Den 1:a juni 2018

Det är den 1:a juni. Om några timmar går jag ur skolan för sista gången, med en kandidatexamen i handen. Och innanför den vackraste port jag skådat i hjärtat av den stad jag älskar mest ska snart mitt namn sättas upp. För det här, det är mitt alldeles egna hem.

Halvvägs

2018-05-30 och halvvägs in i den sista veckan på universitetet.
Jag måste faktiskt få skryta och berätta att efter vår presentation i måndags kom kursansvarig fram och tipsade oss om en uppsatstävling och frågade om vi inte skulle skriva en pressrelease kopplad till vår uppsats. Helt klart ett fint betyg innan betyget, haha! Man kan ju hoppas att vi lyckas imponera eximinatorn också…

På fredag är det opponering och det är då vi ”ställs mot väggen” och ska kunna försvara och förklara alla delar i vår uppsats, metodval och utformningsval. Sedan får man veta inför klassen om uppsatsen är godkänd, pirrigt!

På kvällen är det firande med klassen och sedan kommer hela min helg gå i firandets tecken. Champagnefrukost och dagsfest, tjejer och 30 grader med förhoppningsvis en kandidatexamen att fira. På söndag ska jag tvätta bort champagneos, ta en lång skogspromenad och förbereda mig på resten av mitt yrkesliv. 

För på måndag börjar jag min nya tjänst, på samma företag, som marknadskoordinator!
”Det blir till det bästa”. 

It has been a pleasure

60 sidor, tusentals ord och åtta berörande möten senare. 

Det blir till det bästa sa hon. Det blir det sa jag.

Benen har aldrig varit skakigare, köpen har aldrig varit större och tiden har aldrig transporterat mig snabbare framåt samtidigt som det känns som att den står stilla. Är det här likt mig? frågade jag min bästa vän. På ett sätt ja och på ett sätt nej svarade hon. Skönt, då är trots allt en del av det som är jag intakt. Resten får komma sen.

Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om stormande tillvaro hållen i en yttre struktur. Om känslor som bränner, kittlar och river. Om livet som 23 när allt vänds upp och ner men ändå är i ordning. När uppsatsen blir bäst men tryggheten sämst. Om att skriva på avtal i slitna jeans och ta beslut snabbare än kaffekokaren börjar skorra på morgnarna. Om att falla fritt men vara rätt okej med det eftersom man har sig själv och jordklotetes bästa närmsta.

Men det får vänta lite. Måste först gå på de nya gatorna med mig själv ifred. Måste skicka in uppsatsen, presentera uppsatsen och opponera uppsatsen. Måste flytta in. Måste förstå. Måste börja om.

Sedan, skriva. ♥

2018-05-18

 

Resultatdelen är klar, 16 000 ord senare och vi har bara diskussionsdelen och småpill kvar med vår stora examensuppsats!! ♥
Över rosa bubbel på Mikas balkong pratade vi om att vi alltid kommer minnas den här uppsatsen och tiden runt den.

..för mig av många fler anledningar än den passion uppsatsen tagit oss med.

Jag tror aldrig att jag har varit i en period i mitt liv tidigare där jag samtidigt som jag befinner mig i den vet att just den här perioden jag vandrar runt i nu kommer jag minnas som avgörande, vad den än leder mig till, som gammal. Det är en jäkligt stark upplevelse, även om en sån period ounvikligen präglas av ett mer eller mindre omkullvält liv.

Tilltufsad, lite ängslig men väldigt bestämd. Mestadels av min tid spenderar jag i den lilla skog jag kommer åt i storstan, lyssnandes på böcker sittandes på stenar och stubbar. Och jag kommer minnas det föralltid. 

