2018-05-11

Världens vackraste skola? 
Gångerna jag ska gå längstmed den här fantastiska allén upp till universitetet är räknade. Om prick två veckor(!) lämnar vi in vår uppsats och sedan följer en vecka av seminarier, presentationer och tillsist opponering innan jag har min kandidatexamen. Jag tar examen på en fredag och måndagen efter börjar min nya tjänst som marknadskoordinator.

På ett sätt känns det som att tiden rusat och på ett annat som att ofantligt mycket har hänt på dessa tre år. Jag kommer så väl ihåg första gången jag gick längst med allén och vart jag befann mig då. Det är anledningen till att jag älskar att skriva dagbok. När det känns som att tiden springer ifrån en är det viktigt att kunna få grepp om den. Det är rätt fräckt att kunna gå tillbaka till 11:e maj när jag var 14, 18 och 21 och se vad som upptog mina tankar då. Och jag lovar; helt plötsligt förstår man hur långt man är ifrån 11:e maj för tre år sedan trots att det känns som att det gått fort.

Nu ska jag ge mitt allt den sista tiden som är kvar, sedan börjar nya äventyr.

Helg efter helg

Helger kommer och går och fylls, förvånande nog, utan problem.
Jag funderar, såklart, mycket på olikheterna i livet då och nu. Sträng struktur och minutplanering till fritt fall vidare till något nytt.

Som liten önskade jag mig målarfärg i födelsedagspresent, tyckte att de lyckligaste dagarna var de då man fick påskpyssla i skolan och lekte med egengjorde käpphästar för långt upp i åldern. Jag inser att det där kreativa som alltid varit min tredje lunga tonats ner under de mest intensiva perioderna i mitt liv. Jag är duktig på att sparka runt livet som konstant projektledare, men då dör en annan del av mig.

Jag har älskat mina universitetsår där jag har tränat mer än någonsin med hästarna, tagit mig in i branschen jag så länge drömt om och ändå klarat mina studier. Men nu när jag pustat i ett par månader, torkat grus från knäna som skrapats av drömmar som krossats, så inser jag att min naturliga kreativitet dammar när vardagen blir för uppstyrd. Från sorgetöcknet har den börjat blomstra ut igen och jag har fan saknat den. Saknat att vara sensuell och röra sig med livet och inte mot det. 

Jag ångrar absolut ingenting och det var aldrig farligt för mig att köra på sådär; jag mådde bra. Jag tar med mig vetskapen om att jag klarar att hålla ihop livet sådär i en ask inför framtida utmaningar. Men just nu vill jag nog faktiskt ha det såhär. Precs såhär: att helger kommer och går. Att skrika i sina vänners öron på PUSH att ”jag ska gå hem efter nästa låt” och en timma senare fortfarande sjunga med till Håkan Hellström med händerna sträckta mot himlen under guldkonfetti som fastnar under BH’n tillsammans med klibbig champagne som någon spillde över en. Att få ett pirr genom kroppen när man hämtar morgonens första kaffe på kontoret och tänker att här trippar jag omkring såsom jag alltid framtidsdrömt om.

Det blev bra. Det blev helt fantastiskt.

Det har blivit vår efter en vinter jag hatat

Det har blivit maj. Det har blivit vår efter en vinter jag hatat och de stegen i det nya har gått ifrån trevande till bestämda. Minnet av henne träffar mig ibland som en varm känsla som sprids ifrån bröstet ut i hela kroppen med ett leende och ibland som ett svart hål som slukar bröstet. Men det är väl så det är att sörja någon som betytt världen för en.  

Det är både surrealistiskt och fantastiskt vad tiden gör när den fortsätter gå. Hur den läker och ger perspektiv. Jag har lyckats separera ut mig själv från det som jag tänkt var det viktigaste i mitt liv och skapat något nytt. Det funkade fan. Jag slås av hur jag kan följa mitt gamla stallgäng och andra vänner på deras tävlingar och glädjas när resultateten som skvallrar om framgång kommer som notiser i min mobil från Equipe. Jag frågar intresserat om hur boxarna i Lidköping var, eftersom jag funderade på det när jag valde det meetinget som ett kvalförsök för mig och Soraya, fastän jag undrar tyst för mig själv varför jag bryr mig om det nu? Jag kommer ju aldrig ha en häst som går att anmäla till MSVA i Lidköping igen, så vad spelar det för roll?

Men annat spelar roll. Saker som fått stå åt sidan, som försvunnit och tonats ner i min framfart och struktur. Eller som inte funnits alls innan och nu fått ta en alldeles ny plats.

