svar på en fråga

Jag har funderat en hel del på det här med att man ofta ursäktar sig för allt som inte är perfekt och undrar vad din inställning till det är?
Anledningen till att jag frågar är när jag har kollat på dina (och även andras så klart) senaste videos där du ofta nämner vad som inte är bra och påpekar att ni behöver träna mer på tex ett moment.
Jag förstår att du och även andra hästbloggare förklarar att det inte är perfekt men min fråga är vad du har för syn på det?
Jag tycker personligen att du ska vara otroligt stolt över din och sorayas resa och jag tycker att du ska fokusera mer på era fantastiska framsteg istället för att fokusera på att förklara vad som inte är perfekt. Var stolt!
Jag vet att det alltid finns “proffs” som alltid kommer påpeka och anklaga men alla normala människor vet väl att man inom ridsporten aldrig kan bli 100%?

Jag tror att jag är rädd för att nöjdhet ska bromsa. Såhär: i mitt sätt att skapa utveckling finns det en del jag vill behålla och en del jag vill förändra.

Jag tror att realism är bra för utveckling, det går inte att skydda sig från verkligheten vad som faktiskt krävs för att uppnå sina mål, inom alltifrån studier till sin sport. Jag kan bli helt fascinerad av hur många ryttare som uttalar sig som om deras hästar är nästa oupptäckta stjärna och pratar stort och brett om alla enorma mål man är på väg mot – men det syns överhuvudtaget inte i upplägget och ambitionen? Så i det hänseendet tror jag att mitt sätt att vara självkritisk, granskande och realistisk främjar utvecklingskurvan.

IMG_3190

Däremot vill jag lära mig att njuta mer av delmål. Eller ha delmål överhuvudtaget, haha. Jag sätter upp mina mål och sen håller jag stenhårt tunnelfokus mot dem. Jag vill ju väldigt gärna rida MSV:A på Soraya, det hade känts coolt att styra in i frack på henne i en sån klass, min första dressyrhäst och i en klass där man verkligen gör rörelser på tävlingsbanan. Så fort jag har satt det målet så har jag svårt att glädjas åt något annat förrän vi är där. Om det går bra i en MSV:C klass rycker jag bara på axlarna och pustar ut, snarare än att bli glad och ”stolt”. Bara ordet stolt gör mig lätt illamående 😉

Den känslan och det hanteringssättet tror jag till skillnad från det andra inte gynnar mig, utan snarare stjälper. Men jag fattar inte hur jag ska förändra det?

IMG_1152

Jag minns så tydligt en kommentar jag fick för några veckor sedan när jag var stressad och besviken över att seriebytena krånglade. Det stod något i stil med ”du verkar aldrig hinna njuta av det ni uppnår förrän du sätter nästa mål och skapar en ny risk att bli besviken. Tänk hur många som kämpar med vanliga singelbyten och det lärde ni er som två nybörjare tillsammans jättefort, men nu verkar du bara vara besviken över att seriebytena inte går så bra som du vill”.

..och så är det verkligen. Jag har inte ägnat bytena en nöjd tanke, hehe. Jag blir liksom aldrig nöjd och belåten – utan pustar bara ut av lättnad när det fungerar och går direkt på nästa puck. Det är samma i skolan också, högsta betyg är bara ”bra, skönt, släpp och gå vidare”. Det skapar såklart utveckling, men samtidigt känns det som att jag missar mycket lycka som andra verkar känna över alla de där små stegen på vägen.

Summerat tror jag att jag är livrädd för att nöjdhet och att stanna upp bromsar mig, och därför håller jag bara blicken mot dit jag ska, och först där framme kan jag vara nöjd och glad. Och ”där framme” är ofta både stora och långsiktiga mål. Känner ni igen er? Eller är ni på ett helt annat sätt? Vad tänker ni om det jag delar med mig av nu?

Söndagsmorgon

Det är söndagsmorgon, i exakt hela lägenheten står det drink- och vinglas med pussmunnar från läppstift, mina fötter värker och mitt hjärta pirrar. Att fylla sitt hem med asroliga, smarta, härliga och inspirerande tjejer och att få kalla dem för sina vänner är en stor del av meningen med livet.

Jag har så många fina bilder på alla men eftersom jag inte är säker på att alla vill vara med på mina sociala medier så får ni typ bara se mig, haha. Tiden när ens högstadie- och gymnasievänner VILLE vara med på min blogg är förbi 😉

Vi började middagen vid klockan sju och kom inte iväg med en taxi in till stan förrän klockan 1… Vilket i sin tur ledde till att jag kom hem från dansgolvet lagom tills brevbärarna började sin jobbdag så jag mötte dem i trappuppgången, då vet man att man har kämpat på bra!

