Dagens ridpass 

Soraya kändes precis som vanligt och jag är så lycklig och lättad för det! Nu vill vi inte ha mer småsaker som inkräktar i vår planering..

Jag och Christian bestämde att hon skulle joggas igenom i alla gångarter idag med många skrittpauser och likadant imorgon. Sedan tränar vi ett lättare pass på torsdag. Ni anar inte hur mycket det märks att vi är inne i mars månad och tävlingsäsongen väntar runt hörnet i vårt stall nu… Christian är on fire både i sin egen träning och på mig och Soraya. Jag red samtidigt som honom idag och när han kommer upp bredvid mig i en pampig passage känner jag mig som en långsam klumpeduns när jag ser oss masa förbi speglen, ha-ha. Jaja, på torsdag får vi ta itu med oss på riktigt igen. Lycka till, Christian! 

Såhär såg min prinsessa ut idag! Hon hade såklart en filt över sig under uppvärmning/avskrittning, men jag höll den över armen när jag tog fotona bara :) Visst är det så fint med svarta boots och svart schabrak ihop med ljusa lindor? Jag ska prova de ljusrosa lindorna till de här bootsen och schabraket någon dag, fint. 

blogstats trackingpixel

Tisdag

Godmorgon!
Det är alltså en perfekt vinterdag utanför fönstret, strålande sol och massa snö, men inte precis vad man är sugen på i mars. Blå himmel och strålande sol när en morgon i stallet väntar klagar jag i alla fall inte på!

Igår var jag ju så glad för att allt verkade bra med Soraya, och vanligtvis är alltid Christian eller någon personal på gården alla timmar hästarna går i hagarna på dagen, för att hålla uppsikt. Men igår var Christian iväg och tränade och ingen annan var där, men eftersom några hästar var ute så tänkte jag att jag släpper ut Soraya i snön ändå. Så jag broddade och höll på för att hon skulle få gå ut. När jag kommit hem till lägenheten ringer Christian och säger att hon hade RUSAT och var helt dyngsur när han kom till stallet någon timma senare…. AH! Han såg inga sår eller broddtramp så förhoppningsvis hände det inget. Varför känns det alltid som att allt jag försöker göra för hennes skull stjälper oss mer än det hjälper? *himlar med ögonen* IMG_5001 IMG_5005                                                                                                      Två bilder ifrån min och Sorayas första sommar tillsammans efter att jag hade provat släppa ihop henne i en flock för att ha henne på bete och hon skenade tills hon tappade skorna och halva hovarna åkte med så hon fick vila resten av juni sen. Och byta stall :))) Och gå på bete med mig i koppel :)))

Såhär två år senare har jag bättre koll på hur hon vill ha saker och ting, men ibland, som igår, tänker vi olika om vad en trevlig tillvaro är… Jaja. Nu ska jag i alla fall åka till henne och rida ett lugnt joggingpass, som jag längtat efter att få sitta upp :)

blogstats trackingpixel

Att pigga upp en måndag

..gör man bäst med att laga skaldjurspasta tillsammans! Vill ni veta hur?
Fräs tigerräkor och vanliga räkor i vitlök, färsk chili och olivolja. Häll i krossade tomater, creme fraiche och saffran. Vänd ner kokad pasta och sockerärtor – klart! Snabbmiddag som smakar som lyxmiddag.

Jag har lämnat in min inlämning och påbörjat nästa ur en annan kurs, det här med att plugga dubbelt börjar verkligen gå mig på pluggnerven… Men snart är det done med det, den 24:e mars har jag min ena sluttenta och efter det studerar jag 100% som vanligt igen.

Det gör inte så mycket att den här kvällen får gå åt till plugg, för vet ni vad jag ska göra imorgon? Först och främst: linda benen, promenera ner till ridhuset och rida Soraya! ÅH. Christian har lovat att gå med och kolla för att komplettera min känsla med ögon från marken, men vi hoppas och tror att hoven är bra nu.