Jag känner mig verkligen lycklig, trots att ingenting blev som tänkt. Stärkt. Och det är kanske den sista och viktigaste gåvan Raya gav mig.

Min förmiddag har spenderats hemma i soffan, med många koppar kaffe och transkriberingar av intervjuer till vår uppsats. Nu äter jag lunch hemma vid köksbordet och ska snart ta en vagn bort till kontoret. Vid fem när jag slutar ska jag möta upp Felix, mitt emellan hans och mitt kontor. ”Snälla hamburgare..?” sa jag i morse och tror att jag får som jag vill. Burgare och cola på Tugg innan vi ska på jakt efter 1. kostymbyxor till honom och 2. klackskor och vardagskavaj till mig.

Sånt vi behöver numera. Sånt som man älskar att behöva efter år av studier och siktet långt fram.

Det lilla i det stora

Hur valborgsmässoafton kan se ut som nyexaminerade (för mig soon to be) och på första trappsteget i karriären:

Haha! Både jag och Felix har fullt upp imorgon och våra planer om middag på stan ställdes in efter varsin lång dag, ösregn och åskoväder. Jag var seg i huvudet och ville ge mig ut i luften trots vädret, han hängde på, och mellan blixtrar och träd gjorde vi utfallssteg tills det brände i låren tillsammans. Nu hänger våra kläder droppandes över duschdraperiet och vi äter popcorn i soffan.

Kanske uppskattar jag skor som regnar igenom, lår som bränner, inställda middagsplaner bytta mot hämtmat och ösregn som får jobbsminket att rinna och kyssar att smaka sötvatten lite extra den här veckan. Efter att tillsammans med resten av världen ha skakats av Tim, Aviciis självmord, och 1,5 timma framför dokumentären om hans karriärsresa.

När jag såg dokumentären kände jag flera likheter inför de känslor och tankar debatten om (vissa) tävlingshästars extrema liv väckt i mig. Eller djur på djurpark. När en arts tillvaro förädlas till den grad att det som arten är född till inte går att uppnå, men något objektivt sett bättre är möjligt att uppnå. Flyktdjuret har inget att fly för i sin förädlade, trygga tillvaro. Men om dess medfödda instinkt skulle vilja uttrycka ett flyktbeteende, trots det, så går det inte. Men det behövs ju ändå inte. Eller? 

Nu är jag ingen biologiker, men jag anar att delar av det vi som människor är födda till är att uppnå samhörighet, genuin närhet, få utlopp för vårt omsorgssystem och knyta an till både platser och andra människor som blir ovillkorligt våra. Han hade möjlighet till allt i hela jävla världen, förutom det. Och han stod inte ut med världen. 

2018-04-29

Söndagskväll, solen ligger fortfarande an mot fönstren och vi har balkongdörren öppen. Svag bakgrundsmusik och snart söndagsmiddag ♥

Jag hade möten i Stockholm hela fredagen, på en av våra samarbetspartners huvudkontor, och efteråt mötte jag upp Nina som jag inte umgåtts med på en evighet! Vi åt middag på Hillenberg och efter tryffelpasta och rabarbersorbet anslöt sig fler vänner. Vi drack drinkar och tog en sväng in på Bergmans innan vi strosade hemåt med varmkorv. Jag var inte direkt i mood att dansa till tidig morgon efter min monstervecka med 12 timmar på tåg till Stockholm och långa intensiva dagar, men det var kul att besöka en nattklubb i Stockholm som jag aldrig varit på innan 🙂 

När vi vaknade på lördagsmorgonen önskade jag mig en dag på landet, Nina frågade oroligt om jag inte tyckte att det var tråkigt att se på när hon gjorde stallsysslorna – ni kan ju gissa att svaret var ett starkt nej! Jag njöt så mycket av att pussa på en rosa mule, diskutera dressyr, mysa med lilla Nellie och se när Nina tränade. Till och med att borsta bort fläckar från de vita benen kändes fantastiskt! 😉 

MYS! På kvällen tog jag tåget hem till Göteborg och somnade ungefär två minuter efter att jag kom hem, kul flickvän, haha. Men idag har vi haft en lång och mysig söndag tillsammans! Vi har ätit långfrukost, bokat in hela 7 lägenhetsvisningar och nu ska vi laga söndagsmiddag. Det doftar redan ifrån köket av vår tänkta meny: lövbiff, sparris, karljohansvamp och färsk pasta med mucho grädde.

