It used to be six steps

Känner ni igen vägen fastän den är snötäckt? På den här vägen lärde vi oss seriebyten. Raya blev så het när vi tränade de inomhus mot väggarna så vi började träna dem ute och tog skrittpauserna rätt in i skogen. Otaliga gånger har jag rensat tankarna på hennes rygg längst med den här vägen. Galopperat så att grus, snö och vattenpölar fräst runt oss. Skrittat på långa tyglar. Tränat rörelser. Promenerat sida vid sida.

När jag kom till stallet idag bestämde jag mig för att gå hela vår väg, med alla små tillhörande skogsstigar, en sista gång. Om allt var som vanligt skulle det varit sex steg på bilen ovan, fyra hovar och två fötter. Men nu är ju ingenting som vanligt. 

Det här är mitt enda sätt att göra situationen greppbar. Orka ta i den, ta farväl av den. Förstå att ingenting av det här tillhör mig längre. 

Jag är väldigt glad för att ni så respektfullt ställer era frågor, och förmodligen i flera fall inte ens en gång ställer dem. Jag ska berätta om symptom, utredning, diagnos, prognos, behandling och så vidare. Jag blev oändligt chockad när vi var på kliniken, men kan nu i efterhand pussla ihop pusslet från hösten. Det känns viktigt för mig att först förstå själv, sen dela med mig.

Jag var ute och gick i nästan en och en halv timma förut. Det var fint men också så sorgligt så att jag vreds om inuti. Speciellt när jag vände om och följde mina steg tillbaka, steg från två människoskor har aldrig sett så ensamma ut som just på vår väg.

Nu har jag tagit farväl av våra stigar och nu vill jag aldrig, aldrig se dem igen. 

2018-02-06

Idag yr snön ute. Rayas favoritväder. Hon blir alltid fylld med bus i detta väder och när hon var yngre gick jag med både lina och kedja den lilla biten mellan stallet och ridhuset när snön yrde för att inte tappa henne när hon fick sina busryck.

Som jag saknar det. Som jag önska att jag var mer tacksam över att vårt största problem var att hon var för vild. Eftersom jag idag ställer mig frågan:
– Vågar jag gå ut med henne i snön eller riskerar jag att hon tappar balansen och skadar sig i ett fall hon inte har kontroll över?

Idag är det en vecka sedan vi behandlade henne, en vecka kvar till återbesök. Hur jag än försöker ser jag ingen förbättring. Hon har svårt att komma runt i stallgången, behöver support från mig för att placera sina bakben korrekt. Så vi är mest stilla. Håller vår tid i famnen.

Kanske har de som säger ”ta beslutet direkt, vänta inte, det blir bara värre” rätt. Men som jag skrev i mitt första inlägg måste jag ha tiden, jag behöver den. Jag måste känna att jag även nu ger henne mitt allt innan jag kan besluta något. Det är förmodligen egoistiskt. Mest för min känslas skull. Men jag vet att hon ger mig den tiden, såsom jag alltid gett henne all min. 

Måndag morgon

För en vecka sedan var jag orolig idag. Orolig för att hältan på frambenet hon lyckats få i hagen på helgen skulle göra att vi inte kunde undersöka henne ordentligt dagen därpå. Den undersökning jag trodde skulle handla om att min häst hade dragit till ryggen eller inte var helt bra i bakknäna. Jag hade inte behövt oroa mig för att hältan fram skulle ställa till böjprovet – för vi behövde aldrig ens göra ett böjprov. Efter de första neurologiska testerna såg jag i veterinärernas ögon att det här, det här går åt helvete.

..och nu är det måndag igen. En måndag i ett nytt liv. Eller vad det känns som nu – ett halvt liv. Åtminstone inte helt. 

Jag försöker hålla i mig i vardagens struktur. Jobbet och skolan består med verklighetens knack på dörren utan hänsyn till att ens hjärta vridits om med taggtråd. Det är bra. Idag försökte måste jag försöka röra på mig också. Så sjuk tanke; helt plötsligt har jag ingen träningsform längre? Ska jag gå och köpa ett gymkort nu? Aj. 