Efter det ska jag åka till Winnetoo! Han ska nämligen flytta med sina ägare till Italien i några månader (hur coolt?) så jag ska pussa honom och prata med dem om allt spännande de har framför sig. Och ta ett kort på honom för att visa er, förstås :))) En riktig hästdag, fylld med de två fyrbenta som äger mitt hjärta. Här är ett klipp några månader efter att jag sålt Winnie och var och hälsade på honom:

Jag tror aldrig att jag skulle vara bekväm med att sätta mig i en liten hoppsadel på 145 centimeter höga Winnetoo och styra på de där sista räcket idag? Sjukt ändå. När jag var tonåring och ägde Winnie var det bästa jag visste att hoppa över oxrar lika höga som honom, idag – tack men nej tack, jag nöjer mig med en puss på mulen, haha! Ännu värre skulle det dock vara att hoppa en 140cm oxer på Soraya, fysjutton, då tar jag hellre lill-Winnie alla dar i veckan 😉

blogstats trackingpixel

Min måndag

..och så var det måndag igen!
Jag var uppe med tuppen eftersom jag har en pluggdeadline till ikväll och ville kolla hur Soraya verkade i hoven så tidigt som möjligt. Lyckligtvis mådde hon lika toppen idag som igår så nu kan jag nog pusta ut. Jag började med att brodda henne runt om för att hon ska kunna vara ute i mars-vintern som är på besök, sedan tömkörde jag henne i tjugo minuter ungefär i alla gångarter och sedan gick vi en promenad i snön.

Ärligt talat, hur söt?

På med tjocka täcken och broddar för att kunna busa runt i snön ♥

Jag sitter alltid vid köksbordet/skrivbordet och pluggar, men nu yr snön runt på utsidan och jag känner så mycket för att göra en kopp kaffe, sprida ut böcker, anteckningar och papper över hela sängen och sitta där. Gosigt! 

Just nu har jag en inlämning som baseras på ett case där företag inom såg- och skogsförvaltningsbranschen har bytt marknadsstrategi. Jag som är så van vid att jobba med PR runt varumärken vars produkter och produktion är välkända för mig får det betydligt tuffare när jag måste söka upp vad virket limfog är överhuvudtaget, haha. Det är ändå rätt coolt att samma modeller, analysverktyg, vetenskap och forskning går att applicera på alltifrån en frisörsalong till ett sågverk.

Klockan 21:00 ska det skickas in och jag har en del text kvar att skriva, så det är bäst att sätta fart. Hoppas att ni mår bra!

blogstats trackingpixel

Lättad

Ahhh vad jag är lättad!
Idag var Soraya helt oöm i hoven och rörde sig bra på lina. När min hovslagare har försökt hitta hovbölden har hon tagit bort ganska mycket av hoven och samtidigt har Soraya inte fått ha någon sko på sig, så det sista har vi inte vetat om hon har varit öm för att något är fel eller bara för att hon är oskodd och sliten i sulan. Men nu är skon på och allt verkar bra igen! Det är inte klokt hur mycket katastroftankar jag lyckas producera av sånt här… Dessutom får jag så ont i hjärtat av att se Raya har ont och vara besvärad. Fy ♥

I veckan som kommer hoppas jag att vi kan linda benen, sätta på kandaret och börja träna igen. LÄNGTAR.

Men först ska hon såklart få joggas igång lugnt. Imorgon är planen att tömköra henne så att jag kan se exakt hur hon rör sig. Tömkörning och sen en långpromenad som vi har saknat under de här ofrivilliga vilodagarna!

