Vita tänder som instruerar om livet

Det ligger något ogreppbart i att förlora en älskad, skriva en kandidatuppsats, låna några miljoner ihop med en annan älskad, se att människor i möten ser på en som en annan vuxen och inte längre en halvvuxen och att livet är ditt att göra vad fan som helst med. Hur är det med tjänstepension frågar du ena dagen för att andra dagen trilskas med att få igen dragkedjan på Levis’ jeansen från ettan på gymnasiet eftersom de alltid ska vara på när våren kommer. Trots att de inte passar sig på kontor. Och inte heller på din 23-åriga midja.

Det sylvassa mellanrummet mellan överdåd och förvirring, som endast kan avhjälpas av en energisk dressyrhäst som styr upp ditt liv genom sitt eget ouppstyrda.

Väck mig i natten och fråga vilket resultat i öre annonserna vi kör i Tyskland ligger på och jag vet exakt. Son’s forskning om målgruppsmedvetenhet från 2010, teoretiskt ramverk, den kvalitativa metodens generaliserbarhet och operationalisering. Piece of cake. Den omhändertagande strukturen som är så skön att förlita sig på.

Sedan Soraya dog har jag försökt hitta små stråk av vilsam mening i min nya vardag. Jag orkar inte ta tag i ett nytt liv, jag behöver vila ifrån skärvorna av mitt förra. Det går bra ibland att tänka ”wow, det här hade jag aldrig hunnit med förut” och vara spontan, dricka ett glas för mycket för tidigt och laga långkok på tisdagar. Dancing in the mirror, singing in the shower, press, stress, lyckopirr, tårar, vodkasoda, luft, långkok och chicken nuggets.

Men ibland funkar det inte. Och då lyssnar jag på böcker. Sju timmars bok på ett par dagar.

Ett solklart exempel på sånt jag inte hade hunnit med förut.

Ett solklart exempel på sånt som är lätt att hinna med när saknaden efter en av ens närmaste med varm päls och fyra ben är som störst nattetid.

Jag är inget fan av skönlitterärt men älskar människors egna ord om egna levda liv. Inom den genren finns det en del så kallade ”självhjälpsböcker” och ibland ramlar jag ofrivilligt in i dem. Breda leenden med kritvita tänder på omslag som lovar dig bättre självkänsla och blomstrande relationer. En jävla parodi på vår tid. 

”Övning” hör jag rösten läsa upp med starkt eftertryck och sedan följer högst fem punkter som tar högst fem minuter att göra och som antingen ska få dig att tycka om din nakna kropp i spegeln eller få dig att bemästra relationsstörda män. Seså, tick tack, smack smack. 

Det finns något helt upp och ner vänt i att vända sig till en bok, skriven av en halvkändis med visionen att bli helkändis, om hur man ska producera mänsklig kärlek och genom en övning innehållande fem punkter snabbspola förbi allt trassel och stök som är livet. Och det är väl därför varenda en (inklusive jag) måste släpa runt på en chihuahua eller mops mellan möten och cappuccinos; för att få en liten dos av kärlek som sker på intuition injicerat mellan alla strukturerade förhållningssätt till det mest naturliga vi har.

Ibland är livet att gå sönder och bära ut all din utrustning från en sadelkammare som varit ditt andra hem iakttagen av din häst som kikar ut ur sitt öppna fönster med sina sista dagar i livet räknade. Hon vet det förstås inte, men du vet. Det var ju du som tog beslutet, bokade tiden och betalade för döden. Inga fem punkter kan stilla. Ibland är det att utan manual producera mänsklig kärlek på intuition över för mycket basilika, rödvin och vitlökskyssar en helt vanlig onsdag. Inga fem punkter behövs. I sin största enkelhet mitt i det vildaste trassel. Och kan det inte bara få vara så, ifred?

2018-04-09

Det är måndagsmorgon och jag sträcker försiktigt på mig i mitt nya liv.
En vecka med massor av fint som jag försöker inte få kännas tom. Det kommer nog faktiskt gå bra. Hela tre lägenhetsvisningar ska vi på, och det finns inget mysigare än att mötas upp mitt emellan våra kontor och promenera genom vår stad mot destinationer som kan bli vår hemadress.

