Working eight to five

Det finns något så förvirrat härligt i att få luta sig mot en lugn och samlad struktur. Som i ett heltidsjobb på ett jobb som är en salig kombination av stimulerande och rofyllt. Rofyllt för att jag för första gången på åratal får kliva in någonstans på morgonen och veta att här, här ska jag vara hela dagen. Och ingen, förutom de som njuter lika mycket som jag av morgonens första kaffeklunkar på skrivborden bredvid, kommer behöva något från mig. Stimulerande för att jag får omsätta kurslitteraturens teorier i verklig praktik. Äntligen.

Att kliva ut ur porten någon gång efter fem och vara helt min egen, äga min tid och göra vad fan jag än känner för är också en helt ny livsupplevelse. Mestadels har den tiden lagts ihop med mina tjejkompisar den här veckan.

I små pärlor till lägenheter bor vi, med som längst några spårvagnshållplatser emellan varandra. Vi stapplar ut i arbetsliv, missar tentor och kärlekar, frågar varandra frågor om livet såsom man gjorde när man var liten och inte visste att jorden var rund. Ger målande personporträtt på människor som gjort avtryck och gråter under solglasögon på offentliga platser. Panerar chevréost i småkök och köper varsina färger på vin och delar sen hejvilt tills rödvin och rosé skär sig.

Jag frågar dem frågor om livet såsom man gjorde när man var liten och inte visste att jorden var rund men trodde att pappa hade alla svar. Nu vet man att jorden är rund men också att ingen vet mer än någon annan. Ingen av oss vet, men vi sparar våra största frågor och hemligheter till varandra och svarar med den största av värme och entusiasm över panerad chevré och alla sorters vin. Och inget är väl finare än det, inte ens den vaggande tron om att pappa hade alla svar. 

Comments 11
  • Nicole

    Wow Linn, verkligen wow! Förstår precis på vilken plats i livet du befinner dig. Helt ny dimension av frihet blandat med känslan av att vara helt lost. På nytt född, men vilse.

    Reply

  • Felicia

    Så tacksam att du fortsätter blogga trots att (jag antar) att du har haft en hel del annat att spendera tiden på denna våren. Att du är mer privat och kryptisk i dina inlägg gör mig ingenting, älskar att läsa dina ord och se dina bilder, vilka dörrar du väljer att öppna och inte har ingen betydelse när du målar alla rum så vackert!

    All lycka i livet, har legat i fas med dig utbildningsmässigt och är också nyexaminerad nu, fast som ingenjör. Känns som att en fantastiskt rolig och helt ny tid i livet börjar nu!

    Kram

    Reply

  • Emelie

    Men hur sjukt att jag satt för 6 månader sedan med mitt hjärta i händerna söndertrasat och läste här och kunde inte alls relatera till ditt liv men fann ändå glädje i att läsa. Idag läser jag ditt inlägg och känner att detta hade kunnat vara jag. Jag är fylld av livsglädje över alla nya möjligheter som radar upp sig. Min tid fylls på ett meningsfullt sätt med andra saker än tidigare. Jag ska flytta in i min första egna lägenhet i augusti och jag är så nöjd över vad livet har att erbjuda, det blir liksom bra till slut!

    Reply

  • Andrea Gyllemo

    Skulle inte du kunna skriva ett inlägg bara om ditt jobb? Vad du gör, hur osv. Funderar själv på att söka till marknadskommunikation på SU nästa år så det hade varit så kul att läsa lite om någon som jobbar med det ☺️

    Reply

  • Evelina

    Ditt sätt att uttrycka dig ger mig gåshud, fantastiskt

    Reply

  • Lina

    Du och dina underbara texter, som man kan relatera till såpass att man får gåshud! Tänker på Molly Sandens låt Sand. – ”Känns som vi är gjorda av sand, vi bygger högt och rasar ibland.”

    Reply

  • Anonym

    Jag skiter helt i ditt jobb 😂 jag hoppas mer p att du kommer bli en inredningsblogg d vi gottar oss i tapeter och n du ska fixa allt i lyan. Du bloggar ju redan s bli en inrednungsblogg ist s jotex typ gör reportage m sina produkter his dig

    Reply

  • Amanda

    Vad du än skriver om så låter det sjukt vackert och underbart. Du ser det fina i allt och tar verkligen vara på alla guldkorn i livet, något jag tror många av oss inspireras av!

    Reply

  • Anonym

    Kan du inte berätta vad som hände med Soraya? Hur du upptäckte att något var fel och vilken skada hon hade?

    Reply

  • Nicole

    Jag älskar dina texter, du fångar mig och jag drömmer mig iväg samtidigt som jag läser. Sluta inte blogg underbara människa!

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.