2018-03-06

Imorgon ska jag göra det, ringa och boka tid. Beslutet känns utom allt tvivel, i helgen slog Soraya i sitt ena bakben i det andra så att hon har ett långt sår (skrapsår men ändå) på framsidan bakbenet. Just samtalet och planeringen känns så absurd. Jag blir heeelt handlingsförlamad bara av tanken på att koordinera allt runt om. Hur jobbar Tim? När kan Svensk Lantbrukstjänst? Vem jag ska föra över pengar till som ska betala eftersom det ska göras samma dag? När i helvete ska jag vara där för sista gången?

Mer om det när det är gjort. Nu ska jag berätta om två stunder ifrån min helg.

I lördags åkte jag och Felix på…pudelutställning! Som ni vet är Felix inte helt bekväm med tanken på att vi ska ha en långhårig hund som ska få vara i sängen och duscha i ”människoduschen”, haha. Det kanske inte var den bästa idén att ta med honom just till pudelutställning… Han tittade storögt på alla skötbord med pudlar som fönades och friserades och ringen där de visades upp och sprang runt. Mitt i en uppvisning skedde det några kiss-olyckor på golvet och en man slängde sig ner på knä och började torka. ”Det där är du snart, älskling!” 😉 

Utanför utställningen pågick en fotbollsmatch, så vi avrundade det hela med att Felix kollade på den och jag kollade på pudlarna som rastades. Perfekt!

I lördags kväll överraskade tjejerna mig med en födelsedagsmiddag ♥
Vi brukar alltid bjuda in varandra till något festligt när vi fyller år, men i år sa jag att jag inte orkade göra något. Mitt liv har haft fullt upp med sorg och förändring. Då tog mina vänner saken i egna händer och överraskade mig, world’s greatest. 

Ser ni det rosa på armstödet..? Det är en hundpläd jag fick av dem, haha, älskade!! 

Vi åt världens godaste trerätters, delade skratt och tårar och någonstans över en flaska rosa bubbel bestämde vi oss för att gå ut. Hade någon sagt det till mig innan hade jag sagt ”never ever att jag orkar det” – men wow vad härligt det var med en sån här kväll. 

Jag kom hem fyra på morgonen och dagen efter umgicks jag med Raya i ett mystempo.

Så; en fin helg i en förvirrad sorglig tillvaro.

Me without the written word?

I lördags morse gjorde jag en kopp kaffe, satte på nyhetsmorgon som bakgrundsljud och läste era ord, kommentar för kommentar. Så många kloka inputs och framförallt blir jag berörd av ert engagemang ♥Ni är många som ställt frågan och det gör mig faktiskt väldigt glad, att mina ord blivit en liten del i så mångas vardag. Jag tror att jag ska det. Det är en väldigt massa delar som kastats om totalt i mitt liv i och med det tragiska avslutet med hästarna, och Sorayas liv. Jag står inför en HELT ny frihet, en icke-vald frihet som jag just nu mest känner mig skrämd inför. Men den innebär onekligen lägre krav på mig själv och min vardag.

Ni som är insatta i vad en resa likt den jag och Raya gjort kräver, både i tid och pengar, vet vilken stor press jag haft på mig. Från en dag till en annan försvann den. Extremt konstig känsla. Jag behöver inte dra in i närheten av så mycket pengar i månaden som tidigare och mitt liv är inte längre hårt uppspänt i ett minutpusslande – men det förlorade också en stor del mening.

Det skrivna ordet har varit min skatt så länge jag kan minnas. Jag tror alltid att det kommer finnas nära mig och jag vill gärna dela det med andra – för att få andras tillbaka.

Utskrivna dagböcker staplade på hög i mina hyllor och tusentals blogginlägg sedan jag var 13 år.

Jag vill ha kvar min högt älskade plattform, mitt krypin, min blogg. Men helt plötsligt är jag inte längre beroende av den, av att många ska läsa den eller att den ska snurra runt en massa pengar.

