2018-04-25

Tjugofemte april betyder exakt en månad kvar tills inlämningen av uppsatsen, det sista jag gör på Göteborgs Universitet. Dagen har spenderats i Stockholm och nu ska jag hem för morgondagens morgonmöte och på fredag åker jag hit igen. Intervjuer till uppsatsen som tänder eld på ens innersta engagemang och stimulerande möten med fett duktiga människor i branschen ihop med jobbet.

Tänka sig, jag hade verkligen ett liv även utan ett stall som ett andra hem. Det trodde jag aldrig. Åren och livet har runnit under mina broar och jag var mer kapabel att hitta mening och känna mig trygg i ledsamma förändringar än vad jag trodde.

Som yngre skrämdes jag av att inte kunna få mer instruktioner om allt, om att leva, älska, separera och sånt som man gör. MVG i alltifrån träslöjd till tyska och uträkningar av hästarnas exakta foderstat hjälpte mig att parera allt annat som flöt ihop och isär utan den minsta struktur.

Nu trivs jag mer. Åker tåg mellan klockslag, platser och människomöten och upptäcker och upplever med mer lugn. Till och med föredrar att trampa upp stigar utan att veta vart de leder. Tillfreds med tanken på att det åtminstone är rättvist; ingen vet. Ingen vet någonting och ingen berättar hur det är att bli stor. Man får bannemig upptäcka alltifrån att frukostost är lika dyrt som att åka svarttaxi till att alla står inför samma ovetande öde om morgondagen på egen hand. Och sen får man lära sig att älska det.

Söndag

En tradition sedan länge är att beställa en rejäl hemleverans av allt vi är sugna på för kvällen, frukosten och veckan på söndagar. Runt 18 blir väl bra? Då är du väl hemma? Brukade Felix fråga och av rutin fortsätter jag klicka i klockan 18 som leveransklockslag. Inte för att det längre behövs, jag kan väl lika väl vara hemma 10, 13 och 16 också. Men rutiner är rutiner och det är få saker som känns så mycket vardagslyx som när det plingar på dörren, jag väser ”du får öppna” och sedan plocka upp vara efter vara. Undra lite över varför jag köpte en minimal tetrapack kokosvatten för en förmögenhet, rycka på axlarna och tänka jaja.

Vi har spenderat dagen på lägenhetsvisningar och blivit besvikna. Nu sitter jag i soffans ena hörn med choklad, min Spotifylista döpt till Mitt i natten som jag inte vet om de framkallar mys för alla fina låtar eller ångest efter de nätter den har tröstat och pluggdokumentet uppslaget. Den här uppsatsen har liksom fått ta hand om mitt hål efter Soraya, blivit den mest meningsskapande sysslan. Kontakten med våra intervjupersoner, all intressant forskning och alla teorier. Ett viktigt ämne och ett brinnande engagemang.

Ni frågar också hur det går med mina hundplaner. Jag är faktiskt glad att jag tagit mig tid, inte drabbades av panik över att bli djurlös och köpte något ur närmsta utbud i en zoobutik, ha-ha. Jag research’ar, frågar och håller span på alla mina promenader. Det blir nog en pudel, men efter era tankar och en utställning och en agilityträning lutar det mer mot dvärg/mellanpudel än toy. Helst av allt hade jag velat ha en stor, alltså riktigt stor, sportig hund. Men det passar inte alls in i mitt liv just nu, det får bli om sisådär tio år när jag vill äga en gräsmatta istället för fiskbensparkett och fönster gjorda för rödvin och klackskor.

2018-04-21

Hej på er ♥
Jag har spenderat timmar i den här härliga atmosfären med mina hjältinnor till vänner idag. För mycket mat, bubbel mitt på dagen och samtal fyllda av bubblande framtidsplaner. Våren är här med dunder och brak, jag har ungefär en och en halv månad kvar på min utbildning och tillvaron känns jäkligt solig. Jag har aldrig varit så fri i hela mitt liv som nu, det är faktiskt rätt hisnande.