Human being

I måndags for jag först upp ur kontorsstolen av lycka när mäklaren skrev att de andra budgivarna hoppat av och frågade om vi kunde skriva konktrakt klockan 14:00 samma dag.
..men bara några timmar innan kontraktskrivning drämde en av budgivarna ändå till med ett bud över mitt och jag var tvungen att hoppa av. Det är faktiskt orimligt hur besviken man kan bli över att förlora något som man aldrig haft.

Utöver uppsatsen och jobbet så har jag hittat en genré inom skönlitterära böcker som jag mentalt flyttar in hos varje ledig stund just nu. Igår gick jag en långpromenad, köpte blåbär och iskaffe och satt kvar utomhus tills det blev sent och kyligt och lyssnade på Högre än alla himlar. Vad ska jag säga att det handlar om? Human being är nog bästa beskrivningen. Helt vanliga människor med helt vanliga liv, i unga vuxna år. De bor i innerstan och boken börjar med att de firar nyårsafton ihop och sedan följer 20 timmars ingående personporträtt som sammanflätar deras bakgrund, gemensamma nämnare, kärlekshistorier, rädslor, framtidsvisoner och stora ögonblick i deras liv.

Två andra böcker jag lyssnat på det senaste som också mest bara berör att vara människa är: Hitta hem och Det enda rätta av Susanne Boll.

Är det bara jag som tycker att det absolut mest vanliga är det överlägset mest berörande?
Nu –> kontor och uppsatsplugg.

Slutspurt

Det är måndag morgon. I skrivande stund är jag mitt i en hetsig budgivning som pågått sedan igår och som jag hoppas ihjäl mig på att vinna. Det är en klurig tid att köpa i en storstad nu: studenter börjar förbereda sig inför att flytta hit och plugga på de populära universiteten och högskolorna och har föräldrar i ryggen som köper smålägenheter som om det vore lattepengar… Men håll tummarna är ni snälla, för jag är förälskad ♥

Helgen har spenderats enligt bilderna ovan. På Mikas balkong med diverse energibooster och slutspurten med uppsatsen. Den blir så…fin. Vi har fått fram så slående citat om hur utsatta dessa kvinnor är och som kopplas an så starkt till teori så att jag får rysningar när vi skriver. Den blir verkligen stark.

Uppsatsen är döpt till ”En hjälpande hand eller ett spårbart risktagande?”
Här är en liten sneak peek ur vår inledning där vi valde att ta med ett citat från en intervju, åtminstone en del av ett första utkast till vår inledning, allt kommer omarbetas flera omgångar till skulle jag gissa på..

 

2018-05-11

Världens vackraste skola? 
Gångerna jag ska gå längstmed den här fantastiska allén upp till universitetet är räknade. Om prick två veckor(!) lämnar vi in vår uppsats och sedan följer en vecka av seminarier, presentationer och tillsist opponering innan jag har min kandidatexamen. Jag tar examen på en fredag och måndagen efter börjar min nya tjänst som marknadskoordinator.

På ett sätt känns det som att tiden rusat och på ett annat som att ofantligt mycket har hänt på dessa tre år. Jag kommer så väl ihåg första gången jag gick längst med allén och vart jag befann mig då. Det är anledningen till att jag älskar att skriva dagbok. När det känns som att tiden springer ifrån en är det viktigt att kunna få grepp om den. Det är rätt fräckt att kunna gå tillbaka till 11:e maj när jag var 14, 18 och 21 och se vad som upptog mina tankar då. Och jag lovar; helt plötsligt förstår man hur långt man är ifrån 11:e maj för tre år sedan trots att det känns som att det gått fort.

Nu ska jag ge mitt allt den sista tiden som är kvar, sedan börjar nya äventyr.

Helg efter helg

Helger kommer och går och fylls, förvånande nog, utan problem.
Jag funderar, såklart, mycket på olikheterna i livet då och nu. Sträng struktur och minutplanering till fritt fall vidare till något nytt.