..däremot är jag känslomässigt bunden till den. Jag har älskat när vi har gått samman, diskuterat fenomen och när mina ord mött era i något som i alla fall gett mig utveckling. Jag vill hålla kvar i min digitala penna. Men hur formen för det kommer se ut kanske kommer speglas i hur den nya formen för min tillvaro ser ut: lugnare och mer tid för friare val och större kreativitet. Men jag har stora och spännande saker framför mig som jag kommer vilja skriva om. Mitt uppsatsämne har nämligen, efter diskussion i etikprövningsnämnden, gått i lås! Det blev ingen lag-SM satsning i vår och min centrala punkt i livet rycktes undan – men inget liv utan hjärte-engagemang. Och mitt kommer nu gå till:

Det här är en del av Rikspolisstyrelsens kampanj för att minska mörkertalet och öka anmälningar för de som är utsatta för våld och hedersvåld i nära relationer. Jag är skakad efter att ha djupdykt i alla dokument de senaste dagarna och beredd på en känslomässigt intensiv vår. Men jag njuter också av att bli påmind om den urmotivation som föds ur att engagera sig med hjärtat i något. Vår kandidatuppsats kommer alltså utgå ifrån den här kampanjen och en del av våra intervjupersoner kommer vara kvinnor som tagit sig ur våldsrelationer.

Utöver det här projektet så har jag blivit erbjuden en fast heltidsanställning på mitt jobb dagen efter jag tar examen som kommer inkludera digital marknadsföring och affärsutveckling. Och så ska jag köpa hundvalp. Nu är jag lite inne på Shetland Sheepdog? 

Det kommer inte bli samma uppdateringsfrekvens som innan men jag kommer hålla i min digitala penna hårt i handen och nära hjärtat. Häng med så mycket eller lite ni vill ♥

Är det verkligen sorgligt?

Jag har nog aldrig funderat mer på vägval och vad ett hjärteintresse är än under den senaste tiden. Förstås. Många av er har ställt er frågande till varför jag säger ”aldrig mer” till en ny satsning med en ny häst, men vill ha en hund, när hjärtesorgen kommer bli lika enorm igen, en dag i framtiden. Jag förstår det, och tänkte formulera mig lite runt det.

Det är inte sorgen som gör att jag känner ”aldrig mer”. Jag tror att jag för alltid kommer bära med mig minnena ifrån mina och Rayas sista pratstunder i höhögen i boxen, som något fint, alltså. Det går nästan att ta på att de intuitivt känner och vet – men accepterar och förvaltar livet ändå. Den där rena sorgen som jag kallade det i ett annat inlägg, den skrämmer mig inte. Den är avgrundslös, men en ofrånkomlig del av något som vägt så mycket tyngre och gett så oändligt mycket mer än vad sorgen är hemsk. 

Men vad är det som är som ger så mycket då? Det har jag verkligen försökt bena ut.
Jag köpte en svenskfödd häst som jag provred i ett professionellt utbildningsstall med hjälp, som jag därefter träffade hemma hos uppfödarna där jag även kunde träffa hennes mamma. Hennes pappa går världscupen. Jag röntgade henne från topp till tå. Jag har tagit professionell hjälp sedan dag ett. Jag har åkt på vetcheck en gång i halvåret. Lagt många hundratusentals kronor på våra år ihop. Hon gick MSVA som en av få 7-åringar som gör det i Sverige – tre månader innan hon rasade ihop och slutade kunna balansera sig på sina bakben. Neurologiskt. Ingen hade kunnat göra något annorlunda, ingen hade kunnat förutspå det, ingen kan göra något åt det.

Det har varit värt det. Jag ångrar inget. Men det är inte värt det på grund av små rosetter sparade i någon låda i mitt gamla flickrum. Det är värt det på grund av Raya.

Christian och jag pratade länge igår:
”Men alltså nu har du ju äntligen blivit bra på det här, då kan du ju inte bara sluta fattar du väl?!” 
..jag har alltid trivts med hans rakhet, haha. Det har faktiskt, med handen på hjärtat, aldrig handlat om att jag vill ”bli duktig”. Jag ville uppleva massor tillsammans med Soraya, vilket jag fått göra genom vår resa. Men att köpa en ny häst, för att direkt ta upp en tävlingssatsning, skulle nog bara bli en vilsen krampaktig hållning om något som jag trott är min identitet. Och ärligt: jag har inte en chans. Jag vill fokusera på min karriär, bo i stan och inom en inte alltför lång framtid ha familj. De ryttare som också bara har en häst och ett helt annat liv bredvid och som ändå upplever tävlingsvärlden har hästar för lika många miljoner som vi ska köpa en lägenhet för.

