København

Jag är inte tom inuti, som jag trodde. Jag som trodde att den dagen jag inte skulle ha hästarna att engagera mitt allt i så skulle det där rastlösa på insidan klösa i mig. Jag saknar Soraya. Och det är allt. Jag sörjer henne, tänker på henne och saknar henne. Jag saknar också tiden med henne. Men det är allt.

Det var liksom samma sak; det där med att vara engagerad, närvarande och levande. Det krävdes visst inte att ställa alarm 04:45 var tredje dag, prestation, tävlingar, ett djur som behöver mig, ett liv som spändes upp med knappnålar i varje hörn med noll elasticitet. Engagerad, nyfiken, närvarande och levande går att vara på en fönsterkarm i Köpenhamn med någon ny och någon gammal vänskap över rödvin i plastglas. Dela skratt tills man kiknar och med sitt yttersta försöka förstå sig på varandras tårar.

Jag har dragit så tydliga skiljelinjer, kategoriserat, ordnat och strukturerat. Då var då och nu är nu och skillnaden är det och det. Tänkt att skillnaden mellan tillvaron som yngre och nu var ett jävla engagemang och ett helvetiskt strukturerande. Håll stryptag på livet innan livet håller stryptag på dig. Att det var själva det som rätade till det som skrynklade och trasslade. På vägen varit blind för att mitt eget liv runnit under mina egna broar; det har passerat relationer, insikter, smärta, skratt, lärdomar, svordomar och år.

Det är annorlunda för att då var då och nu är nu. Och på grund av eller tack vare är för mycket och för många för att räkna upp, men som sammanlagt blev jag och mitt liv.

MSVA med Raya eller Espresso Martini med Lovisa, Nattis och Elvira var visst bara två olika fina saker att fylla livet med. Livet som går att fylla med olika saker i olika faser, utan att något skrynklas ihop bara för det. Sorg lär det bli mer av, det var visst en ofrånkomlig del av det hela fina.

2018-03-29

Idag är det två månader minus en dag sedan min tillvaro krossades likt en glaskula i ett betonggolv. Fast i själva verket var det mitt hjärta mot ett golv täckt i gummimatta, såsom det är på veterinärkliniker. Raya var lugn efter de neurologiska testerna, höll sig snett bakom mig, nära, nära. ”Jag tror att de känner att dem behöver hjälp när de är riktigt dåliga” sa veterinären när jag förklarade att hon aldrig brukar vara såhär lugn och jag tittade på henne med tårar som blött ner pikeurkragen med guldiga paljetter inifrån och ut och tänkte; och det är precis vad vi inte ska göra, hjälpa henne. För här står vi runt svartvita grumliga bilder som berättar för dig att vi ska ge upp och nu försöker du berätta det för mig. 

Efter opponering i skolan i morse följt av några timmar på kontoret satte jag mig på tåget jag inte åkt sedan de sista dagarna med Raya. Jag ska låna en av bilarna under påsken och skulle hämta den.

Två veckor och ett annat liv. Senast jag satt i den bilen hade jag precis bestämt att nu, nu går jag. Det blir inte bättre, det blir inte värre, nu får jag bara gå. Bilen tog mig de få kilometerna mellan stallet och tåget, de välkända kilometerna, och sedan satt jag kvar i den länge på parkeringen, hulkande med skymten av min ryktväska i backspegeln. Min ryktväska. Vad fan sparade jag den för? Men slänga den kunde jag inte. Det var mer definitivt än att sälja sadeln: nu slänger jag dina borstar i soppåsen fyra kvadratmeter ifrån din box, för det är ändå ingen som ska borsta dig igen. För du ska bara leva tills imorgon.

Två veckor och ett annat liv. Idag satte jag mig i samma bil igen, tom på några som helst spår från hästhår, schabrak och mitt förra liv utan nu istället ren och redo för sånt som är mitt nya liv. Som att proppa in mina tjejkompisar i den, hämta upp dem en efter en för att det är långfredag, sjunga med till Håkan Hellströms ”man måste dö några gånger innan man kan leva” och köra oss alla till Köpenhamn.

