2018-13-19

Måndag och min första helg som icke hästägare på tretton år har passerat.  

Jag håller tacksamt uppsatskursen och alla projekt på jobbet hårt i handen. Struktur har varit en stor del av mitt liv, och förmodligen min trygghet, since ever. Nu känns allt desto mer svävande och min vardag gick ifrån krav på minutplanering till utrymme för spontan frihet över en natt. K o n s t i g t.

Jag har bestämt mig för att inte panik-köpa en hund i sorg, utan istället göra hundletandet till ett projekt som kan få uppta mina tankar och mitt engagemang. Herregud, det är en liten individ som ska leva vid min sida i många (spännande) år. Vi kommer förmodligen dela alltifrån lägenhetsköp till mitt första barn. Jag tänker att jag ska besöka utställningar, uppfödare och höra mig för ordentligt. Just nu är jag mest inne på:

♥ Dvärgpudel (ni hade rätt, toy känns för litet)

♥ Miniature American Shepherd

♥ Shetland Sheepdog
..dela gärna med er av era tankar och erfarenheter om de raserna!

Dessutom ska jag och Felix fylla våra almanackor med lägenhetsvisningar. När vi hittar the one är vi redo för den, livets största affär, tillsammans. Det blir nog bra det här, trots allt.

625 kronor, tack

Lördag morgon, kaffekopp nummer två, klockan 09:03. Okej, livet, dags att lära känna den nya formen av dig.

Igår skulle jag fylla på mitt busskort. Eftersom Soraya har stått hela 6 mil ifrån mig så har jag köpt ”regionen runt kort” varje månad, för 1700 spänn, lite galet. Men aldrig har en överraskning av att något var billigt gjort så ont:
– 625 kronor, tack.
Ett nytt busskort som påminner om ett nytt liv.

Ikväll har jag och Felix planer men det är liksom om 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 timmar. Så jag tror att jag ska ta en spårvagn in till Slottskogen nu, promenera igenom deras djurpark (nordiska djur i normala levnadsförhållanden) och spana på alla hundar som rastas där. Senast jag och Felix åt lunch där så tyckte han att jag var pinsam som frågade var tredje person om deras hund 😉 Men jag får en känsla av att hundägare bara blir glada och stolta av beröm och intresserade frågor om sin hund? Så jag vågar nog fortsätta..

Hoppas att ni mår bra och lova mig att ta er lite extra tid att vara tacksamma över att era hästar möter er med pigga ögon idag ♥

2018-03-16

2018-03-16 och luften går att dra ner i lungorna igen. 
Alltså fyfan, fyfyfan vilka dagar. Sista timmarna med Soraya var brutalt ledsamma. Jag satt skräddare i hennes box och som alltid när jag gråter där hos henne tar hon med sig hötussar och äter i min famn. Mitt ansikte mellan hennes ena öra och pannluggen, där pälsen är som mjukast och där den lugnande rytmen av hötuggandet känns tydligast. Men dessa tårar gick inte att lugnas, inte av henne, eftersom de var över henne.

Ska jag gå nu? Tio minuter till? En sista kram? Eller femton kramar till? Ska jag kika in i boxfönstret när jag backar runt bilen för att se vad hon gör i sin box innan jag åker hem som alltid annars, eller ska sista synen vara den sista kramen? Överför jag min ångest till henne? Avslöjar jag hennes morgondag genom den här gråten? Eller är det så, som jag alltid tror, att djur vet. De vet intuitivt allt det vi människor så många gånger missar i vår jakt på ytligheter. Jag tror faktiskt att vi lyckades trösta varandra. 


Innan jag gick hängde jag en påse på hennes box med hennes favoritäpplen (röda, får inte vara sura), morötter, hennes slickstenar och en lapp till Tim som var den som skulle vara med henne den sista stunden. Sedan kollade jag henne i ögonen, tackade henne för allt och drog in doften och värmen ifrån halsen en sista gång.

De två första dagarna efteråt var ett enda surr. Jag sov ingenting, kunde inte bli av med tanken på att hennes kropp nu är kall och har körts i en lastbil som ett lik och att jag inte har henne längre. Men så vaknade jag upp igår och allt kändes mer hanterbart. Nu är det bara jag kvar. Det vill säga; min sorg och min förlust. All den där, brutala, ångesten över hennes öde, hennes räknade dagar, hennes för korta liv, hennes balans som försämrades dag för dag och hennes tillvaro är slut.

Sorg fri från ångest, skuld, samvete och oro är liksom mer greppbar.