Att jag inte behöver parera in hovslagare och veterinär imorgon när min inlämning ska skickas in gjorde dessutom att jag kunde ta en riktigt lugn söndagskväll utan hetsplugg. Är med andra ord kär i den här dagen och allt positivt den fört med sig! Nu ska vi laga en sen middag och sedan avrunda den här dagen, imorgon åker jag till stallet tidigt för att kolla läget. Min bästa lilla Ray. 

blogstats trackingpixel

svar på en fråga

Jag har funderat en hel del på det här med att man ofta ursäktar sig för allt som inte är perfekt och undrar vad din inställning till det är?
Anledningen till att jag frågar är när jag har kollat på dina (och även andras så klart) senaste videos där du ofta nämner vad som inte är bra och påpekar att ni behöver träna mer på tex ett moment.
Jag förstår att du och även andra hästbloggare förklarar att det inte är perfekt men min fråga är vad du har för syn på det?
Jag tycker personligen att du ska vara otroligt stolt över din och sorayas resa och jag tycker att du ska fokusera mer på era fantastiska framsteg istället för att fokusera på att förklara vad som inte är perfekt. Var stolt!
Jag vet att det alltid finns “proffs” som alltid kommer påpeka och anklaga men alla normala människor vet väl att man inom ridsporten aldrig kan bli 100%?

Jag tror att jag är rädd för att nöjdhet ska bromsa. Såhär: i mitt sätt att skapa utveckling finns det en del jag vill behålla och en del jag vill förändra.

Jag tror att realism är bra för utveckling, det går inte att skydda sig från verkligheten vad som faktiskt krävs för att uppnå sina mål, inom alltifrån studier till sin sport. Jag kan bli helt fascinerad av hur många ryttare som uttalar sig som om deras hästar är nästa oupptäckta stjärna och pratar stort och brett om alla enorma mål man är på väg mot – men det syns överhuvudtaget inte i upplägget och ambitionen? Så i det hänseendet tror jag att mitt sätt att vara självkritisk, granskande och realistisk främjar utvecklingskurvan.

IMG_3190

Däremot vill jag lära mig att njuta mer av delmål. Eller ha delmål överhuvudtaget, haha. Jag sätter upp mina mål och sen håller jag stenhårt tunnelfokus mot dem. Jag vill ju väldigt gärna rida MSV:A på Soraya, det hade känts coolt att styra in i frack på henne i en sån klass, min första dressyrhäst och i en klass där man verkligen gör rörelser på tävlingsbanan. Så fort jag har satt det målet så har jag svårt att glädjas åt något annat förrän vi är där. Om det går bra i en MSV:C klass rycker jag bara på axlarna och pustar ut, snarare än att bli glad och ”stolt”. Bara ordet stolt gör mig lätt illamående 😉

Den känslan och det hanteringssättet tror jag till skillnad från det andra inte gynnar mig, utan snarare stjälper. Men jag fattar inte hur jag ska förändra det?

IMG_1152

Jag minns så tydligt en kommentar jag fick för några veckor sedan när jag var stressad och besviken över att seriebytena krånglade. Det stod något i stil med ”du verkar aldrig hinna njuta av det ni uppnår förrän du sätter nästa mål och skapar en ny risk att bli besviken. Tänk hur många som kämpar med vanliga singelbyten och det lärde ni er som två nybörjare tillsammans jättefort, men nu verkar du bara vara besviken över att seriebytena inte går så bra som du vill”.

..och så är det verkligen. Jag har inte ägnat bytena en nöjd tanke, hehe. Jag blir liksom aldrig nöjd och belåten – utan pustar bara ut av lättnad när det fungerar och går direkt på nästa puck. Det är samma i skolan också, högsta betyg är bara ”bra, skönt, släpp och gå vidare”. Det skapar såklart utveckling, men samtidigt känns det som att jag missar mycket lycka som andra verkar känna över alla de där små stegen på vägen.

Summerat tror jag att jag är livrädd för att nöjdhet och att stanna upp bromsar mig, och därför håller jag bara blicken mot dit jag ska, och först där framme kan jag vara nöjd och glad. Och ”där framme” är ofta både stora och långsiktiga mål. Känner ni igen er? Eller är ni på ett helt annat sätt? Vad tänker ni om det jag delar med mig av nu?

blogstats trackingpixel

Söndagsmorgon

Det är söndagsmorgon, i exakt hela lägenheten står det drink- och vinglas med pussmunnar från läppstift, mina fötter värker och mitt hjärta pirrar. Att fylla sitt hem med asroliga, smarta, härliga och inspirerande tjejer och att få kalla dem för sina vänner är en stor del av meningen med livet.