..vilket gör att kärnan för mig blir att jag älskar att dela mitt liv med djur. De är människans bästa speglar och en ständig påminnelse om att livet pågår. Jag trivs med att vara utomhus mycket och ett av mina main goals in life är att aldrig köpa ett gymkort, ha-ha. Så: en hund som ska få hänga med mig överallt, vara min varma påminnelse om livet i karriärsfokus och min största tröst och trygghet i de unga vuxenåren känns perfekt. Sen är jag lite sugen på en tinkerhäst med enormt hovskägg framöver, som kan få bo på en stor lösdrift nära stan och dundra fram i skogen med mig på vår bägges fritid. Istället för spinningpass på ett gym med obehagligt lysrörsljus. 

Men jag kommer sakna det. Wow vad jag kommer sakna det. Men ni vet: det är skillnad på att sakna och sakna. Jag kommer sakna Soraya så att det gör ont i varenda cell i kroppen och lida av att hon inte finns mer. Men jag kommer sakna den här tiden i mitt liv på ett fint sätt, inte som ett avgrundslöst avslut utan en erfarenhet som är en del av mig och som jag bär med mig. Jag tror att det kommer bli så i alla fall.

Är det verkligen så sorgligt att sätta punkt för någonting?
Varför säger så många till mig, och flera av er, att det är just sorgligt att jag ska sluta rida/tävla?
Nu separerar jag alltså Soraya ifrån den meningen, att hon ska försvinna är obeskrivligt panik-sorgligt, men att sätta punkt för en era. Det hade nästan känts sorgligare att slungas in i en ny resa, utan att ha funderat på varför. Göra som jag gjort alldeles för många gånger: springa för springandes skull. 

Du har varit den bästa hästen Raya och jag skulle aldrig velat vara utan en sekund av alla dem som vi delat ♥

2018-02-28

Jag letade efter en bild som jag skulle använda på jobbet i min bildmapp förut, jag har knappt gått in där den sista månaden. Det gjorde så ont att se bilder ifrån alla timmar tränandes tillsammans.

Höger bakben lite mer in i halten. Alltid tänka förvänd sluta i traven under uppvärmningen när hon biter i innerhanden. Svag höger öppna i höger galopp innanför spåret. Hamna inte på bromsen. Låt henne galoppera genom kroppen. Kom ihåg att hålla halsen lite rakare i vänstervarvet i travskolorna. Skritta såsom skritten ligger på tävling. Våga ligga om med benen.

Timme efter timme efter timme. Alltid ren lycka. 

Men det känns rätt att inte fortsätta. Faktiskt. Det var inte bara något jag sa i chock och sorg, utan det är så.

Jag har några sista dagar kvar med Raya. Jag ska tanka hennes energi så djupt jag kan så att jag kan andas med den i mig när jag under våren försöker hitta en ny tillvaro, andra meningsfulla delar att fylla livet med. Jag känner precis som jag gjorde första dagen efter beskedet:

  • Jag ångrar ingenting 
  • Jag gör inte om det

Tjugotre

T j u g o t r e. Jag blev väckt med den finaste rosbuketten, frukost på sängen och ett ja till att gå på pudelutställning i helgen tidigt i morse – my boyfriend knows… Just nu är han mest nojig över att vi ska ha en pudel som 1. ska få vara i sängen 2. ska duscha i vår dusch. ”Är inte det lite…ohygieniskt..?” frågade Felix, haha. Han vänjer sig 😉

Jag är varm i hjärtat av alla fina ord och överraskningar jag fått ifrån mina närmsta idag. Trots att jag har varit så upptagen, så inne i mina olika projekt och satsningar och långt ifrån så närvarande som jag skulle ha velat vara, så sluter de upp som den starkaste och mjukaste skyddsväggen när mitt liv gungar. Och ingenting betyder mer än att veta att jag har en viktig plats hos dem.

Även fast tillvaron känns väldigt tung nu så kan jag känna glädje över hur jag tagit hand om min tid. Jag hör ofta ”vart tog åren efter studenten vägen?” och så känner inte jag alls. Jag har fyllt dem till bredden. Verkligen vågat följa mitt hjärta, satsat och gett mitt allt. Smällen jag fick nu ska inte få stoppa den fortsatta riktningen. Jag försöker se på livets skörhet med mod. Varför fega, tona ner och hålla igen när ingenting behöver vara sig likt nästa födelsedag?

Ikväll ska jag bli firad på Nonna, en av Göteborgs mysigaste restauranger, och jag känner mig faktiskt glad idag, trots allt.