Nu väntar en vecka kantad av roligt jobb och rivande resultatdel i uppsatsen. Vi har hållit alla våra intervjuer och mitt hjärta både brister och imponeras. När vi har kommit lite längre med det ska jag berätta mer för er om vår uppsats. Den tar sitt ursprung i en kampanj som polisen gjort (med en budget på 21 miljoner!) för att informera om våld i nära relationer och få offer och vittnen att anmäla. Vi möter målgruppen, det vill säga kvinnor som levt i såna här relationer, och utvärderar kampanjens strategi tillsammans med dem. Starkt så in i helvete.

Och… Om en månad tar jag examen!

2018-04-25

Tjugofemte april betyder exakt en månad kvar tills inlämningen av uppsatsen, det sista jag gör på Göteborgs Universitet. Dagen har spenderats i Stockholm och nu ska jag hem för morgondagens morgonmöte och på fredag åker jag hit igen. Intervjuer till uppsatsen som tänder eld på ens innersta engagemang och stimulerande möten med fett duktiga människor i branschen ihop med jobbet.

Tänka sig, jag hade verkligen ett liv även utan ett stall som ett andra hem. Det trodde jag aldrig. Åren och livet har runnit under mina broar och jag var mer kapabel att hitta mening och känna mig trygg i ledsamma förändringar än vad jag trodde.

Som yngre skrämdes jag av att inte kunna få mer instruktioner om allt, om att leva, älska, separera och sånt som man gör. MVG i alltifrån träslöjd till tyska och uträkningar av hästarnas exakta foderstat hjälpte mig att parera allt annat som flöt ihop och isär utan den minsta struktur.

Nu trivs jag mer. Åker tåg mellan klockslag, platser och människomöten och upptäcker och upplever med mer lugn. Till och med föredrar att trampa upp stigar utan att veta vart de leder. Tillfreds med tanken på att det åtminstone är rättvist; ingen vet. Ingen vet någonting och ingen berättar hur det är att bli stor. Man får bannemig upptäcka alltifrån att frukostost är lika dyrt som att åka svarttaxi till att alla står inför samma ovetande öde om morgondagen på egen hand. Och sen får man lära sig att älska det.

Söndag

En tradition sedan länge är att beställa en rejäl hemleverans av allt vi är sugna på för kvällen, frukosten och veckan på söndagar. Runt 18 blir väl bra? Då är du väl hemma? Brukade Felix fråga och av rutin fortsätter jag klicka i klockan 18 som leveransklockslag. Inte för att det längre behövs, jag kan väl lika väl vara hemma 10, 13 och 16 också. Men rutiner är rutiner och det är få saker som känns så mycket vardagslyx som när det plingar på dörren, jag väser ”du får öppna” och sedan plocka upp vara efter vara. Undra lite över varför jag köpte en minimal tetrapack kokosvatten för en förmögenhet, rycka på axlarna och tänka jaja.

Vi har spenderat dagen på lägenhetsvisningar och blivit besvikna. Nu sitter jag i soffans ena hörn med choklad, min Spotifylista döpt till Mitt i natten som jag inte vet om de framkallar mys för alla fina låtar eller ångest efter de nätter den har tröstat och pluggdokumentet uppslaget. Den här uppsatsen har liksom fått ta hand om mitt hål efter Soraya, blivit den mest meningsskapande sysslan. Kontakten med våra intervjupersoner, all intressant forskning och alla teorier. Ett viktigt ämne och ett brinnande engagemang.

Ni frågar också hur det går med mina hundplaner. Jag är faktiskt glad att jag tagit mig tid, inte drabbades av panik över att bli djurlös och köpte något ur närmsta utbud i en zoobutik, ha-ha. Jag research’ar, frågar och håller span på alla mina promenader. Det blir nog en pudel, men efter era tankar och en utställning och en agilityträning lutar det mer mot dvärg/mellanpudel än toy. Helst av allt hade jag velat ha en stor, alltså riktigt stor, sportig hund. Men det passar inte alls in i mitt liv just nu, det får bli om sisådär tio år när jag vill äga en gräsmatta istället för fiskbensparkett och fönster gjorda för rödvin och klackskor.

2018-04-21

Hej på er ♥
Jag har spenderat timmar i den här härliga atmosfären med mina hjältinnor till vänner idag. För mycket mat, bubbel mitt på dagen och samtal fyllda av bubblande framtidsplaner. Våren är här med dunder och brak, jag har ungefär en och en halv månad kvar på min utbildning och tillvaron känns jäkligt solig. Jag har aldrig varit så fri i hela mitt liv som nu, det är faktiskt rätt hisnande.