Konstigt, spontant, roligt, tomt, stökigt, fantastiskt, sorgligt och fritt.

Love project:

Mitt i veckan innan påsk. Vi har firat framgångar på jobbet, jag har fått sitta med på flera arbetsintervjuer med förhoppningsvis framtida kollegor och uppsatskursen är i full gång. Vi pluggar kvällar och helger och det gör mig ingenting. Tangentbordet glöder och det är till och med intressant att läsa vetenskapliga artiklar om ämnet. Vi skriver alltså vår kandidatuppsats om Rikspolisstyrelsens kampanj för att få fler kvinnor som lever med våld i nära relationer att anmäla. 

Utöver det möter jag upp min människa utanför bankkontor och jurister, en snabb förväntansfull kyss på Järntorget och viskande men exalterade ord oss emellan i väntrummen. Möten om vårt vår/sommarprojekt: köpa vårt alldeles egna hem.

På det här kontoret har jag träffat en man i många år som hjälpt mig med mitt företag och sparande. Jag frågade honom om pensionsspar i enskild firma när jag var 17 år, ha-ha. Nu stod det två stolar framför hans skrivbord, en för mig och en för honom jag vill dela mitt liv med.

Som vanligt oroar jag mig. Vi har hållit vårt lägenhetsletande på paus för att vänta in de nya amorteringskraven och se vad som händer med innerstadsmarknaden. Hundra frågor till Lennart i kostym som knappar in siffror och gör uträkningar snabbare än en B-ponny äter havre. Han tittade upp, log, slängde ut armarna i luften och sa: jag tror att det är ett jättebra läge, våga köp något ni verkligen gillar, ni har råd – man lever bara en gång! 

Så det ska vi göra. Köpa oss ett hem med hjärta. Våga är ett bättre uttryck än det löser sig, tycker jag. För det vet man ju: hur mycket man än ger, kontrollerar, kämpar, förebygger och jobbar hårt så går saker åt helvete. Drömmar krossas, projekt dränks under vattenytan och någon jag brytt mig om och tagit hand om med allt jag är dör. Man måste våga ändå.  

Man måste träna på att inte alltid vara oroshjärta. 

Tråden

Om ni är medlemmar i Heja Livet på facebook (ett nätverk med sjuttiotusen kvinnor) såg ni kanske att vi sökte intervjupersoner till vår kandidatuppsats där igår. Har du tidigare levt i en nära relation med våld? Och mejlen singlade in.

Den tunna, men så övermäktigt starka, tråden mellan människor som knutit an. Lika stor potential att kunna berika och läka som att förgöra och förstöra. Jag tänkte nämligen på det i veckan när jag skrev till en vän hur mycket jag saknade henne. Just dig vill jag berätta det här för. Måste möta dina grönbruna ögon när jag säger det där jag tänkt på. Jag tänker på ben och armar som slingras i sömnen för att förälskelsen aldrig mättas, behovet av varandra som är i ständig rörelse. För att vi är människor. Jag tänker på gångerna tråden knutits starkt från mitt håll men inte från den andres. När man försökt sträcka ut hjärtat lite från vänster istället för rakt framifrån. När knuten måste knytas upp för att bara en vill det.

Jag tänker på våra mejl. På alla kvinnor som i alla tider gett hjärtat ifrån alla vinklar som är möjliga till någon som river och sliter i det. Som förgör och förstör. Som inte knyter upp relationstrådens knut när det inte fungerar, utan trasslar ihop den till tusentals destruktivt trassliga knutar.

Idag är det lördag och jag sitter just nu i ett hörn av soffan och skriver på bakgrundsavsnittet i vårt uppsats-PM som ska opponeras på innan vi går på påskledigt nästa vecka. Sedan ska jag åka in till stan. Köpa mig en mjölkskummare ska jag göra. En lite för dyr men som ändå inte kostar mer än vad Rayas specialskoning gjorde. Det och vin.

För ikväll ska strumpbyxor maskas, tårna klämmas i klackskor och höga och låga samtal delas över höga och låga procenthalter. Träna borde jag göra innan dess också. Springa mig svettig i någon backe; för hur vet man hur mycket pasta med cocktailtomater, för mycket vitlök och basilika man kan äta med rödvin till när man inte längre tränar galoppiruetter 7:30 på morgnarna?