2018-02-26

Jag började min dag i hagen, i frukosthöet i tolv(!) minusgrader innan jag åkte till jobbet. Helgen som gått har mestadels spenderats med Raya. Det är riktigt iskallt, men jag är glad för det; sol och snö är bättre än lera. Hennes sista dagar. Så ofattbart att tänka så. Jag åkte på en riktig dunderförkylning och feber för några dagar sedan och tänkte ”hade allt varit som vanligt hade jag inte åkt till stallet i tio minus, men nu räknas verkligen varje, varje dag och tillfälle”. Uh. 

Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, ”nöjd” låter ju jävligt fel, men kanske tillfreds.. Jag är ”tillfreds” med hur jag tagit tillvara på vår sista tid. Jag har varit bestämd med att jag vill åka dit själv, valt tider där det oftast är tomt i stallet och verkligen orkat se vår verkligheten tillsammans. 

Jag hade ångrat mig för alltid om jag tittade åt andra hållet tills allt var över och då skulle sörja och börja förstå utan henne.  

Hon är fantastisk och så beundransvärd. Förra vintern ledde jag henne med kedja och lina för att hon var helt sjövild i kylan. Nu tar hon ett steg i taget, är försiktig, trött, förhåller sig till sin nya begränsade kropp men är fortfarande Raya. Hon tänker inte ”varför just jag” såsom jag gör. Varför i helvete just du. Hon accepterar och lever med full närvaro.

Se och lär och sörj. 

2018-02-26, min sista dag som 22 år och en av mina sista dagar med Raya. Med häst, överhuvudtaget, för den delen. Imorgon är det min födelsedag och det känns surrealistiskt att fira. Jag kan inte komma på något som jag är mindre sugen på; skål och grattis. Inte riktigt va.

Och kvar blev jag

Tack för era kommentarer ♥
Det är så fint att ha så många som verkligen förstår.

Det är strålande vinterväder ute och jag ska åka till Soraya. Vad skulle jag ha gjort annars, idag? När jag tänker den tanken och tänker på den ”frihet” alla icke-djurmänniskor romantiserar så får jag en klump i magen. Shoppa?

Jag lovar er, jag har tänkt på ansvaret en valp skulle innebära sju varv runt jordklotet. Funderat på om det jag kan erbjuda kommer vara bra nog. Funderat på vad det skulle innebära för min vardag och hur den ska se ut framöver.

Men nu har jag nästan bestämt mig. Jag vill vara låst. Låst till människor, djur, jobb och aktiviteter som jag älskar. Jag vill aldrig leva mitt liv oengagerad, ha en vardag där dagar och veckor sammanblandas och där fest och resor är de enda utstickande höjdpunkterna. Jag vill ha det precis som Soraya gett mig det: engagerat, en längtan efter henne varje dag, en vardag kantad av stunder, utveckling och kommunikation som gör avtryck.

Så, kvar är jag, snart utan Raya vid min sida och som mitt centrum i livet.
Min plan för denna våren var att skriva en så okomplicerad examensuppsats som möjligt och satsa mot Lag-SM med Soraya. Nu har allt gått sönder, men det går inte att bara lägga sig platt och låta livet bli just en sammanblandad massa av oengagerade dagar.

Istället är mitt nya uppsatsämne på etikprövning nu. Ett ämne som kommer engagera och beröra, intervjuer som kommer göra avtryck och en vår som kommer bli ett minne. Håll tummarna för att det går igenom! Bredvid den planen lutar det mer och mer åt att en toypudel ska få ta en huvudroll i mitt liv.

Det är strålande vinterväder ute och jag ska åka till Soraya. Vad skulle jag ha gjort annars, idag?
Gått en långpromenad runt delsjön, smugit in på ett café där hundar är tillåtna, skrivit på en viktig uppsats med en varm, intelligent, älskvärd hund i knäet som påmint om att livet pågår. Kanske tränat agility i en agilityhall jag har kollat upp i Göteborg. Ätit middag med älsklingar på kvällen och serverat en minimiddag i en mini-mateusskål som matchar våra på bordet till en viftande svans som ger energi till hela rummet.

Livet pågår och med hjälp av de verktyg jag fått av Raya att leva det så ska det gå vidare på ett meningsfullt sätt.

Ett öppet sår utan risk för infektion

”Jag kommer inte ta bort henne, vad som än händer, jag tar inte bort henne” sa jag till veterinären i röntgenrummet den 30:e januari medan hon pekade på de svartvita grumliga bilderna på dataskärmen och förklarade den nattsvarta prognosen. ”Men om du inte har några alternativ, då?” sa hon.