Jag har så många fina bilder på alla men eftersom jag inte är säker på att alla vill vara med på mina sociala medier så får ni typ bara se mig, haha. Tiden när ens högstadie- och gymnasievänner VILLE vara med på min blogg är förbi 😉

Vi började middagen vid klockan sju och kom inte iväg med en taxi in till stan förrän klockan 1… Vilket i sin tur ledde till att jag kom hem från dansgolvet lagom tills brevbärarna började sin jobbdag så jag mötte dem i trappuppgången, då vet man att man har kämpat på bra!

Nu säger Felix att han får panik på att det står glas överallt, dags att ge honom en kram och diska undan! Sedan blir det stallet, åh vad jag älskar att få komma dit. Det spelar ingen roll att jag är helt slut och det regnar ute, jag vet att min dag kommer bli så mycket bättre efter hästdoft och en puss på Sorayas gula, sammetslena mule. Jag tror inte att jag kommer kunna vara hel utan det? Hästar alltså. På något sätt måste de nog alltid finnas i mitt liv.

..sen väntar tentaplugg hela kvällen. Mindre peppigt. Hörs sen!

blogstats trackingpixel

Winnetoo

Häromkvällen kom jag över en youtubevideo som en läsare gjort till mig och Winnetoo, och när jag hade sett det kom klipp efter klipp upp som redigerats och publicerats med material ifrån min och Winnies tid. Behöver jag säga att mina tårar forsade? 

Ibland tänker jag att den största anledningen till den fina resa jag och Winnie lyckades göra tillsammans, ifrån Bohuscupen till nationella Globengehäng-kval, var att jag aldrig kunde strategiskt och rationellt satsa med honom. Det låter knäppt, men låt mig förklara..

Winnetoos största svårighet satt i huvudet. Sorayas känslighet och heta nerv är en barnlek i jämförelse, och tänk då att jag var 13 år när jag fick honom. Även vårt sista år, där vi nästan placerade oss i allt upp till 120cm, hade vi två uteslutningar på grund av att vi inte kom över startlinjen. Ena gången var det lagtävling och mycket hängde på mig och andra gången hade jag fått ett bra bud och spekulanterna kom till tävlingen för att kolla på honom. MINSTA jag hamnade ur balans mentalt så låste han sig totalt.


Såhär såg det ut på Änglahoppet, med spekulanter på läktaren som lagt bud, och jag hade nog duschat och fixat honom i ett dygn inför den här tävlingen. På framridningen var jag dönervös och blev irriterad på honom när han rev oxern två gånger = tack och hej. 

Det fanns ALDRIG utrymme för min ”nu jävlar känsla”, som är bra i alla prestationssammanhang förutom i ridsporten. Han såg till att den aldrig fick bubbla upp. Jag fick välja tränare utifrån vem som passade honom – inte vem som snabbast möjligt skapade utveckling.

..och när vi var i balans så kastade han hjärtat först och hoppade efter för min skull. Han har räddat mina misstag otaliga gånger, vunnit klasser som ingen trodde och gett, gett och gett. Men hela tiden med kravet att få min fulla – balanserade – närvaro. Snacka om en läromästare för livet. 

227448_1899756626318_7846551_n 302469_2294230247912_1936543488_n 422638_3134266488293_1094956643_n

Och ibland tänker jag att träningen, tränarna och satsningen inte var i närheten lika viktig för vår resa som att inget yttre någonsin fick eller kunde inkräkta i vår bubbla. Den var och förblev bara hans och min. Dessutom var jag en sån drömmare som yngre, det spelade mig ingen roll att många sa att hans galopp aldrig skulle räcka längre än till LA, för för mig var han den finaste av dem alla och jag var beredd att ge honom mitt allt och tro på honom i alla lägen.

