verkligen dog och att det verkligen är över. Just känslan; vart fan tar jag vägen? var så stark den där eftermiddagen. Att längta hem men längta bort. När den känslan infinner sig var stallet den bästa platsen.

Comments 29
  • Lina

    Lider med dig ❤️ Var det en skada i hagen som utlöste det, eller var det en sjukdom/medfött? Kram

    Reply

    • www.linnolsson.se Post author

      Hon fick en neurologisk skada som slog ut balanssystemet, vi vet inte om den var medfödd eller växte fram av otur/gener alternativt av yttre trauma 🙁

      Reply

  • Sara

    😢😢💔
    Det är verkligen den sista pusselbiten i ens hjärta, stallet & hästarna. Det spelar ingen roll hur mycket annat man har som gör en komplett, tog ett uppehåll från hästarna (säger så, för tänker inte säga att jag har slutat) för några är sedan och jag känner fortfarande att den där lilla biten saknas mig. Det finns ju inget bättre än att få åka ut till ens fristad och bara andas lugn, lyssna på tuggandet av hö och borra in ansiktet i den där mjuka varma pälsen.
    💗

    Reply

    • www.linnolsson.se Post author

      Verkligen… Jag undrar så om de som aldrig haft en häst hittar den känslan någon annanstans, eller om de bara är inte behöver den eftersom de aldrig upplevt den?

      Reply

      • Camilla

        Vi pratade lite om detta på jobbet häromdagen… Vi pratade om tid och hur man ska hinna med olika saker (det var några som pratade om att hinna åka på loppisar m.m) och en stor skillnad var att de som inte var ”hästfolk” räknade stalltiden som en aktivitet och tyckte att jamen ni gör ju en massa saker, så som tex ett gymbesök eller liknande – medan vi som håller på med hästar räknade stalltiden som ”standard”/att den ingår i en vanlig dags timmar, och på nåt vänster tänkte att vi skulle kunna klämma in samma aktiviteter i våra dagar utöver stalltiden – eftersom den inte räknas som en separat aktivitet utan ingår i livet liksom. Svamligt men det blev väldigt tydligt just i det samtalet.

        Jag känner verkligen stallsaknaden nu, har varit hästlös i 6v ungefär och kommer ha paus från egen ett tag framöver. Ej önskad/frivillig paus utan olyckliga omständigheter som sugit mycket ork. Som jag sa till en häromdagen, intresset är kvar men orken slut. Nu har jag tur och får chansen att rida ett par fina hästar ändå men jag känner verkligen hur stor del det haft i livet tills nu. Hur mycket tid ”över” det är de dagar jag inte rider, och hur ointresserad jag är av mycket annat. Lite, en gång hästmänniska alltid hästmänniska – med eller utan häst.

        Reply

  • Olivia

    Linn sluta verkligen aldrig att skriva! Du berör något otroligt med dina texter och du skriver på ett så bra sätt så sluta aldrig

    Reply

    • www.linnolsson.se Post author

      Men tack <3
      Jag älskar det skrivna ordet och blir så glad när mina rader kan beröra andra.

      Reply

      • Kristina

        Ja ditt språk är fantastiskt, och vi är många som gråtit med dig för du har precis på pricken lyckats fånga känslorna i ord. Jag tror du ska ta och skriva en bok, gör det nu medan du är ung och fortfarande har alla känslor ”utanpå”. Behöver såklart inte handla om Raya men det vore den perfekta historien trots allt. Eftersom allt blir så äkta.

        Reply

        • www.linnolsson.se Post author

          Vilken fin kommentar, tack <3
          Många som berömmer texter säger just det – men jag vet inte hur lockande det känns? Jag är inte så skönlitterär av mig, tror jag…