Jag har en fråga till er också! Finns det någon som är riktigt duktig på att klippa filmer och tycker att det är kul? Jag har SÅ mycket filmmaterial ifrån mina och Rayas highlights genom åren och jag vill verkligen ha en samlad film med dem ihop med fin musik som jag kopplar till vår resa. Jag är inte speciellt duktig på att klippa själv, så om någon är det och skulle vilja hjälpa mig kan ni väl skicka ett mejl?
linnolssonse@gmail.com 

Ha en bra dag ♥

Mina dagar

Det är som att det går för fort för att ta in för mig. Samtidigt som hela min tillvaro stannat av. Var det verkligen DENNA veckan jag fick beskedet? Det känns som ett annat liv sedan.

Jag var rädd för att jag skulle gripas av panik när jag satte min fot i stallet, men det är tvärtom, jag är mer förvirrad och förtvivlad när jag är hemma. Raya håller mig på tygeln, kräver min närvaro. Vår sadelkammare har ett fönster direkt in i stallet, och häromdagen var jag och Christian i sadelkammaren och pratade om vad veterinärerna säger. Då är det som att jag inte kopplar att vi pratar om min Raya och när jag sen slänger en blick mot fönstret och ser henne stå där så fallerar jag helt. Kan inte säga ett ord till, inte tänka en tanke mer.

I fredags kom Sara, som jag tränar (rättning: tränat..) tillsammans med, till mig och lyckades med något jag inte klarat själv: vi log åt allt fint jag fått och allt fantastiskt Raya är. Till exempel: när vi var på meeting och fodrade i boxarna bredvid varandra, som hade en hög betongvägg emellan så att vi inte såg varandra, och Sara säger inifrån sin hästs box ”jag älskar att fodra på meeting, det är så rofyllt när de står och tuggar och man pysslar om dem”. Soraya var upprörd över att allt inte var precis som hemma och fräste runt så spånet yrde medan jag förgäves försökte få på henne lindor, tappade en boots i vattenhinken och blev trampad – ”rofyllt säger du, kom över till min box..”. Eller när Sara hade mockning i stallet och hade satt på lugn musik i högtalarna och alla hästar stod lugna. Sen kom en poppig, upptempolåt på och då började Raya genast väva i takt med musiken, haha. Eller alla gånger hon fått gå i skrittmaskinen på lägsta tempo för att hon blir överexalterad om hon är i stallet eller hagen utan uppgift när någon annan ska packa, lasta och åka på tävling. Ibland tror jag att Christians personal jobbat lika mycket med min häst som de gjort med hans tillsammans <3

..sen ler jag också för alla människor Raya fört mig samman med, där Sara har en självklar plats i mitt liv numera. Jag kommer vara hennes största supporter från marken i framtiden och jag vet att vi har varandra med eller utan hästar.

..och på tala om stöd och tröst. Läste ni om oss i Hippson igår? Till dem sa jag bland annat:

”Visst kan det vara jobbigt med offentligheten när det diskuteras och spekuleras på en del sajter. Men jag har tänkt på mina följare och vad vi är för varandra.
Linn fortsätter:
– Ibland blir jag som en storasyster för dem och nu blir de som mina storasystrar i det här.”

Det är nog svårt för någon utanför ridsporten att sådär in i hjärtroten förstå – och jag har tusentals som förstår. Det är verkligen fint. Jag tycker själv att jag låter lite negativ i artikeln när jag tar upp svårigheterna med att behöva dela allt i samma sekund det sker – så jag vill bara poängtera att ni som följer mig har varit guld. Ni ser kanske inte allt som jag taggas i såsom jag gör, och på skvallersajter och i andras kommentarsfält är det tufft klimat ibland, och det var det jag syftade på i artikeln. Det är INTE jobbigt att dela med er – det är stärkande. 