Nästa vecka ska jag till Stockholm över dagen både på onsdag och fredag. På onsdag ska jag och Mika åka upp för att hålla flera intervjuer till vår uppsats. Uppsatsen som får mig att växa som människa. Jag läser om och pratar med kvinnor som (deras egna uttryck) lever skuggliv. Gömda för världen, på grund av en person och det som från början skulle bli kärlek. En kvinna satte ord på den svåra balansen i att leva med skyddad identitet, gömd, och ändå behålla en identitet och en känsla av ett jag. Förstår ni? FÖRSTÅR NI? Jag tappade fotfästet av att hästarna och den delen i mitt liv rycktes ifrån mig liksom..

På fredagen ska jag upp med jobbet för spännande möten rörande kommersiell marknadsföring. Onsdagen och fredagens olika agendor i vår huvudstad gör att jag blir ännu mer taggad på min framtid: den är verkligen min att forma. Jag är så glad för mitt utbildningsval och jag är SÅ redo att ge mig in i yrkeslivet på riktigt!

Men nu ska jag ta en lång promenad med en bok i öronen, det har blivit min nya grej, jag slukar böcker och går i den lilla skog som finns i storstan tills höfterna bränner. Mitt nya andrum. Sedan ska jag fixa mig för solen, proseccon och natten. Det är f a n t a s t i s k t när sommarklubbarna öppnar, taket dras ifrån takterrasserna och hela stan är en fest dygnet runt. Älskade Göteborg.

Tänk vad annorlunda den här våren skulle varit om Soraya var hos mig nu? Som vitt skilda liv.

2018-04-18

Jag höll på att sätta morgonkaffet i halsen när jag skrev in datumet i rubriken. Har det snart gått fem månader på det ”nya” året? Ett halvt halvår sedan Soraya blev utdömd? Vanligtvis avskyr jag när det känns som att tiden rinner mig mellan fingrarna, men nu tänker jag att det nog har behövt vara så. Att tid är det som behövts och behövs, så det får gärna vara så.

Jag är i alla fall tillbaka ur sjukhusbubblan efter några slitsamma dygn. Som oroshjärta överflödigt påmind omgång två om livets skörhet, men det finns väl en poäng med det, när allt gick bra. Nu ser jag väldigt mycket fram emot att äta vanliga middagar vid köksbordet, rusa mellan kontor och visningar, bygga liv och bråka om vem som ska duscha först på morgonen.

Flera av er bad mig skriva mer om lägenhetsletandet. Det går faktiskt piss, haha. Alla charmiga, vackra, gamla hus med otroliga detaljer har så extremt korkad planlösning. Var det så förr, att man älskade väggar, eller? Köket i ena hörnet och vardagsrummet i andra, det vill säga minimala sociala ytor. Vi skulle helst vilja ha det helt öppet med en köksö och bara sovrummet avskilt. Samtidigt som jag är definitionen av osugen på att köpa en toppmodern, blank skokartongslägenhet. Marknaden går trögt i och med prisnedgången och de nya amorteringskraven, det kommer ut väldigt få lägenheter som vi är intresserade av. Men förhoppningsvis släpper det kanske till sommaren?

Det största problemet är väl dock att vi skulle behöva en miljon till 😉
Under fyra miljoner (efter budgivning) är det, sjukt nog, svårt att hitta vackra pärlor med rymd och ytor. Men vi letar vidare! Snart hoppas jag på att tassa runt med morgonkaffet på vackert golv. Vårt golv.

Tvåtusenarton

Min helg har spenderats i korridorer som byggts för att hantera kast mellan hopp och förtvivlan. Där man sitter på stolar mitt i natten och dricker gul saft ur plastmuggar. Torkar orons tårar med raspigt papper från badrum som tagit hand om det mest tänkbara och otänkbara.

Vakandes över en av mina mest älskade och frågandes över vad fan 2018 vill mig.
Hjälplöst tittande på sjuksköterskor och läkare som lyckats inge ett lugn men som nu ska bytas av och gå hem. Inte kan väl ni bara gå hem sådär som vi alla andra gör från våra jobb? Igår sträckte den nya läkaren fram handen och när hon sa sitt namn trodde jag att jag drömde en mardröm på repeat:
– Torunn.
Ett namn jag aldrig hört innan en veterinär sträckte fram handen och presenterade sig som Torunn, den 30:e januari med Soraya bredvid.