Vad händer egentligen när man tappar det, det naiva drömmandet? Byter ut det mot ”såhär ska man göra”, rationella beslut, kritiskt kartläggande och logiskt tänkande… Applicerar ett förhållningssätt som fungerar i karriär på en levande relation i jakten på prestation. Kanske ska man ibland inspireras mindre av proffsen – när man inte är eller ska bli ett proffs själv – och försöka hitta tillbaka till det där drömmandet och ovillkorliga kärleken man hade som liten hästtjej.

blogstats trackingpixel

Skitdagar, sötpotatis och pepp

IMG_3271 IMG_3276

Vår fredagsmiddag! Jag behövde låna både stolar och extra champagneglas av mamma och pappa, så de kom förbi med det i eftermiddags och som tack bjöd vi på torsk i vitvinssås och sötpotatissallad med mango. Nu har de gått och jag klurar på om jag hinner ta fredagskväll med Felix eller om jag måste plugga någon timma till…

Den senaste tiden har helt ärligt inte känts som livets liv någonstans. Massa saker som skavt i kombination med asmycket att göra. Men häromdagen bestämde jag mig för att nu får det vara nog och försökte bara släppa allt och börja om på ny kula. Det blir bara så svårt när Soraya inte mår bra, som vanligtvis är mitt viktigaste andningshål i vardagen och i livet. Idag var hon absolut bättre men hon är fortfarande störd av hoven, så hon får vila i helgen och på måndag kommer min veterinär ut igen. Bättre att vara på den säkra sidan. 

Soraya som i princip aldrig haft någonting får småskit på småskit nu, den enda terminen hittills och någonsin jag kan vara såhär flexibel. Och har valt att vara såhär flexibel just för att kunna träna och tävla och verkligen ge oss en så ärlig chans som möjligt.

JAJA. Nog klagat.

IMG_3279

Den bästa medicinen mot känslomässigt skav och oro över ens fyrbenta diamant kan ändå vara att fylla sitt hem med de mest fantastiska tjejerna man vet. Och det ska jag göra imorgon! Vilken sekund som helst knackar min matleverans på dörren och imorgon vid sju kommer mina närmsta tjejkompisar (minus Ebba tyvärr som bor utomlands..) för pangmiddag. Men innan dess ska 4000 ord till fylla upp hemtentan som ska skickas in på måndag, som nu är uppbokad för hovslagare och veterinär, så jag bör nog strunta i popcorn och soffan och koka en kopp kaffe, sätta mig på köksstolen och bita ihop….. Det kommer vara värt det. 

blogstats trackingpixel

Fredagsmorgon

Godmorgon!
Jag förstår inte vart den här veckan har tagit vägen? Den har verkligen rusat förbi! Idag har jag en hel del att fixa med utöver plugget, eftersom jag har bjudit hem fler tjejer än vad jag har stolar imorgon till exempel, haha! Det är löjligt hur skönt det är med alla dessa matkedjor som kör hem maten och levererar den till dörren, ikväll klockan 20:15 kommer all mat inför imorgon till min hall. Vad gjorde jag innan den tjänsten fanns? Jag blev så förvånad när jag var hos Johanna i Ängelholm och hon berättade att de också kunde få maten hemkörd, undra om det kommer sprida sig över hela landet? Först kändes det som en storstadsgrej eftersom sträckorna att köra blir så långt annars. Och! Undra vad som händer om 10 år om majoriteten börjar handla sin mat så? Försvinner alla stormarknader och kvar blir bara ”nära” matbutiker?

IMG_9907

..okej det var inte det vi skulle snacka om. Utan min nervösa förhoppning om att möta en kall, oöm hov nu när jag åker till Soraya. Om den eventuella bölden har värkt ut och ”läkt” ska hon vara bra idag, om den ligger inkapslad eller om det var en retsam stengalla ska hon vara värre idag med skon på. För att vara krass så spelar det oss ingen roll om det blir vila inför tävlingar såhär ju, vi har inget viktigt ändå, inga kval eller sådär. Så det värsta ligger ju i att hon har haft ont och blir frustrerad i sin tillvaro av att bara ställas av när hon är i toppkondition och van att träna massa.

Så håll tummarna! Och ha en bra dag. ♥

blogstats trackingpixel
Menu Title