Man bara: 
1. A2 täcker bara akutolyckor.  
2. Jag hade behövt vara sju gånger så rik som jag är för att ha haft råd att försäkra Soraya i hennes värde. 
3. Jag har ett hjärta. 
Jaja. 

Christian försöker frenetiskt få mig att tänka på en fortsättning och han får massa hästar som ska säljas skickade till sig för att visa mig. Anna ringer och lyssnar tålmodigt på mina tårar och mildrar mina tankar. Världens mest tålmodiga hovslagare hjälper oss in i slutet. Alla ryttarvänner sluter upp med sin fulla förståelse. Mina vänner som inte vet vad fram och bak är på en häst lyssnar tålmodigt och tröstar mig och ställer, i deras ögon rimliga och i mina ögon roliga, frågor om Soraya som får mig att fnissa mellan tårarna.

Jag tar en dag i taget och håller våra dagar och stunder i famnen. Nu ska jag försöka styra upp veckan som kommer i kalendern, jag ligger inte bra till efter förra veckans totala chocktillstånd..

Andas in, andas ut

Efter dagar av konstant rinnande tårar och ett hjärta som krampar så klickade jag på knappen ”skapa nytt inlägg” för att berätta för er. Min första tanke var; vart och hur ska jag börja? Men så fort jag hade det tomma dokumentet framför mig så visste jag, jag börjar med det viktigaste jag har att säga. Det som är viktigast att ta sig kraft att formulera.

Innan jag berättar vad, varför och hur så vill jag skriva om sekunden när beskedet kom. Beskedet om att det är kört, sekunden när allt jag gett hela mig själv till de senaste åren rasade samman. I den sekunden har jag aldrig varit gladare för att ha varit den som lyssnat mer på Rayas blick än på min vilja att nå mina mål. Att ha varit den som backat av lite för tidigt, berömt lite för mycket och lyssnat med den största lyhördhet jag har på Raya. Rayas språk först, proffsens sen.

När det mardrömsbeskedet kommer vill man kunna se sin häst i ögonen – och det kunde jag. Vi dansade upp till MSVA mot alla odds och hon har gjort det med spetsade öron till sitt sista hovsteg under ryttare. Jag kunde gråta tillsammans med henne, för vi har gjort det här med gemensamma hjärtslag.

Soraya har skadat sig så illa så att hennes nerver längst med benmärgen förstörts och slår ut hennes balanssystem. Hon kan inte placera sina bakben korrekt ens i skritt och avviker kraftigt på alla neurologiska tester. För att citera mina papper från veterinärerna:
”(..) observera att hästens nedsatta balans medför en säkerhetsrisk vid hantering, använd gärna lina och undvik trånga utrymmen”. 

Jag har undersökt alla tänkbara möjligheter. Det uteslöts nästan direkt att hon skulle gå att rida på igen. Hulkande frågade jag ut alla inblandade veterinärer om operationsmöjligheter, frågade om det går att låta henne bli mamma, om hon kan vara smärtfri som sällskapshäst. Jag kan inte ens formulera svaren, men jag tror ni förstår.

Hon är hemma i sin box och behandlad på alla tänkbara sätt. Men prognosen är nattsvart. Jag har varit noga med att allt måste få vara som vanligt för henne. Eftersom det värsta hon vet är förändringar så kommer vi stå kvar på träningsanläggningen där hon får ha alla sina vardagsrutiner – förutom någon form av fysisk aktivitet då, förstås. Jag måste få åka tåget, köra den lilla vägen och möta henne lite till. Ge behandlingen en chans även om jag ser i allas ögon att de gör det för min skull, för att ge mig tid. Och jag måste ha tiden. Använda den för att förlika mig med att allt det som är vi och var vårt gått i tusen bitar. 

Det är helt overkligt. Jag vaknar gång på gång nätterna igenom och sekunden jag vaknar är det som att jag glömt av allt för att sekunden efter slås av verkligheten som en blixt genom kroppen. Kan. Inte. Fatta.