Jag som inte kan hindra min kärlek-vid-första-ögonkastet och väser superlativ om fiskbensparketten alldeles intill mäklaren och Felix som funderar på om badrummet inte känns för trångt och hur fläkten i köket egentligen är monterad. Förlorar vi budgivningen är jag förkrossad i tre dagar tills vi hittar nästa pärla och jag utbrister ”denna är ju ÄNNU finare?!” och jag ser att han tittar på mig med total oförståelse och total kärlek.

Det är måndag, det är april och uteserveringarna har öppnat. Jag passerar skrangliga bord fyllda av tjejgäng med solglasögon fast det inte behövs, cigaretter fast de inte röker egentligen och ”ett glas rosé tack” fast de egentligen vill ha rött. Det är bannemig vår nu. Just nu känns det inte tomt, jag fick uppleva Raya och jag fick lägga handen i hoven de åren jag behövde det som mest. Nu får jag göra som hon alltid gjorde; med bestämda, yviga och enligt domarna överilade steg kliva framåt.

Jag saknar dig

Denna veckan har varit saknig. En stressig eftermiddag med ett möte som rörde om mig på eftermiddagen en av dagarna. Ut ur porten på en tvärgata till Avenyn där kostymmän och stressade mammor med gröna smoothies dundrar fram. Jag, tilltufsad och stressad, och tänkte; vart ska jag ta vägen? Det var en sån dag valet annars hade varit självklart, stigen i skogen med Raya. Läs det här inlägget så förstår ni…

Du dog verkligen. Så blev det och så är det.

Hittills har jag vänt blicken bort från allt som har med hästar att göra. Något som nästan är skrämmande tajmat är att snart går flyttlasset för hela mitt (läs: mitt förra) team till en ny anläggning. Jag fixar inte att åka till mitt smultronställe i världen och se Rayas box med en annan häst i och min hylla med någon annans saker i. Min sadelhängare med en sadel utan ett rött sadelskydd, såsom min hade. Men i och med att alla fantastiska människor och hästar snart flyttar till något helt nytt hoppas jag att många vår- och sommardagar kan spenderas med dem utan att bli känslomässigt torterande. Redan nästa helg är jag bjuden på middag med gänget även som hästlös och sedan ser jag fram emot att vara Saras största supporter bredvid tävlingsbanan och fnissa när hon och Christian är oense på framridningen framöver.

Jag kan fortfarande inte förstå det riktigt, att hon verkligen dog och att det verkligen är över. Just känslan; vart fan tar jag vägen? var så stark den där eftermiddagen. Att längta hem men längta bort. När den känslan infinner sig var stallet den bästa platsen.

2018-04-04

Vi är mitt upp i lägenhetsletande och det är verkligen en djungel. En rolig och spännande en. Jag har ändrat mig på några punkter och Felix säger triumferande ”vad var det jag sa” 😉

Minns ni den pirriga känslan när man var tillräckligt sjuk för att få vara hemma och tillräckligt stor för att få vara hemma själv utan en vabbande förälder?

Långtråkigt kallade mina vänner i lågstadiet det. Långtråkigt frågade jag. Omgiven av bondkatten Pipen, cocker spanieln Chicco och den utåttåade C-ponnyn Adrian så var det mina bästa dagar. Tre hus bort, vilket på landet är ungefär två och en halv kilometer, bodde min ena lärare. Det var det enda som var ett problem de där dagarna; att jag absolut inte fick synas på Adrian utanför hennes hus när mamma sjukanmält mig. Annars fanns det inte ett endaste stråk av långtråkighet iblandat.

Hö i handväskan, deodorantdusch i sadelkammaren, sen till middagar och tidig från efterfester. Helger som aldrig har behövts planeras eftersom jag alltid haft ett andra hem att spendera två timmar eller hela dagar i.

Nu är det annorlunda. Jag har tyckt att Felix hänger upp sig på oviktigheter när han tjatat om att balkong är så viktigt. Vad spelar det för roll om golvet är gjort av sneda plankor och fönsterkarmarna är breda och stuckaturen i taket tar andan ur en? Men nu förstår jag. Helvete vad viktigt med balkong. En och en halv kvadratmeter luft fritt okända människors närvaro.