Som liten önskade jag mig målarfärg i födelsedagspresent, tyckte att de lyckligaste dagarna var de då man fick påskpyssla i skolan och lekte med egengjorde käpphästar för långt upp i åldern. Jag inser att det där kreativa som alltid varit min tredje lunga tonats ner under de mest intensiva perioderna i mitt liv. Jag är duktig på att sparka runt livet som konstant projektledare, men då dör en annan del av mig.

Jag har älskat mina universitetsår där jag har tränat mer än någonsin med hästarna, tagit mig in i branschen jag så länge drömt om och ändå klarat mina studier. Men nu när jag pustat i ett par månader, torkat grus från knäna som skrapats av drömmar som krossats, så inser jag att min naturliga kreativitet dammar när vardagen blir för uppstyrd. Från sorgetöcknet har den börjat blomstra ut igen och jag har fan saknat den. Saknat att vara sensuell och röra sig med livet och inte mot det. 

Jag ångrar absolut ingenting och det var aldrig farligt för mig att köra på sådär; jag mådde bra. Jag tar med mig vetskapen om att jag klarar att hålla ihop livet sådär i en ask inför framtida utmaningar. Men just nu vill jag nog faktiskt ha det såhär. Precs såhär: att helger kommer och går. Att skrika i sina vänners öron på PUSH att ”jag ska gå hem efter nästa låt” och en timma senare fortfarande sjunga med till Håkan Hellström med händerna sträckta mot himlen under guldkonfetti som fastnar under BH’n tillsammans med klibbig champagne som någon spillde över en. Att få ett pirr genom kroppen när man hämtar morgonens första kaffe på kontoret och tänker att här trippar jag omkring såsom jag alltid framtidsdrömt om.

Det blev bra. Det blev helt fantastiskt.

Det har blivit vår efter en vinter jag hatat

Det har blivit maj. Det har blivit vår efter en vinter jag hatat och de stegen i det nya har gått ifrån trevande till bestämda. Minnet av henne träffar mig ibland som en varm känsla som sprids ifrån bröstet ut i hela kroppen med ett leende och ibland som ett svart hål som slukar bröstet. Men det är väl så det är att sörja någon som betytt världen för en.  

Det är både surrealistiskt och fantastiskt vad tiden gör när den fortsätter gå. Hur den läker och ger perspektiv. Jag har lyckats separera ut mig själv från det som jag tänkt var det viktigaste i mitt liv och skapat något nytt. Det funkade fan. Jag slås av hur jag kan följa mitt gamla stallgäng och andra vänner på deras tävlingar och glädjas när resultateten som skvallrar om framgång kommer som notiser i min mobil från Equipe. Jag frågar intresserat om hur boxarna i Lidköping var, eftersom jag funderade på det när jag valde det meetinget som ett kvalförsök för mig och Soraya, fastän jag undrar tyst för mig själv varför jag bryr mig om det nu? Jag kommer ju aldrig ha en häst som går att anmäla till MSVA i Lidköping igen, så vad spelar det för roll?

Men annat spelar roll. Saker som fått stå åt sidan, som försvunnit och tonats ner i min framfart och struktur. Eller som inte funnits alls innan och nu fått ta en alldeles ny plats.

Jag känner mig verkligen lycklig, trots att ingenting blev som tänkt. Stärkt. Och det är kanske den sista och viktigaste gåvan Raya gav mig.

Min förmiddag har spenderats hemma i soffan, med många koppar kaffe och transkriberingar av intervjuer till vår uppsats. Nu äter jag lunch hemma vid köksbordet och ska snart ta en vagn bort till kontoret. Vid fem när jag slutar ska jag möta upp Felix, mitt emellan hans och mitt kontor. ”Snälla hamburgare..?” sa jag i morse och tror att jag får som jag vill. Burgare och cola på Tugg innan vi ska på jakt efter 1. kostymbyxor till honom och 2. klackskor och vardagskavaj till mig.

Sånt vi behöver numera. Sånt som man älskar att behöva efter år av studier och siktet långt fram.