Men wow, vilken förlust det är. Mitt liv har krympt, i kärlek, area, mening och engagemang. Nästa vecka börjar min uppsatskurs och jag förkovrar mig i vittnesmål mot våld i nära relationer, som vi ska skriva om, för att få rikta om hjärtat och engagemanget mot något annat. Jag känner mig helt ärligt lite som Bambi på hal is i mitt eget liv.

För sista gången

2018-03-11

Då var vi på ett. En gång kvar att ses.
Även idag stannade jag hemma under dagen och åkte dit först på eftermiddagen, så jag och Felix åt våfflor till frukost, pratade om vad som känns viktigt för mig under våren/sommaren nu när allt är så förändrat och sedan åkte vi och grattade hans farmor på födelsedagen.

Min skatt. Han följde med mig till Soraya och det var faktiskt väldigt skönt, att inte bara dränkas i mötet med henne utan ha honom att prata med om hur det känns samtidigt. Nu ska jag hälla upp ett stort glas rödvin, äta hämtmat till middag och andas mig igenom kvällen.

Två dagar till tomhet

En, två. Gud, det är verkligen så sorgligt. Någonstans har jag nog lyckats förlika mig med att Soraya är riktigt dålig nu. Att hon trots behandlingsförsök inte kan leva ett drägligt liv, och att hon fram tills detta haft ett väldigt bra liv. Det gör att just hennes bortgång inte känns lika avgrundslös. Nu brottas jag mer med att jag ska gå vidare utan henne med mig. Hon som kom in och fyllde mitt trevande ungdomsliv med så mycket betydelsefulla krav och mening.

När jag hade flyttat hemifrån och började på universitetet och tog med mig henne in till stan. En ganska skör och stökig tid där hon alltid behövde mig och bodde några hållplatser bort. Innan det blev någon seriös träning, innan Christian kom in i bilden, när det bara var hon och jag som skulle bli vuxna tillsammans.

Fast en som fanns med oss redan då var Johanna! Snälla, fantastiska Johanna som hörde av sig till mig när jag fick mycket hård kritik över min okunskap i dressyren och tog oss under sina vingar med förståelse och tålamod. Visst har jag aldrig berättat ”storyn om ponnyn”? Bland trillande tårar får alla dessa minnen av Rayas humör och personlighet mig att skratta från hjärtat. Jag tror aldrig att jag berättade om detta då jag visste att jag skulle få höra, som så många gånger, att jag måste uppfostra henne bättre. Men nu ska ni få höra!

Jag och Raya var och tränade hos Johanna i omgångar och när hon skulle lära sig byten fick hon flytta ner själv och träna med Johanna i sadeln. Soraya stod bredvid en jättefin ponny som var där till försäljning och bestämde sig direkt för att det var hennes ponny. Hon har alltid haft koll på vart varenda hov satts på hela anläggningen där hon befunnit sig och vissa hästar blir hon sådär tokfäst vid. Hade det inte varit en elitponny som kostat därefter hade jag köpt den till dig i födelsedagspresent Raya ♥

I alla fall. Raya och ponnyn gjorde det mesta tillsammans under sin träningsperiod hos Johanna. Men när ponnyn skulle visas för kunder och försvann in i ridhuset fick Raya utbrott. Har man inte sett henne bli sån går det inte att förstå vidden. Så det enda alternativet Johanna och tjejerna i stallet hade var att Soraya fick följa med in på provridningen. Tänk er synen:

En fixad ponny i vita lindor ska visas för seriösa kunder och i hörnet står Raya rufsig i manen med täcke och en tjej som egentligen ska jobba uppe i stallet får lägga sin tid på att stå där med henne. Vi kan summera det i att Due-Boje Dressage tar priset för individanpassning och Raya för tålamodsprövning, haha ♥

Nu är det söndag och ni alla vet vart jag spenderar min dag..

Att du ska dö

Jag håller mig hemma under dagen idag. Det är årets första tävling, i Lysekil som alltid, hela stallet där och Christian pendlar mellan sina starter och ett hörn på framridningen med headset i elevernas öron. Vi brukar alltid åka och träna på banan dagen innan eftersom det är årets första start. Förra året åkte jag och pappa bakom Christian i snöstorm, drack kaffe på färjan och tränade på uppridningar med perfekta halter. Det gör ont att sitta här hemma och se bilderna på de andras perfekta halter i Lysekils ridhus med Christian skymtandes i hörnet på instagram. 