Jag inser att det är lätt att säga jag orkar hur mycket som helst när avbrotten från hur mycket som helst är en skrittrunda i skogen med utsikt över två, högt älskade öron. Det är lätt att vara beredd att jobba dubbelt, plugga fullt och prestera över förväntan på alla platser samtidigt när man har ett andra hem fyllt av fri luft, rofyllda djurögon och bakgrundsljud av söndertuggade höstrån istället för spårvagnstrafik.

Ett liv utan ett andra hem ställer helt klart högre krav på ens enda hem. Ett liv utan ett självklart andrum ställer nya krav på att skapa annars obefintliga andrum. Och för första gången på 23 år av 23 möjliga förstår jag människor som planerar bruncher tre veckor i förväg och barn som blir besvikna över att den pirriga känslan av halvsjukdom och föräldrafritt snart byts ut mot tristess. 

En balkong får det bli säger jag till Felix. Kosta vad det kostar vill, som jag alltid sa om Rayas hovar som behövde skos med specialskor var femte vecka bak och var sjunde fram. Ett andrum är ett andrum. 

Vad säger ni, som bor/har bott i lägenhet? Hur viktigt är det? Räcker fransk balkong? Är färre kvadratmeter inne värt det för ett litet eget utomhusutrymme?

København

Jag är inte tom inuti, som jag trodde. Jag som trodde att den dagen jag inte skulle ha hästarna att engagera mitt allt i så skulle det där rastlösa på insidan klösa i mig. Jag saknar Soraya. Och det är allt. Jag sörjer henne, tänker på henne och saknar henne. Jag saknar också tiden med henne. Men det är allt.

Det var liksom samma sak; det där med att vara engagerad, närvarande och levande. Det krävdes visst inte att ställa alarm 04:45 var tredje dag, prestation, tävlingar, ett djur som behöver mig, ett liv som spändes upp med knappnålar i varje hörn med noll elasticitet. Engagerad, nyfiken, närvarande och levande går att vara på en fönsterkarm i Köpenhamn med någon ny och någon gammal vänskap över rödvin i plastglas. Dela skratt tills man kiknar och med sitt yttersta försöka förstå sig på varandras tårar.

Jag har dragit så tydliga skiljelinjer, kategoriserat, ordnat och strukturerat. Då var då och nu är nu och skillnaden är det och det. Tänkt att skillnaden mellan tillvaron som yngre och nu var ett jävla engagemang och ett helvetiskt strukturerande. Håll stryptag på livet innan livet håller stryptag på dig. Att det var själva det som rätade till det som skrynklade och trasslade. På vägen varit blind för att mitt eget liv runnit under mina egna broar; det har passerat relationer, insikter, smärta, skratt, lärdomar, svordomar och år.

Det är annorlunda för att då var då och nu är nu. Och på grund av eller tack vare är för mycket och för många för att räkna upp, men som sammanlagt blev jag och mitt liv.

MSVA med Raya eller Espresso Martini med Lovisa, Nattis och Elvira var visst bara två olika fina saker att fylla livet med. Livet som går att fylla med olika saker i olika faser, utan att något skrynklas ihop bara för det. Sorg lär det bli mer av, det var visst en ofrånkomlig del av det hela fina.

2018-03-29

Idag är det två månader minus en dag sedan min tillvaro krossades likt en glaskula i ett betonggolv. Fast i själva verket var det mitt hjärta mot ett golv täckt i gummimatta, såsom det är på veterinärkliniker. Raya var lugn efter de neurologiska testerna, höll sig snett bakom mig, nära, nära. ”Jag tror att de känner att dem behöver hjälp när de är riktigt dåliga” sa veterinären när jag förklarade att hon aldrig brukar vara såhär lugn och jag tittade på henne med tårar som blött ner pikeurkragen med guldiga paljetter inifrån och ut och tänkte; och det är precis vad vi inte ska göra, hjälpa henne. För här står vi runt svartvita grumliga bilder som berättar för dig att vi ska ge upp och nu försöker du berätta det för mig. 

Efter opponering i skolan i morse följt av några timmar på kontoret satte jag mig på tåget jag inte åkt sedan de sista dagarna med Raya. Jag ska låna en av bilarna under påsken och skulle hämta den.