          Reply

  • Hanna Jansson

    Linn! Dina texter har varit väldigt vackra om än blottande och sorgliga den senaste tiden. När mitt hjärta krossades av en annan anledning, som i och för sig inte går att jämföra med det som hänt dig, hade jag en anonym blogg ett tag och när jag går tillbaka och läser där i efterhand får jag ont i magen av hur texterna lyser av smärta, samtidigt som jag önskar att mina ord lät lika vackra även när jag mår bra. Människor och närhet var vad som fick mig att sakta, sakta hitta tillbaka till ett liv där jag har min plats igen utan att alltför ofta hamna på den absoluta toppen för att sedan störta ner i mörkret. Jag älskar de där stunderna av total lycka och är övertygad om att de existerar för att mörkret också gör det, men jag tror också att vi människor för det mesta behöver klara av att vara någonstans där emellan för att det är för jobbigt att störta för ofta. Jag är ledsen för din skull, men jag vet att du kommer att veta hur du fortsätter härifrån och någon gång i framtiden kommer du att titta tillbaka på dina texter och minnas den här tiden och samtidigt vara förbi den. Skickar en massa styrkekramar till dig!! Från en trogen bloggläsare.

    Reply

    • www.linnolsson.se Post author

      Tack för din kommentar Hanna, det är SÅ fint med er djurmänniskor som utan att tveka jämför andra sorger och krossade hjärtan med förlusten av att djur utan att tveka.

      Reply

  • Snart 40-årig tjej/kvinna/tant

    Jag har följt din blogg sedan team SL-tiden, både för att jag gillar dig som person men också ”hästeriet” eftersom jag är en gammal ponnydressyrryttare som slutade rida efter sista tävlingen (och segern i LA) 1997 som 18-åring. Då var du ju en kaxig tonåring, nu en mogen fantastisk ung kvinna, jag har gillar alla dina versioner trots att jag själv varit vuxen hela tiden. När du köpte Soraya och beskrev allt kring den resan växte mitt hästsug allt mer och för 1,5 år sen vågade jag börja på ridskola igen efter nästan 20 års uppehåll! Först då förstod jag hur mycket jag saknat stallkänslan och det är det bästa jag gjort i mitt vuxna liv (förutom barnen) att börja rida igen. Tack för inspirationen! Även om det inte är på samma nivå som förr med egen häst så uppskattar jag lyckokänslan och friheten jag upplever i stallet, med och på hästarna. Min egen fristad! ❤️ Hoppas du en dag återvänder till hästarna, även om pausen kanske varar ett tag. Stora kramar och lyckönskningar till din spännande framtid med allt den kommer innehålla…

    Reply

    • www.linnolsson.se Post author

      Vad kul att höra!!
      Jag hoppas, och tror, att jag också hittar tillbaka på ett annorlunda sätt någon gång. Det känns mer rätt än vad jag trodde att ta av mig stövlarna ifrån den omfattande satsningen, den är svår att få in i det livet jag går in i nu efter skolan, men hästar som djur kommer nog alltid fylla en på ett sätt som ingenting annat kan.

      Reply

  • Sandra

    Blir så rörd och känslosam av dina texter – kan knappt förstå vad du går igenom… MASSA styrkekramar

    Reply

  • Jessika

    Stor kram. Är mitt uppe i en mardröm nu, min häst har epilepsi. Hittills två anfall med tre månaders mellanrum, anfallen tar två minuter och utöver det är han världens gladaste som njuter av livet. Åh vad det är sorgligt och obeskrivligt svårt att ta ett beslut. Vet inte när det är för tidigt eller för sent. Har även mist två andra hästar inom loppet av tre år… Känns helt sjukt. Det är hästar som har varit mina familjemedlemmar och bästa vänner i många, många år. Förstår verkligen att du inte vill skaffa någon ny häst. Samtidigt som du, jag och alla andra med sån här oerhörd sorg är enormt lyckligt lottade över att ha fått lära känna någon som är så fantastisk att det gör såhär ont att mista den… Det behövs mycket, mycket speciella och älskvärda individer, och ett fint, starkt band för att sorgen ska bli såhär oerhörd. ❤️

    Reply

    • www.linnolsson.se Post author

      En vän, som inte alls håller på med hästar eller djur överhuvudtaget, sa till mig att jag borde tänka att allt det hon gett mig finns kvar. Att jag inte förlorade utan miste henne, men att allt hon var och allt hon gav finns kvar att tänka på och ta med sig. Det var fint i allt sorgligt <3

      Reply

  • Erika

    Dina texter Linn. Jag säger som Olivia, sluta aldrig skriva.
    Jag har gråtit varje gång jag gått in på din blogg sen du fick veta om Sorayas skada. Jag är så ledsen för att det hänt. ❤️ Det väcker känslor från tidigare djur som tagits från livet för tidigt.