Jag åker till Raya senare ikväll när alla transporter och hästar är tillbaka och stallet är lugnt. När jag låg kvar i sängen, längre än vad jag självvalt aldrig haft tid för förut, imorse drabbade en tanke mig som elstötar i varje cell. När Soraya skulle vaccineras hos mig första gången så var det (också) jättesvårt. Jag tror att det tog över en timme och distriktsveterinären gjorde tillägg på fakturan och sa att jag måste träna den här hästen på att acceptera att nya människor hanterar och rör vid henne.

Jag kände också att det var viktigt, om något akut skulle hända fick hon inte vara sådär svår. Så så fort det var någon ny person i stallet frågade jag om de kunde tänka sig att greja lite med Raya medan jag stod bredvid, ta på hennes hals, röra vid bakbenen och så vidare. Jag har tränat, tränat och tränat henne på det.

Sista året har hon verkligen varit som en annan häst i alla dessa situationer. Tillitsfullt och samarbetsvilligt låtit nya personer vara nära henne, uppfört sig när hon blivit skodd och låtit sig undersökas hos veterinärer.

Tillitsfullt och samarbetsvilligt kommer hon möta någon på tisdag, såsom jag tränat henne. Men denna gången ska denna någon döda henne när hon gör det. Vilken tanke.

2018-03-09

En, två, tre, fyra. Så många dagar har vi kvar tillsammans.
Just nu äter ledsamheten upp mig inifrån, herregud, hennes liv ska ta slut. Sedan undrar jag hur dagen efter kommer bli. När hon inte längre finns. När jag inte längre är en ryttare, när jag har fyra extra timmar om dagen och oändligt mycket mindre mening och kärlek. En. Två. Tre. Fyra.

Jag skrev tack till vår hovslagare, ett tack för att hon generöst gett allt sitt tålamod och mött Soraya halv(läs:hel)vägs. Jag fick detta svaret och tårarna rann. Älskade Raya.

Redan första året hos mig fick Soraya byta hovslagare två gånger för att de inte ville sko henne mer. När hon fick hovböld kom jag i kontakt med Nina och jag förklarade ärligt situationen runt Raya, och Nina var villig att ge oss ett försök – som blev till otaliga försök. Att sko alla fyra hovar på samma dag var bara att glömma, och två tog minst lika lång tid som fyra på en vanlig häst. Men till slut hittade vi vårt system:
Sko två hovar i taget, jag köpte alla smaker på slickstenar som fanns och direkt när Soraya började tröttna på den ena stoppade jag in den andra under mulen. Vi var konsekventa, men insåg tillsammans att det inte gick att gå på hårt eller med tvång, utan kommunicera med henne. Vi har fått så många skratt när Soraya haft sina öron rakt ut, snett vinklat bakåt och sett kränkt ut efter att ha gått med på en hov till mot sin vilja.

Senast hon skoddes var första gången hon klarade att stå stilla och låta Nina sko alla fyra hovar på samma gång. Och också sista gången i livet hon skoddes. Aj. 

Världens bästa häst, som lärt mig och andra om livet. I alla fall de människor som lyssnat på henne, mött henne med respekt och tagit in det hon gett till oss tvåbenta. Jag kommer spara den här sms:et ♥

2018-03-06

Imorgon ska jag göra det, ringa och boka tid. Beslutet känns utom allt tvivel, i helgen slog Soraya i sitt ena bakben i det andra så att hon har ett långt sår (skrapsår men ändå) på framsidan bakbenet. Just samtalet och planeringen känns så absurd. Jag blir heeelt handlingsförlamad bara av tanken på att koordinera allt runt om. Hur jobbar Tim? När kan Svensk Lantbrukstjänst? Vem jag ska föra över pengar till som ska betala eftersom det ska göras samma dag? När i helvete ska jag vara där för sista gången?

Mer om det när det är gjort. Nu ska jag berätta om två stunder ifrån min helg.

I lördags åkte jag och Felix på…pudelutställning! Som ni vet är Felix inte helt bekväm med tanken på att vi ska ha en långhårig hund som ska få vara i sängen och duscha i ”människoduschen”, haha. Det kanske inte var den bästa idén att ta med honom just till pudelutställning… Han tittade storögt på alla skötbord med pudlar som fönades och friserades och ringen där de visades upp och sprang runt. Mitt i en uppvisning skedde det några kiss-olyckor på golvet och en man slängde sig ner på knä och började torka. ”Det där är du snart, älskling!” 😉 

Utanför utställningen pågick en fotbollsmatch, så vi avrundade det hela med att Felix kollade på den och jag kollade på pudlarna som rastades. Perfekt!