Nu säger Felix att han får panik på att det står glas överallt, dags att ge honom en kram och diska undan! Sedan blir det stallet, åh vad jag älskar att få komma dit. Det spelar ingen roll att jag är helt slut och det regnar ute, jag vet att min dag kommer bli så mycket bättre efter hästdoft och en puss på Sorayas gula, sammetslena mule. Jag tror inte att jag kommer kunna vara hel utan det? Hästar alltså. På något sätt måste de nog alltid finnas i mitt liv.

..sen väntar tentaplugg hela kvällen. Mindre peppigt. Hörs sen!

Winnetoo

Häromkvällen kom jag över en youtubevideo som en läsare gjort till mig och Winnetoo, och när jag hade sett det kom klipp efter klipp upp som redigerats och publicerats med material ifrån min och Winnies tid. Behöver jag säga att mina tårar forsade? 

Ibland tänker jag att den största anledningen till den fina resa jag och Winnie lyckades göra tillsammans, ifrån Bohuscupen till nationella Globengehäng-kval, var att jag aldrig kunde strategiskt och rationellt satsa med honom. Det låter knäppt, men låt mig förklara..

Winnetoos största svårighet satt i huvudet. Sorayas känslighet och heta nerv är en barnlek i jämförelse, och tänk då att jag var 13 år när jag fick honom. Även vårt sista år, där vi nästan placerade oss i allt upp till 120cm, hade vi två uteslutningar på grund av att vi inte kom över startlinjen. Ena gången var det lagtävling och mycket hängde på mig och andra gången hade jag fått ett bra bud och spekulanterna kom till tävlingen för att kolla på honom. MINSTA jag hamnade ur balans mentalt så låste han sig totalt.


Såhär såg det ut på Änglahoppet, med spekulanter på läktaren som lagt bud, och jag hade nog duschat och fixat honom i ett dygn inför den här tävlingen. På framridningen var jag dönervös och blev irriterad på honom när han rev oxern två gånger = tack och hej. 

Det fanns ALDRIG utrymme för min ”nu jävlar känsla”, som är bra i alla prestationssammanhang förutom i ridsporten. Han såg till att den aldrig fick bubbla upp. Jag fick välja tränare utifrån vem som passade honom – inte vem som snabbast möjligt skapade utveckling.

..och när vi var i balans så kastade han hjärtat först och hoppade efter för min skull. Han har räddat mina misstag otaliga gånger, vunnit klasser som ingen trodde och gett, gett och gett. Men hela tiden med kravet att få min fulla – balanserade – närvaro. Snacka om en läromästare för livet. 

227448_1899756626318_7846551_n 302469_2294230247912_1936543488_n 422638_3134266488293_1094956643_n

Och ibland tänker jag att träningen, tränarna och satsningen inte var i närheten lika viktig för vår resa som att inget yttre någonsin fick eller kunde inkräkta i vår bubbla. Den var och förblev bara hans och min. Dessutom var jag en sån drömmare som yngre, det spelade mig ingen roll att många sa att hans galopp aldrig skulle räcka längre än till LA, för för mig var han den finaste av dem alla och jag var beredd att ge honom mitt allt och tro på honom i alla lägen.

Vad händer egentligen när man tappar det, det naiva drömmandet? Byter ut det mot ”såhär ska man göra”, rationella beslut, kritiskt kartläggande och logiskt tänkande… Applicerar ett förhållningssätt som fungerar i karriär på en levande relation i jakten på prestation. Kanske ska man ibland inspireras mindre av proffsen – när man inte är eller ska bli ett proffs själv – och försöka hitta tillbaka till det där drömmandet och ovillkorliga kärleken man hade som liten hästtjej.

Skitdagar, sötpotatis och pepp

IMG_3271 IMG_3276

Vår fredagsmiddag! Jag behövde låna både stolar och extra champagneglas av mamma och pappa, så de kom förbi med det i eftermiddags och som tack bjöd vi på torsk i vitvinssås och sötpotatissallad med mango. Nu har de gått och jag klurar på om jag hinner ta fredagskväll med Felix eller om jag måste plugga någon timma till…

Den senaste tiden har helt ärligt inte känts som livets liv någonstans. Massa saker som skavt i kombination med asmycket att göra. Men häromdagen bestämde jag mig för att nu får det vara nog och försökte bara släppa allt och börja om på ny kula. Det blir bara så svårt när Soraya inte mår bra, som vanligtvis är mitt viktigaste andningshål i vardagen och i livet. Idag var hon absolut bättre men hon är fortfarande störd av hoven, så hon får vila i helgen och på måndag kommer min veterinär ut igen. Bättre att vara på den säkra sidan. 