Två veckor och ett annat liv. Senast jag satt i den bilen hade jag precis bestämt att nu, nu går jag. Det blir inte bättre, det blir inte värre, nu får jag bara gå. Bilen tog mig de få kilometerna mellan stallet och tåget, de välkända kilometerna, och sedan satt jag kvar i den länge på parkeringen, hulkande med skymten av min ryktväska i backspegeln. Min ryktväska. Vad fan sparade jag den för? Men slänga den kunde jag inte. Det var mer definitivt än att sälja sadeln: nu slänger jag dina borstar i soppåsen fyra kvadratmeter ifrån din box, för det är ändå ingen som ska borsta dig igen. För du ska bara leva tills imorgon.

Två veckor och ett annat liv. Idag satte jag mig i samma bil igen, tom på några som helst spår från hästhår, schabrak och mitt förra liv utan nu istället ren och redo för sånt som är mitt nya liv. Som att proppa in mina tjejkompisar i den, hämta upp dem en efter en för att det är långfredag, sjunga med till Håkan Hellströms ”man måste dö några gånger innan man kan leva” och köra oss alla till Köpenhamn.

Konstigt, spontant, roligt, tomt, stökigt, fantastiskt, sorgligt och fritt.

Love project:

Mitt i veckan innan påsk. Vi har firat framgångar på jobbet, jag har fått sitta med på flera arbetsintervjuer med förhoppningsvis framtida kollegor och uppsatskursen är i full gång. Vi pluggar kvällar och helger och det gör mig ingenting. Tangentbordet glöder och det är till och med intressant att läsa vetenskapliga artiklar om ämnet. Vi skriver alltså vår kandidatuppsats om Rikspolisstyrelsens kampanj för att få fler kvinnor som lever med våld i nära relationer att anmäla. 

Utöver det möter jag upp min människa utanför bankkontor och jurister, en snabb förväntansfull kyss på Järntorget och viskande men exalterade ord oss emellan i väntrummen. Möten om vårt vår/sommarprojekt: köpa vårt alldeles egna hem.

På det här kontoret har jag träffat en man i många år som hjälpt mig med mitt företag och sparande. Jag frågade honom om pensionsspar i enskild firma när jag var 17 år, ha-ha. Nu stod det två stolar framför hans skrivbord, en för mig och en för honom jag vill dela mitt liv med.

Som vanligt oroar jag mig. Vi har hållit vårt lägenhetsletande på paus för att vänta in de nya amorteringskraven och se vad som händer med innerstadsmarknaden. Hundra frågor till Lennart i kostym som knappar in siffror och gör uträkningar snabbare än en B-ponny äter havre. Han tittade upp, log, slängde ut armarna i luften och sa: jag tror att det är ett jättebra läge, våga köp något ni verkligen gillar, ni har råd – man lever bara en gång! 

Så det ska vi göra. Köpa oss ett hem med hjärta. Våga är ett bättre uttryck än det löser sig, tycker jag. För det vet man ju: hur mycket man än ger, kontrollerar, kämpar, förebygger och jobbar hårt så går saker åt helvete. Drömmar krossas, projekt dränks under vattenytan och någon jag brytt mig om och tagit hand om med allt jag är dör. Man måste våga ändå.  

Man måste träna på att inte alltid vara oroshjärta. 

Tråden

Om ni är medlemmar i Heja Livet på facebook (ett nätverk med sjuttiotusen kvinnor) såg ni kanske att vi sökte intervjupersoner till vår kandidatuppsats där igår. Har du tidigare levt i en nära relation med våld? Och mejlen singlade in.

Den tunna, men så övermäktigt starka, tråden mellan människor som knutit an. Lika stor potential att kunna berika och läka som att förgöra och förstöra. Jag tänkte nämligen på det i veckan när jag skrev till en vän hur mycket jag saknade henne. Just dig vill jag berätta det här för. Måste möta dina grönbruna ögon när jag säger det där jag tänkt på. Jag tänker på ben och armar som slingras i sömnen för att förälskelsen aldrig mättas, behovet av varandra som är i ständig rörelse. För att vi är människor. Jag tänker på gångerna tråden knutits starkt från mitt håll men inte från den andres. När man försökt sträcka ut hjärtat lite från vänster istället för rakt framifrån. När knuten måste knytas upp för att bara en vill det.