I lördags kväll överraskade tjejerna mig med en födelsedagsmiddag ♥
Vi brukar alltid bjuda in varandra till något festligt när vi fyller år, men i år sa jag att jag inte orkade göra något. Mitt liv har haft fullt upp med sorg och förändring. Då tog mina vänner saken i egna händer och överraskade mig, world’s greatest. 

Ser ni det rosa på armstödet..? Det är en hundpläd jag fick av dem, haha, älskade!! 

Vi åt världens godaste trerätters, delade skratt och tårar och någonstans över en flaska rosa bubbel bestämde vi oss för att gå ut. Hade någon sagt det till mig innan hade jag sagt ”never ever att jag orkar det” – men wow vad härligt det var med en sån här kväll. 

Jag kom hem fyra på morgonen och dagen efter umgicks jag med Raya i ett mystempo.

Så; en fin helg i en förvirrad sorglig tillvaro.

Me without the written word?

I lördags morse gjorde jag en kopp kaffe, satte på nyhetsmorgon som bakgrundsljud och läste era ord, kommentar för kommentar. Så många kloka inputs och framförallt blir jag berörd av ert engagemang ♥Ni är många som ställt frågan och det gör mig faktiskt väldigt glad, att mina ord blivit en liten del i så mångas vardag. Jag tror att jag ska det. Det är en väldigt massa delar som kastats om totalt i mitt liv i och med det tragiska avslutet med hästarna, och Sorayas liv. Jag står inför en HELT ny frihet, en icke-vald frihet som jag just nu mest känner mig skrämd inför. Men den innebär onekligen lägre krav på mig själv och min vardag.

Ni som är insatta i vad en resa likt den jag och Raya gjort kräver, både i tid och pengar, vet vilken stor press jag haft på mig. Från en dag till en annan försvann den. Extremt konstig känsla. Jag behöver inte dra in i närheten av så mycket pengar i månaden som tidigare och mitt liv är inte längre hårt uppspänt i ett minutpusslande – men det förlorade också en stor del mening.

Det skrivna ordet har varit min skatt så länge jag kan minnas. Jag tror alltid att det kommer finnas nära mig och jag vill gärna dela det med andra – för att få andras tillbaka.

Utskrivna dagböcker staplade på hög i mina hyllor och tusentals blogginlägg sedan jag var 13 år.

Jag vill ha kvar min högt älskade plattform, mitt krypin, min blogg. Men helt plötsligt är jag inte längre beroende av den, av att många ska läsa den eller att den ska snurra runt en massa pengar.

..däremot är jag känslomässigt bunden till den. Jag har älskat när vi har gått samman, diskuterat fenomen och när mina ord mött era i något som i alla fall gett mig utveckling. Jag vill hålla kvar i min digitala penna. Men hur formen för det kommer se ut kanske kommer speglas i hur den nya formen för min tillvaro ser ut: lugnare och mer tid för friare val och större kreativitet. Men jag har stora och spännande saker framför mig som jag kommer vilja skriva om. Mitt uppsatsämne har nämligen, efter diskussion i etikprövningsnämnden, gått i lås! Det blev ingen lag-SM satsning i vår och min centrala punkt i livet rycktes undan – men inget liv utan hjärte-engagemang. Och mitt kommer nu gå till:

Det här är en del av Rikspolisstyrelsens kampanj för att minska mörkertalet och öka anmälningar för de som är utsatta för våld och hedersvåld i nära relationer. Jag är skakad efter att ha djupdykt i alla dokument de senaste dagarna och beredd på en känslomässigt intensiv vår. Men jag njuter också av att bli påmind om den urmotivation som föds ur att engagera sig med hjärtat i något. Vår kandidatuppsats kommer alltså utgå ifrån den här kampanjen och en del av våra intervjupersoner kommer vara kvinnor som tagit sig ur våldsrelationer.

Utöver det här projektet så har jag blivit erbjuden en fast heltidsanställning på mitt jobb dagen efter jag tar examen som kommer inkludera digital marknadsföring och affärsutveckling. Och så ska jag köpa hundvalp. Nu är jag lite inne på Shetland Sheepdog? 

Det kommer inte bli samma uppdateringsfrekvens som innan men jag kommer hålla i min digitala penna hårt i handen och nära hjärtat. Häng med så mycket eller lite ni vill ♥