Vad händer?

Som tur är hade läkar-Torunn, till skillnad från veterinär-Torunn, bara positiva besked. Men inte fan mår man bra efter dygn i dödens korridorer, gul saft och rullande sängar. Nu får livet gärna mildra till sig lite. 

Vita tänder som instruerar om livet

Det ligger något ogreppbart i att förlora en älskad, skriva en kandidatuppsats, låna några miljoner ihop med en annan älskad, se att människor i möten ser på en som en annan vuxen och inte längre en halvvuxen och att livet är ditt att göra vad fan som helst med. Hur är det med tjänstepension frågar du ena dagen för att andra dagen trilskas med att få igen dragkedjan på Levis’ jeansen från ettan på gymnasiet eftersom de alltid ska vara på när våren kommer. Trots att de inte passar sig på kontor. Och inte heller på din 23-åriga midja.

Det sylvassa mellanrummet mellan överdåd och förvirring, som endast kan avhjälpas av en energisk dressyrhäst som styr upp ditt liv genom sitt eget ouppstyrda.

Väck mig i natten och fråga vilket resultat i öre annonserna vi kör i Tyskland ligger på och jag vet exakt. Son’s forskning om målgruppsmedvetenhet från 2010, teoretiskt ramverk, den kvalitativa metodens generaliserbarhet och operationalisering. Piece of cake. Den omhändertagande strukturen som är så skön att förlita sig på.

Sedan Soraya dog har jag försökt hitta små stråk av vilsam mening i min nya vardag. Jag orkar inte ta tag i ett nytt liv, jag behöver vila ifrån skärvorna av mitt förra. Det går bra ibland att tänka ”wow, det här hade jag aldrig hunnit med förut” och vara spontan, dricka ett glas för mycket för tidigt och laga långkok på tisdagar. Dancing in the mirror, singing in the shower, press, stress, lyckopirr, tårar, vodkasoda, luft, långkok och chicken nuggets.

Men ibland funkar det inte. Och då lyssnar jag på böcker. Sju timmars bok på ett par dagar.

Ett solklart exempel på sånt jag inte hade hunnit med förut.

Ett solklart exempel på sånt som är lätt att hinna med när saknaden efter en av ens närmaste med varm päls och fyra ben är som störst nattetid.

Jag är inget fan av skönlitterärt men älskar människors egna ord om egna levda liv. Inom den genren finns det en del så kallade ”självhjälpsböcker” och ibland ramlar jag ofrivilligt in i dem. Breda leenden med kritvita tänder på omslag som lovar dig bättre självkänsla och blomstrande relationer. En jävla parodi på vår tid. 

”Övning” hör jag rösten läsa upp med starkt eftertryck och sedan följer högst fem punkter som tar högst fem minuter att göra och som antingen ska få dig att tycka om din nakna kropp i spegeln eller få dig att bemästra relationsstörda män. Seså, tick tack, smack smack. 

Det finns något helt upp och ner vänt i att vända sig till en bok, skriven av en halvkändis med visionen att bli helkändis, om hur man ska producera mänsklig kärlek och genom en övning innehållande fem punkter snabbspola förbi allt trassel och stök som är livet. Och det är väl därför varenda en (inklusive jag) måste släpa runt på en chihuahua eller mops mellan möten och cappuccinos; för att få en liten dos av kärlek som sker på intuition injicerat mellan alla strukturerade förhållningssätt till det mest naturliga vi har.

Ibland är livet att gå sönder och bära ut all din utrustning från en sadelkammare som varit ditt andra hem iakttagen av din häst som kikar ut ur sitt öppna fönster med sina sista dagar i livet räknade. Hon vet det förstås inte, men du vet. Det var ju du som tog beslutet, bokade tiden och betalade för döden. Inga fem punkter kan stilla. Ibland är det att utan manual producera mänsklig kärlek på intuition över för mycket basilika, rödvin och vitlökskyssar en helt vanlig onsdag. Inga fem punkter behövs. I sin största enkelhet mitt i det vildaste trassel. Och kan det inte bara få vara så, ifred?