..och så blev det.

Jag tänker på att jag för ett år sedan satt på dressyrläktaren under Göteborg Horse show och följde varenda klass. I pauserna spanade jag på frackar och kandar på mässan och tänkte på min dröm att debutera MSVA samma år. Att gå från MSVC-MSVA på en säsong är ett stort mål, men jag, Raya och Christian var beslutsamma.

Tänk om jag då visste att vi skulle klara vårt högt uppsatta mål. Tänk om jag då visste att under nästa Göteborg Horse Show skulle jag titta åt andra hållet och torka bort tårar med jackarmen när spårvagnen passerade Scandinavium. 

Någon dressyrläktare blir det inte precis i år. Jag undviker allt som har med Göteborg Horse Show att göra och spenderar min lediga tid i en höhög med en oändligt älskad gul mule snuffsande i mitt hår.

Det är så ofattbart men samtidigt så odiskuterbart. Det blev precis så, inga andra alternativ. Två ögon som tappar gnistan och ett beslut som blir ett icke-beslut, bara en enda möjlig väg kvar att gå.

Så nu väntar alla på att jag ska ringa samtalet och boka en tid. Slå upp min kalender och skriva i en dag och en tid där Sorayas liv ska ta slut. När passar det dig bäst? Så. Jävla. Absurt.

Det finns en person som jag tror är bättre för Soraya att ha med sig den sista stunden än jag. Det är Tim som jobbar i stallet. Tim som alltid tagit sig tiden att se varje häst som sin egen individ – trots att hans vardag kantas av otaliga sysslor med otaliga hästar. Han som kommer kunna leda Soraya den sista biten på samma sätt som han lett henne varje morgon, ge henne känslan av att det är en vanlig dag och samtidigt vara den inkännande personen han är.

Honom frågade jag och han sa ja. Och wow, vad jag är tacksam för det.

Dessa veckor har jag tänkt mycket på sorgen som blir av en relation som varit så genuin som den med ett djur. Det är ett avsked och en separation fri från komplexitet, på något sätt. Det finns inte massa inkapslade besvikelser, sår man rivit upp hos varandra eller perioder där man sargat något hos varandra.

Trots att jag är uppsliten av sorg så kan jag titta in i hennes numera trötta ögon ifrån höhögen och känna att det är kanske inte mängden liv som räknas. Ett hästliv kanske inte är antal år, utan antal positiva upplevelser och erfarenheter ifrån dem som har makten över deras liv i sina mänskliga händer.

Jag kommer sakna henne sönder och samman.
Men det är faktiskt så, att det är en upplevelse att få sörja någonting så rent. Ett öppet sår utan risk för infektion. Ren sorg. Och jag kommer verkligen bära med mig den här hästen inom mig för resten av mitt liv. 

Att ta farväl

Soraya svarar inte på behandlingen, veterinärerna kan inte göra mer, hennes energi börjar rinna ur henne och det handlar inte längre om att ta eller inte ta ett beslut. Det handlar bara om att ta farväl.

Jag skriver mer om allt om ett tag. Älskade Raya. 

2018-02-18

 

Söndag den 18:e februari: vinterpromenad, brunch med havsutsikt, många koppar kaffe och viktiga samtal och inredningsspan. ♥

Idag har jag inte varit i stallet alls. Jag har haft en helt fantastisk söndag, egentligen, och uppskattar mina vänner och våra samtal till tusen. Jag fattar inte hur jag har lyckats finna så många genuina människor som både är modiga och roliga som fan under 23 år i livet? Tack och lov för det, jag har aldrig behövt det mer. Just nu blir det lätt sorgligt att göra helt andra saker än jag brukar, allt som inte berör Soraya känns som istället för och blir ett vittne för att allt med henne, stallet och teamet runtom tagit slut. En vanlig söndag hade jag antagligen inte kunnat hänga med på den här dagen med tjejerna, eftersom jag alltid var så noga med att rida ut henne de dagar jag kunde vara där i dagsljus.

Igår pratade de i stallet om årets första start, och medan de tränar inför den så går jag istället promenader. Jag fick min första ponny när jag var tio år och sedan dess har hästarna haft huvudrollen i mitt liv. Snacka om att mitt inre känns som Bambi på hal is just nu…