Soraya har krävt min fulla närvaro och kärlek sedan dagen hon klev in i mitt liv. Hon har gjort mig gråhårig och läkt mig på samma gång. Allt som bara har varit självklart med tidigare hästar i mitt liv har varit en process med Raya. Hon har fått två hovslagare att vägra sko henne, hon har sparkat ner distriktsveterinärer, jag fick betala tilläggsavgift när jag vaccinerade henne första gången och hon har varit den absolut jobbigaste individen jag någonsin stött på. Också den som har behövt mig mest, ställt högst krav på mig, speglat mig på det klaraste sättet och fyllt mitt liv med liv såsom ingen annan.

Jag slits itu av hur orättvist det är.

Jag förstår att era frågor är många men jag måste få klarhet i allt själv innan jag kan skriva mer än såhär. Det är så mycket att parera, så många dimensioner av total uppgiven ledsamhet; en obeskrivlig sorg över min 8-åriga, helt fantastiska hästs öde. Mitt viktigaste sammanhang i livet som rycktes undan och släcktes ner i ett ögonblick.

Och här står jag, med alla ögon riktade mot mig och med beslutet i min famn.

Visst minns ni att jag berättat att jag har ”Soraya” och en 5:a i mitt lösenord till universitets inlogg? Det var den första dagen, introduktionen till min utbildning, som vi skulle skriva in ett lösenord för de kommande åren på utbildningen. Det var tvunget att innehålla en siffra så jag skrev Soraya och en 5:a för hennes ålder, och tänkte ”tänk när jag går sista terminen och skriver in den femman men då äger en utbildad 8-åring”. Jag köpte en unghäst för att det var mitt enda val ekonomiskt, köpa ren kvalité med insikten om att det skulle krävas år och åter år med ett enormt fokus och tålamod. Jag var beredd att ge mitt allt – och jag gav mitt allt.

I tisdags stod jag i klinikens reception med tårarna forsandes och skulle boka en ny tid för att följa upp de åtgärder som försökt göras. När receptionisten frågade när jag kunde var jag tvungen att gå in på universitetsportalen för att se hur mina tentor låg. Jag gick i tusen bitar när jag skrev in Sorayas namn och femman. Jag har vridit mig själv och mitt liv ut och in så många gånger under de här åren för att alltid prioritera Soraya framför precis allt och nu var vi framme. Femman utbytt mot åttan. Målet. Vuxna sida vid sida. Och där tog allt slut. 

Allt är en enda bottenlös röra just nu, förutom två saker:

  1. Jag skulle inte vilja ha haft ett hovsteg, inte en hand genom manen eller ett gemensamt andetag ogjort. Raya har lärt mig så mycket mer än att rida dressyr.
  2. Jag vill aldrig mer vara hästägare. Jag gör inte detta igen.

Tack Raya för varenda danssteg och tack Christian för att du lärde oss dansa snabbare än vad jag trodde var möjligt ♥    

När allt går sönder i ett ögonblick

Det går bara inte att förstå och de få stunder jag förstår så går det inte att dra ner luft i lungorna. Soraya är utdömd.

Hon har utan tvekan varit det mest villkorslösa i mitt liv sedan hon klev in i det och vi har blivit vuxna sida vid sida. Chocken och sorgen är avgrundslös. Jag klarar knappt att tänka tankarna tyst för mig själv och än mindre att formulera mig i ord. Jag måste hitta ett sätt att andas i denna nya uppslitna tillvaro och först när jag klarar det kan jag berätta. Ni får ge oss tid. 

Nos och tass

Mitt pluggsällskap ♥
Jag sitter mitt emot Maja i köket i mitt tonårshem och skriver på nästa veckas inlämning, med små katter och Sune som tassar runt. GUD vad jag saknar djur i hemmet alltså. När vi flyttade till hästgården var jag tio år och Maja fem och det första vi fick var en egen katt som ganska snart därpå fick kattungar. Därefter fick vi kattungar en gång per år i flera år. Kattungarna föddes alltid uppe i vår lilla klädkammare och där minns jag att jag alltid satt om jag var ledsen över något, med små duniga kattungar högt och lågt. Bättre kryp in för tröst är väl svårt att tänka sig? 