Jag tänker på våra mejl. På alla kvinnor som i alla tider gett hjärtat ifrån alla vinklar som är möjliga till någon som river och sliter i det. Som förgör och förstör. Som inte knyter upp relationstrådens knut när det inte fungerar, utan trasslar ihop den till tusentals destruktivt trassliga knutar.

Idag är det lördag och jag sitter just nu i ett hörn av soffan och skriver på bakgrundsavsnittet i vårt uppsats-PM som ska opponeras på innan vi går på påskledigt nästa vecka. Sedan ska jag åka in till stan. Köpa mig en mjölkskummare ska jag göra. En lite för dyr men som ändå inte kostar mer än vad Rayas specialskoning gjorde. Det och vin.

För ikväll ska strumpbyxor maskas, tårna klämmas i klackskor och höga och låga samtal delas över höga och låga procenthalter. Träna borde jag göra innan dess också. Springa mig svettig i någon backe; för hur vet man hur mycket pasta med cocktailtomater, för mycket vitlök och basilika man kan äta med rödvin till när man inte längre tränar galoppiruetter 7:30 på morgnarna?

Stillastående rörelser och brustna mönster

Mitt första minne av kontakt med djup oro är över ett Cocker Spaniel hjärtas blåsljud. Vad betyder det, att hans hjärta kommer sluta ge honom liv tidigare än det borde? Jag minns var jag satt när jag frågade mamma frågan, på översta trappsteget på tredje våningen i huset i Göteborg med Chicco, som han hette, liggandes bredvid mig. Det blonda, fluffiga Cocker Spaniel huvudet som tröstat mina första tårar. Sedan dess har alltifrån min irländska C-ponny som jag fick när jag var tio till kattungar i förrådet tagit över den stafettpinnen.

Den första tävlingsponnyn som höll min hand och mina fötter på jorden under tonåren. Som genom sin varma hästdoft fick doftresterna av de första smygblossen i slitet blonderat hår att kännas ofräscha. Som genom sitt krav på min närvaro gjorde att jag glömde av, i alla fall för en stund, att han hade hånglat med fler tjejer, inte bara mig, på påskafton i sjuan.

Och inget har väl varit mer lugnande än att för en stund fundera helt och fullt över hur böjningen ska bli bättre i högerslutan när livet i övrigt trasslar och river. ”Hon måste våga söka kontakt med bettet, inte värja sig för det” sa Christian. Ja, och jag måste söka kontakt med allt och alla jag värjer mig för också, tänkte jag. Men köpte istället ett bett som hette ”trust” för tvåtusen spänn.

J a g    s a k n a r    d i g

2018-03-20

”Jag tycker att du gör detta över all förväntan” sa min gulliga entusiastiska pojkvän när jag snörade på mig träningsskorna och sa att jag hade haft en bra dag förut, haha ♥
..med förväntan menade han nog att han trott att jag skulle klättra på väggarna inom två dagar och panikköpa en amstaff-korsning från gatan.

Men det går faktiskt bra, det här. Med att vara nybörjare i mitt eget liv.  

Vi hade vårt sista seminarium på metodkursen i morse vilket innebär att uppsatskursen äntligen är här. Det firade jag och Mika med att lapa sol på hennes mysiga balkong medan vi slet och drog i syfte- och problemformuleringar över fruktsallad och kaffe. Dessutom pratade vi en hel del framtidsplaner, ofrånkomligt när man står inför upploppet av sin utbildning… Mika är fotograf och ska bygga sin egen studio i vår, så jäkla coolt! Sök på @wima_photography om ni är intresserade av bilder med känsla i.

Nu ska jag och Felix ställa oss i köket tillsammans, laga fisksoppa och umgås. Efter det ska jag lägga mig på mage i sängen med choklad och läsa igenom alla era kommentarer angående hundraserna, alltså, TACK för att ni tar er tid. Det är både givande och roligt att få ta del av era erfarenheter.

..nästa helg skulle jag ha tävlat. Lite kramp i hjärtat. Men istället ska jag klargöra för mig själv att det är en ny tid i livet nu och spontant följa med tjejerna till Köpenhamn och fira påsk där. Det lär inte vara för sista gången man trevar sig fram i en ny, icke egen vald tillvaro i livet – bästa att träna på att göra det bästa av det 🙂