Nästa vecka ska jag till Stockholm över dagen både på onsdag och fredag. På onsdag ska jag och Mika åka upp för att hålla flera intervjuer till vår uppsats. Uppsatsen som får mig att växa som människa. Jag läser om och pratar med kvinnor som (deras egna uttryck) lever skuggliv. Gömda för världen, på grund av en person och det som från början skulle bli kärlek. En kvinna satte ord på den svåra balansen i att leva med skyddad identitet, gömd, och ändå behålla en identitet och en känsla av ett jag. Förstår ni? FÖRSTÅR NI? Jag tappade fotfästet av att hästarna och den delen i mitt liv rycktes ifrån mig liksom..

På fredagen ska jag upp med jobbet för spännande möten rörande kommersiell marknadsföring. Onsdagen och fredagens olika agendor i vår huvudstad gör att jag blir ännu mer taggad på min framtid: den är verkligen min att forma. Jag är så glad för mitt utbildningsval och jag är SÅ redo att ge mig in i yrkeslivet på riktigt!

Men nu ska jag ta en lång promenad med en bok i öronen, det har blivit min nya grej, jag slukar böcker och går i den lilla skog som finns i storstan tills höfterna bränner. Mitt nya andrum. Sedan ska jag fixa mig för solen, proseccon och natten. Det är f a n t a s t i s k t när sommarklubbarna öppnar, taket dras ifrån takterrasserna och hela stan är en fest dygnet runt. Älskade Göteborg.

Tänk vad annorlunda den här våren skulle varit om Soraya var hos mig nu? Som vitt skilda liv.

2018-04-18

Jag höll på att sätta morgonkaffet i halsen när jag skrev in datumet i rubriken. Har det snart gått fem månader på det ”nya” året? Ett halvt halvår sedan Soraya blev utdömd? Vanligtvis avskyr jag när det känns som att tiden rinner mig mellan fingrarna, men nu tänker jag att det nog har behövt vara så. Att tid är det som behövts och behövs, så det får gärna vara så.

Jag är i alla fall tillbaka ur sjukhusbubblan efter några slitsamma dygn. Som oroshjärta överflödigt påmind omgång två om livets skörhet, men det finns väl en poäng med det, när allt gick bra. Nu ser jag väldigt mycket fram emot att äta vanliga middagar vid köksbordet, rusa mellan kontor och visningar, bygga liv och bråka om vem som ska duscha först på morgonen.

Flera av er bad mig skriva mer om lägenhetsletandet. Det går faktiskt piss, haha. Alla charmiga, vackra, gamla hus med otroliga detaljer har så extremt korkad planlösning. Var det så förr, att man älskade väggar, eller? Köket i ena hörnet och vardagsrummet i andra, det vill säga minimala sociala ytor. Vi skulle helst vilja ha det helt öppet med en köksö och bara sovrummet avskilt. Samtidigt som jag är definitionen av osugen på att köpa en toppmodern, blank skokartongslägenhet. Marknaden går trögt i och med prisnedgången och de nya amorteringskraven, det kommer ut väldigt få lägenheter som vi är intresserade av. Men förhoppningsvis släpper det kanske till sommaren?

Det största problemet är väl dock att vi skulle behöva en miljon till 😉
Under fyra miljoner (efter budgivning) är det, sjukt nog, svårt att hitta vackra pärlor med rymd och ytor. Men vi letar vidare! Snart hoppas jag på att tassa runt med morgonkaffet på vackert golv. Vårt golv.

Tvåtusenarton

Min helg har spenderats i korridorer som byggts för att hantera kast mellan hopp och förtvivlan. Där man sitter på stolar mitt i natten och dricker gul saft ur plastmuggar. Torkar orons tårar med raspigt papper från badrum som tagit hand om det mest tänkbara och otänkbara.

Vakandes över en av mina mest älskade och frågandes över vad fan 2018 vill mig.
Hjälplöst tittande på sjuksköterskor och läkare som lyckats inge ett lugn men som nu ska bytas av och gå hem. Inte kan väl ni bara gå hem sådär som vi alla andra gör från våra jobb? Igår sträckte den nya läkaren fram handen och när hon sa sitt namn trodde jag att jag drömde en mardröm på repeat:
– Torunn.
Ett namn jag aldrig hört innan en veterinär sträckte fram handen och presenterade sig som Torunn, den 30:e januari med Soraya bredvid.

Vad händer?

Som tur är hade läkar-Torunn, till skillnad från veterinär-Torunn, bara positiva besked. Men inte fan mår man bra efter dygn i dödens korridorer, gul saft och rullande sängar. Nu får livet gärna mildra till sig lite.