    Att förlora sitt djur, sin livskamrat, bästa vän, häst, hund, katt eller vad man vill kalla ens bästa vän, usch vad man går sönder. Blir tom.

    Du är fantastisk, hoppas ni hittar er drömlägenhet (med eller utan balkong). Du är så stark!
    Kram

    Reply

  • Beatrice

    Alltså Linn, dina texter berör verkligen! Fastän jag inte varit med om samma saker som dig så lever jag mig in i din berättelse och känner känslor i min kropp som om jag vore dig, där och då. Du skriver helt grymt, kan nästan tro att man sitter och bläddrar i någon välskriven roman när man läser dina rader. ❤️

    Reply

  • Sofia

    Det känns inte verkligt, att hon är borta.
    Klickar fortfarande in på din blogg för att hoppas på en ny inspirationsboost och läsa om ert ridpass idag..
    Och vad du än gör, sluta inte skriv, sluta aldrig blogga! Kommer bli så kul att följa dig och din förmodligen blivande hund sen 🙂

    Reply

    • www.linnolsson.se Post author

      Det är helt overkligt för mig också.. Jag tror att det beror på att mitt liv alltid varit så uppdelat; allt är som vanligt här i stan men det känns som att Soraya finns en och en halv timma bort i min ”stallvärld” fortfarande. Sååå konstigt och sorgligt 🙁

      Reply

  • Josefine

    Berörs så av dina texter. De drar verkligen igång en storm inombords; de är sorgliga och hoppfulla och ledsamma och fulla av liv. Sluta aldrig skriva!

    Vill också flika in med en frivillig kram. Jag tog bort mitt fantastiska eldskimrande sto för snart 7 år sedan jag fäller fortfarande en tår ibland. De stjäl en del av vårt hjärta och tar det med sig. Dessa fantastiska djur. <3

    Reply

    • www.linnolsson.se Post author

      Tack så jättemycket, det är så fint att höra <3
      ..och beskrivningen "eldskimrande sto" säger så mycket mer än färgen, jag förstår att det är en stor förlust. Puh, vad dessa djur etsar sig fast i våra hjärtan.

      Reply

  • Evelina

    Även om jag inte känner er, Dig och Soraya, så kan inte ens jag fatta att hon är borta. Allt hände så fort.
    Dina texter berör verkligen, få till och mig att inse hur mycket tid och kärlek man lägger ner på dessa älskade djur<3
    Kram

    Reply

  • Sofie

    Precis i samma sits som du då min häst fick somna in för tio dagars sedan. Saknaden är djup och stark, vissa dagar mer påträngande än andra. Man håller sig sysselsatt, men tankarna går ej alltid att hålla i schack. Stor kram till dig och hoppas du återvänder till hästeriet igen när du är redo. <3

    Reply

  • Gabriella

    Du har inte suttit dina sista timmar i sadeln 🙂 <3 Rayas spirit lever vidare i kommande individer i stallet.
    Nödslaktade min stjärna i augusti förra året. Idag ler jag åt de fina minnena med honom.
    All kunskap, tålamod och ödmjukhet jag fick av den hästen märker jag idag att jag har användning för i både yrkeslivet och på min nya häst.
    Längtar till att få se hästiga bilder från dig! Du fattas hos oss hästfrälsta. Många kramar

    Reply

  • F

    Fick ta bort min älskade häst i fredags. Gör så vansinnigt ont och jag önskar inte den smärtan till någon. Min spontana tanke är att jag aldrig utsätter mig själv för det här igen och att mina framtida barn aldrig ska få hålla på med en hobby som involverar en så känslomässigt. Men jag hoppas att dessa känslor kommer avta och att jag såsmåningom kan le åt alla fina minnen jag och min häst skapat ihop. Men någon häst blir det nog aldrig igen, saknaden gör för ont.

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.