Stillastående rörelser och brustna mönster

Mitt första minne av kontakt med djup oro är över ett Cocker Spaniel hjärtas blåsljud. Vad betyder det, att hans hjärta kommer sluta ge honom liv tidigare än det borde? Jag minns var jag satt när jag frågade mamma frågan, på översta trappsteget på tredje våningen i huset i Göteborg med Chicco, som han hette, liggandes bredvid mig. Det blonda, fluffiga Cocker Spaniel huvudet som tröstat mina första tårar. Sedan dess har alltifrån min irländska C-ponny som jag fick när jag var tio till kattungar i förrådet tagit över den stafettpinnen.

Den första tävlingsponnyn som höll min hand och mina fötter på jorden under tonåren. Som genom sin varma hästdoft fick doftresterna av de första smygblossen i slitet blonderat hår att kännas ofräscha. Som genom sitt krav på min närvaro gjorde att jag glömde av, i alla fall för en stund, att han hade hånglat med fler tjejer, inte bara mig, på påskafton i sjuan.

Och inget har väl varit mer lugnande än att för en stund fundera helt och fullt över hur böjningen ska bli bättre i högerslutan när livet i övrigt trasslar och river. ”Hon måste våga söka kontakt med bettet, inte värja sig för det” sa Christian. Ja, och jag måste söka kontakt med allt och alla jag värjer mig för också, tänkte jag. Men köpte istället ett bett som hette ”trust” för tvåtusen spänn.

J a g    s a k n a r    d i g

2018-03-20

”Jag tycker att du gör detta över all förväntan” sa min gulliga entusiastiska pojkvän när jag snörade på mig träningsskorna och sa att jag hade haft en bra dag förut, haha ♥
..med förväntan menade han nog att han trott att jag skulle klättra på väggarna inom två dagar och panikköpa en amstaff-korsning från gatan.

Men det går faktiskt bra, det här. Med att vara nybörjare i mitt eget liv.  

Vi hade vårt sista seminarium på metodkursen i morse vilket innebär att uppsatskursen äntligen är här. Det firade jag och Mika med att lapa sol på hennes mysiga balkong medan vi slet och drog i syfte- och problemformuleringar över fruktsallad och kaffe. Dessutom pratade vi en hel del framtidsplaner, ofrånkomligt när man står inför upploppet av sin utbildning… Mika är fotograf och ska bygga sin egen studio i vår, så jäkla coolt! Sök på @wima_photography om ni är intresserade av bilder med känsla i.

Nu ska jag och Felix ställa oss i köket tillsammans, laga fisksoppa och umgås. Efter det ska jag lägga mig på mage i sängen med choklad och läsa igenom alla era kommentarer angående hundraserna, alltså, TACK för att ni tar er tid. Det är både givande och roligt att få ta del av era erfarenheter.

..nästa helg skulle jag ha tävlat. Lite kramp i hjärtat. Men istället ska jag klargöra för mig själv att det är en ny tid i livet nu och spontant följa med tjejerna till Köpenhamn och fira påsk där. Det lär inte vara för sista gången man trevar sig fram i en ny, icke egen vald tillvaro i livet – bästa att träna på att göra det bästa av det 🙂

2018-13-19

Måndag och min första helg som icke hästägare på tretton år har passerat.  

Jag håller tacksamt uppsatskursen och alla projekt på jobbet hårt i handen. Struktur har varit en stor del av mitt liv, och förmodligen min trygghet, since ever. Nu känns allt desto mer svävande och min vardag gick ifrån krav på minutplanering till utrymme för spontan frihet över en natt. K o n s t i g t.

Jag har bestämt mig för att inte panik-köpa en hund i sorg, utan istället göra hundletandet till ett projekt som kan få uppta mina tankar och mitt engagemang. Herregud, det är en liten individ som ska leva vid min sida i många (spännande) år. Vi kommer förmodligen dela alltifrån lägenhetsköp till mitt första barn. Jag tänker att jag ska besöka utställningar, uppfödare och höra mig för ordentligt. Just nu är jag mest inne på:

♥ Dvärgpudel (ni hade rätt, toy känns för litet)

♥ Miniature American Shepherd

♥ Shetland Sheepdog
..dela gärna med er av era tankar och erfarenheter om de raserna!

