Army

Det är fredagsmorgon och fortfarande mörkt ute. Jag har alltid haft en tendens att vakna långt innan alarm och den egenskapen gillar jag skarpt. Förmodligen kommer det ifrån alla år av pendlande och de medföljande tidiga morgnarna; först till gymnasiet och sedan till stallet. Under universitetsåren gick jag upp 04:50 tre dagar i veckan och jag tyckte genuint om de morgnarna. Ensam i en sovande stad med en termoskopp i handen på väg till min fyrbenta danspartner. Men nu är morgnarna annorlunda, liksom dagarna, kvällarna och helgerna. Ingen stalldoft, ljudet av kardborrar som fäster boots över inoljade hovar, snabbkaffe från sadelkammaren och träningsfokus. Jag går in i hösten medan allt det som var kärnan i mitt liv är kvar i våren.

Jag inser att liksom snabbkaffets doft och kardborrarnas ljud påminner om svunnen tid kommer nutidens cappuccino på fönsterkarmar under långa morgnar med bakgrundstoner av Coldplay göra det någon gång framöver. Det gäller att omfamna det lilla vardagliga med insikten om att det är dofter, toner, gator, trapphus och trottoarer som kommer slunga mig tillbaka till mina just nu 23 år någon gång i en annan tid. Kvällspromenader i höstens första krispiga luft i områden jag älskat och nu kan kalla hemkvarter. Högintensiva gruppchatter om fredagskvällen som om ”prosecco eller rosé?” är det viktigaste vi har att besluta oss om. Fnitter som ekar mellan väggar i trappuppgångar tillsammans med klackskors taktfasta ljud. Värmen som sprider sig när jag tittar på henne, henne, henne, henne och henne när de sitter runt mitt bord och diskuterar sårade känslor. Skaldjurspastor på någon av stans alla Italienare och tomatsoppa på tetrapack dagen därpå efter alldeles för mycket övertid.

När låten ”Army” med Ellie Goulding börjar strömma ur mitt headset under en av alla kvällspromenader mellan höga tegelväggar som bär på hundraåriga hemligheter så tänker jag på mina vänner. Mina vänner som med sin fulla närvaro, sina famnar och sitt outtröttliga lyssnande visat hur man vänder den mest omkullkastade vår till en färgglad höst. Som gjort det möjligt att i en helt ny tillvaro återigen omfamna, notera och uppskatta det lilla i det stora. Som med sin fulla närvaro, sina famnar och sitt outtröttliga lyssnande gjort att doften av regn mot asfalt luktar lika gott som alltid igen.

When I’m with you,
I’m standing with an army

Comments 4
  • Julia

    Finner något slags lugn varje gång jag läser dina inlägg, tack snälla för dina inlägg som kan ge mig detta i en annan kaotisk vardag! <3

    Reply

  • Lina

    Dör rys-döden av dina texter!! Säger det igen, jag ryser och dem går rakt in i själen på mig!

    Reply

  • Amanda

    Åh vad jag längtar tillbaka till 23 någontingen, åldern mellan ungdom påväg in i vuxenlivet med allt vad det innebär. Jag ser tillbaka med värme på den tiden, umgänget med fina vänner och sena utekvällar. Ta vara på den underbara tiden. Var tid har sin tjusning såklart,men den där tiden den va allt något extra.

    Reply

  • Anonym

    Wow, vilken fin text!

    Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.