Lugn måndag

Godmorgon!
Det ösregnar utanför fönstren och jag sitter kvar i soffan och drar mig för att gå ut till bussen. Brrr. Jag ser dock fram emot att slå mig ner vid min plats på kontoret med en kopp kaffe. Jag älskar verkligen att jobba på kontor, kontorslandskap som både är socialt, lugnt och strukturerat.

Efter jobbet måste jag sitta med plugget i några timmar innan jag åker till stallet. Jag tänkte passa på att schamponera Sorayas svans och ben i eftermiddag, vi får passa på att göra sånt mys nu. Hon älskar när man pysslar med henne och jag får alltid skavigt samvete när jag inte har tid att verkligen vara närvarande och pyssla med henne innan träningspass. Jag ser fram emot att åka till Tjörn ikväll, hänga med familjen och pussa smådjursnosar och klämma på deras små mjuka tassar, haha. Tassar är livet.

Hörs senare <3

Söndag

Jag startade min söndag med fakturor och momspapper framför nyhetsmorgon, jag avskyr det, fast jag avskyr det ungefär lika mycket som jag njuter av att bli klar med det och stänga igen pärmen. Det är i alla fall anledningen till det uteblivna godmorgon-inlägget, för direkt efter åkte jag till Raya för att kolla till hennes ben.

Hon var mycket mindre halt idag, inte längre svullen men fortsatt varm och stapplig i rörelsemönstret. Givetvis får hon bara vila, så jag pysslade om henne och gav henne orimligt många morötter och sockerbitar, haha. Jag är expert på att förmänskliga mina djur och letar efter att hon kanske tycker att hon har en tråkig dag i blicken 😉 Usch, det känns inte alls bra att hon har gjort sig illa. Men ja, jag vet, så är det ju. Jag ska kolla imorgon och bestämma hur jag gör med veterinär.

Det räcker att det bara går några dagar så saknar jag vår träning ihop SÅ mycket. Kolla bara på dessa bilder från ett joggingpass för någon vecka sedan, så mjuk, glad och arbetsvillig <3

Bilder från min dag

 

Det har nästan varit årets första vårkänslor idag! Satan vilket härligt väder. Innan jag åkte till stallet tog jag och Felix en sväng på stan, köpte cappuccino och strosade in och ur butikerna på Kungstorget. Jag försöker krama min vardag nu, hålla om den, liksom. Den här våren är lite som en transportsträcka till förändring, där vissa förändringar känns välkomnade och andra lite skrämmande, mest för att de just nu inte har sin färdiga form.

Hur ska jag göra med allt? Hur vill jag och Felix leva de här närmsta åren? Hur ska min och Rayas vardag se ut? Ni som har varit i de där vägskälen efter en avslutad universitetsutbildning, eller något helt annat, förstår mig nog precis.. 

Efter det åkte jag ut till min prinsessa och möttes tyvärr av tråkigheter. Ett varmt och svullet framben och hälta… Jag har känt igenom, klämt och böjt och hon är inte ett dugg besvärad när jag klämmer och känner igenom henne förutom att hon är halt. Jag ringde direkt Christian, som tränade henne igår, och då hade hon varit bra. Så något har hänt under dagen idag.

Känner jag mig själv rätt ringer jag veterinär på måndag, men fram tills dess får hon vila och förhoppningsvis blir det bättre alternativt tydligare vad som är problemet. Själv tycker hon inte att det är någon biggie utan gjorde förtjusta hopp när jag skulle springa med henne…

Jag har väl berättat om försöken att jogga tillsammans med Soraya? Jag har provat, snörat på mig träningsskorna och tänkt att vi ska jogga ihop. Hon blir HELT till sig, vill galoppera eller busa hela tiden = hennes flåsiga matte orkar inte med hennes sällskap 😉

Håll tummarna att det går över snabbt <3