Dessutom ska jag och Felix fylla våra almanackor med lägenhetsvisningar. När vi hittar the one är vi redo för den, livets största affär, tillsammans. Det blir nog bra det här, trots allt.

625 kronor, tack

Lördag morgon, kaffekopp nummer två, klockan 09:03. Okej, livet, dags att lära känna den nya formen av dig.

Igår skulle jag fylla på mitt busskort. Eftersom Soraya har stått hela 6 mil ifrån mig så har jag köpt ”regionen runt kort” varje månad, för 1700 spänn, lite galet. Men aldrig har en överraskning av att något var billigt gjort så ont:
– 625 kronor, tack.
Ett nytt busskort som påminner om ett nytt liv.

Ikväll har jag och Felix planer men det är liksom om 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 timmar. Så jag tror att jag ska ta en spårvagn in till Slottskogen nu, promenera igenom deras djurpark (nordiska djur i normala levnadsförhållanden) och spana på alla hundar som rastas där. Senast jag och Felix åt lunch där så tyckte han att jag var pinsam som frågade var tredje person om deras hund 😉 Men jag får en känsla av att hundägare bara blir glada och stolta av beröm och intresserade frågor om sin hund? Så jag vågar nog fortsätta..

Hoppas att ni mår bra och lova mig att ta er lite extra tid att vara tacksamma över att era hästar möter er med pigga ögon idag ♥

2018-03-16

2018-03-16 och luften går att dra ner i lungorna igen. 
Alltså fyfan, fyfyfan vilka dagar. Sista timmarna med Soraya var brutalt ledsamma. Jag satt skräddare i hennes box och som alltid när jag gråter där hos henne tar hon med sig hötussar och äter i min famn. Mitt ansikte mellan hennes ena öra och pannluggen, där pälsen är som mjukast och där den lugnande rytmen av hötuggandet känns tydligast. Men dessa tårar gick inte att lugnas, inte av henne, eftersom de var över henne.

Ska jag gå nu? Tio minuter till? En sista kram? Eller femton kramar till? Ska jag kika in i boxfönstret när jag backar runt bilen för att se vad hon gör i sin box innan jag åker hem som alltid annars, eller ska sista synen vara den sista kramen? Överför jag min ångest till henne? Avslöjar jag hennes morgondag genom den här gråten? Eller är det så, som jag alltid tror, att djur vet. De vet intuitivt allt det vi människor så många gånger missar i vår jakt på ytligheter. Jag tror faktiskt att vi lyckades trösta varandra. 


Innan jag gick hängde jag en påse på hennes box med hennes favoritäpplen (röda, får inte vara sura), morötter, hennes slickstenar och en lapp till Tim som var den som skulle vara med henne den sista stunden. Sedan kollade jag henne i ögonen, tackade henne för allt och drog in doften och värmen ifrån halsen en sista gång.

De två första dagarna efteråt var ett enda surr. Jag sov ingenting, kunde inte bli av med tanken på att hennes kropp nu är kall och har körts i en lastbil som ett lik och att jag inte har henne längre. Men så vaknade jag upp igår och allt kändes mer hanterbart. Nu är det bara jag kvar. Det vill säga; min sorg och min förlust. All den där, brutala, ångesten över hennes öde, hennes räknade dagar, hennes för korta liv, hennes balans som försämrades dag för dag och hennes tillvaro är slut.

Sorg fri från ångest, skuld, samvete och oro är liksom mer greppbar.

Men wow, vilken förlust det är. Mitt liv har krympt, i kärlek, area, mening och engagemang. Nästa vecka börjar min uppsatskurs och jag förkovrar mig i vittnesmål mot våld i nära relationer, som vi ska skriva om, för att få rikta om hjärtat och engagemanget mot något annat. Jag känner mig helt ärligt lite som Bambi på hal is i mitt eget liv.

För sista gången