2018-04-09

Det är måndagsmorgon och jag sträcker försiktigt på mig i mitt nya liv.
En vecka med massor av fint som jag försöker inte få kännas tom. Det kommer nog faktiskt gå bra. Hela tre lägenhetsvisningar ska vi på, och det finns inget mysigare än att mötas upp mitt emellan våra kontor och promenera genom vår stad mot destinationer som kan bli vår hemadress.

Jag som inte kan hindra min kärlek-vid-första-ögonkastet och väser superlativ om fiskbensparketten alldeles intill mäklaren och Felix som funderar på om badrummet inte känns för trångt och hur fläkten i köket egentligen är monterad. Förlorar vi budgivningen är jag förkrossad i tre dagar tills vi hittar nästa pärla och jag utbrister ”denna är ju ÄNNU finare?!” och jag ser att han tittar på mig med total oförståelse och total kärlek.

Det är måndag, det är april och uteserveringarna har öppnat. Jag passerar skrangliga bord fyllda av tjejgäng med solglasögon fast det inte behövs, cigaretter fast de inte röker egentligen och ”ett glas rosé tack” fast de egentligen vill ha rött. Det är bannemig vår nu. Just nu känns det inte tomt, jag fick uppleva Raya och jag fick lägga handen i hoven de åren jag behövde det som mest. Nu får jag göra som hon alltid gjorde; med bestämda, yviga och enligt domarna överilade steg kliva framåt.

Jag saknar dig

Denna veckan har varit saknig. En stressig eftermiddag med ett möte som rörde om mig på eftermiddagen en av dagarna. Ut ur porten på en tvärgata till Avenyn där kostymmän och stressade mammor med gröna smoothies dundrar fram. Jag, tilltufsad och stressad, och tänkte; vart ska jag ta vägen? Det var en sån dag valet annars hade varit självklart, stigen i skogen med Raya. Läs det här inlägget så förstår ni…

Du dog verkligen. Så blev det och så är det.

Hittills har jag vänt blicken bort från allt som har med hästar att göra. Något som nästan är skrämmande tajmat är att snart går flyttlasset för hela mitt (läs: mitt förra) team till en ny anläggning. Jag fixar inte att åka till mitt smultronställe i världen och se Rayas box med en annan häst i och min hylla med någon annans saker i. Min sadelhängare med en sadel utan ett rött sadelskydd, såsom min hade. Men i och med att alla fantastiska människor och hästar snart flyttar till något helt nytt hoppas jag att många vår- och sommardagar kan spenderas med dem utan att bli känslomässigt torterande. Redan nästa helg är jag bjuden på middag med gänget även som hästlös och sedan ser jag fram emot att vara Saras största supporter bredvid tävlingsbanan och fnissa när hon och Christian är oense på framridningen framöver.

Jag kan fortfarande inte förstå det riktigt, att hon verkligen dog och att det verkligen är över. Just känslan; vart fan tar jag vägen? var så stark den där eftermiddagen. Att längta hem men längta bort. När den känslan infinner sig var stallet den bästa platsen.

2018-04-04

Vi är mitt upp i lägenhetsletande och det är verkligen en djungel. En rolig och spännande en. Jag har ändrat mig på några punkter och Felix säger triumferande ”vad var det jag sa” 😉

Minns ni den pirriga känslan när man var tillräckligt sjuk för att få vara hemma och tillräckligt stor för att få vara hemma själv utan en vabbande förälder?

Långtråkigt kallade mina vänner i lågstadiet det. Långtråkigt frågade jag. Omgiven av bondkatten Pipen, cocker spanieln Chicco och den utåttåade C-ponnyn Adrian så var det mina bästa dagar. Tre hus bort, vilket på landet är ungefär två och en halv kilometer, bodde min ena lärare. Det var det enda som var ett problem de där dagarna; att jag absolut inte fick synas på Adrian utanför hennes hus när mamma sjukanmält mig. Annars fanns det inte ett endaste stråk av långtråkighet iblandat.

Hö i handväskan, deodorantdusch i sadelkammaren, sen till middagar och tidig från efterfester. Helger som aldrig har behövts planeras eftersom jag alltid haft ett andra hem att spendera två timmar eller hela dagar i.

Nu är det annorlunda. Jag har tyckt att Felix hänger upp sig på oviktigheter när han tjatat om att balkong är så viktigt. Vad spelar det för roll om golvet är gjort av sneda plankor och fönsterkarmarna är breda och stuckaturen i taket tar andan ur en? Men nu förstår jag. Helvete vad viktigt med balkong. En och en halv kvadratmeter luft fritt okända människors närvaro.

Jag inser att det är lätt att säga jag orkar hur mycket som helst när avbrotten från hur mycket som helst är en skrittrunda i skogen med utsikt över två, högt älskade öron. Det är lätt att vara beredd att jobba dubbelt, plugga fullt och prestera över förväntan på alla platser samtidigt när man har ett andra hem fyllt av fri luft, rofyllda djurögon och bakgrundsljud av söndertuggade höstrån istället för spårvagnstrafik.

Ett liv utan ett andra hem ställer helt klart högre krav på ens enda hem. Ett liv utan ett självklart andrum ställer nya krav på att skapa annars obefintliga andrum. Och för första gången på 23 år av 23 möjliga förstår jag människor som planerar bruncher tre veckor i förväg och barn som blir besvikna över att den pirriga känslan av halvsjukdom och föräldrafritt snart byts ut mot tristess. 

En balkong får det bli säger jag till Felix. Kosta vad det kostar vill, som jag alltid sa om Rayas hovar som behövde skos med specialskor var femte vecka bak och var sjunde fram. Ett andrum är ett andrum. 

Vad säger ni, som bor/har bott i lägenhet? Hur viktigt är det? Räcker fransk balkong? Är färre kvadratmeter inne värt det för ett litet eget utomhusutrymme?

København

Jag är inte tom inuti, som jag trodde. Jag som trodde att den dagen jag inte skulle ha hästarna att engagera mitt allt i så skulle det där rastlösa på insidan klösa i mig. Jag saknar Soraya. Och det är allt. Jag sörjer henne, tänker på henne och saknar henne. Jag saknar också tiden med henne. Men det är allt.

Det var liksom samma sak; det där med att vara engagerad, närvarande och levande. Det krävdes visst inte att ställa alarm 04:45 var tredje dag, prestation, tävlingar, ett djur som behöver mig, ett liv som spändes upp med knappnålar i varje hörn med noll elasticitet. Engagerad, nyfiken, närvarande och levande går att vara på en fönsterkarm i Köpenhamn med någon ny och någon gammal vänskap över rödvin i plastglas. Dela skratt tills man kiknar och med sitt yttersta försöka förstå sig på varandras tårar.

Jag har dragit så tydliga skiljelinjer, kategoriserat, ordnat och strukturerat. Då var då och nu är nu och skillnaden är det och det. Tänkt att skillnaden mellan tillvaron som yngre och nu var ett jävla engagemang och ett helvetiskt strukturerande. Håll stryptag på livet innan livet håller stryptag på dig. Att det var själva det som rätade till det som skrynklade och trasslade. På vägen varit blind för att mitt eget liv runnit under mina egna broar; det har passerat relationer, insikter, smärta, skratt, lärdomar, svordomar och år.

Det är annorlunda för att då var då och nu är nu. Och på grund av eller tack vare är för mycket och för många för att räkna upp, men som sammanlagt blev jag och mitt liv.

MSVA med Raya eller Espresso Martini med Lovisa, Nattis och Elvira var visst bara två olika fina saker att fylla livet med. Livet som går att fylla med olika saker i olika faser, utan att något skrynklas ihop bara för det. Sorg lär det bli mer av, det var visst en ofrånkomlig del av det hela fina.