Soraya som i princip aldrig haft någonting får småskit på småskit nu, den enda terminen hittills och någonsin jag kan vara såhär flexibel. Och har valt att vara såhär flexibel just för att kunna träna och tävla och verkligen ge oss en så ärlig chans som möjligt.

JAJA. Nog klagat.

IMG_3279

Den bästa medicinen mot känslomässigt skav och oro över ens fyrbenta diamant kan ändå vara att fylla sitt hem med de mest fantastiska tjejerna man vet. Och det ska jag göra imorgon! Vilken sekund som helst knackar min matleverans på dörren och imorgon vid sju kommer mina närmsta tjejkompisar (minus Ebba tyvärr som bor utomlands..) för pangmiddag. Men innan dess ska 4000 ord till fylla upp hemtentan som ska skickas in på måndag, som nu är uppbokad för hovslagare och veterinär, så jag bör nog strunta i popcorn och soffan och koka en kopp kaffe, sätta mig på köksstolen och bita ihop….. Det kommer vara värt det. 

Fredagsmorgon

Godmorgon!
Jag förstår inte vart den här veckan har tagit vägen? Den har verkligen rusat förbi! Idag har jag en hel del att fixa med utöver plugget, eftersom jag har bjudit hem fler tjejer än vad jag har stolar imorgon till exempel, haha! Det är löjligt hur skönt det är med alla dessa matkedjor som kör hem maten och levererar den till dörren, ikväll klockan 20:15 kommer all mat inför imorgon till min hall. Vad gjorde jag innan den tjänsten fanns? Jag blev så förvånad när jag var hos Johanna i Ängelholm och hon berättade att de också kunde få maten hemkörd, undra om det kommer sprida sig över hela landet? Först kändes det som en storstadsgrej eftersom sträckorna att köra blir så långt annars. Och! Undra vad som händer om 10 år om majoriteten börjar handla sin mat så? Försvinner alla stormarknader och kvar blir bara ”nära” matbutiker?

IMG_9907

..okej det var inte det vi skulle snacka om. Utan min nervösa förhoppning om att möta en kall, oöm hov nu när jag åker till Soraya. Om den eventuella bölden har värkt ut och ”läkt” ska hon vara bra idag, om den ligger inkapslad eller om det var en retsam stengalla ska hon vara värre idag med skon på. För att vara krass så spelar det oss ingen roll om det blir vila inför tävlingar såhär ju, vi har inget viktigt ändå, inga kval eller sådär. Så det värsta ligger ju i att hon har haft ont och blir frustrerad i sin tillvaro av att bara ställas av när hon är i toppkondition och van att träna massa.

Så håll tummarna! Och ha en bra dag. ♥

Pluggtips, bubbel och djupförståelse

Det är faktiskt väldigt sällan jag känner mig omotiverad till att plugga, vilket såklart beror på att jag brinner för det jag studerar och ser hela min framtid inom den branschen. Men idag var en riktigt tung dag med en enorm plugg-lista.. Ni vet när varje liten möjlig stund måste läggas med 100% fokus på plugget? Under tiden jag väntade på hovslagaren i morse såg min pluggstuga ut såhär, hur mysigt?

I alla fall. Ni önskar ofta inlägg som rör mina studier, det känns som att det är det och framtidsdrömmar ni helst vill läsa om utöver hästarna? Jag hoppas verkligen att jag lyckas visa och inspirera att det är möjligt att hålla kvar i såväl jobb som sitt intresse och ändå lyckas med studierna – många gånger tror jag bara att det är en fördel att fördela sin tid, engagemang och hjärta på flera områden.

Idag har jag haft en sån där riktigt tung läsardag, 19 kapitel ifrån tre olika böcker ska examineras, och det blir så enormt mycket att det är svårt att veta vart man ska börja. Och det är där jag lätt tappar motivationen. När det bara känns som ett sort trassel utan början och slut.

Då brukar jag:
– Göra tydliga indelningar. Alltifrån dagar till minuter. Till exempel: dag 1 ska jag läsa x antal kapitel, under de timmarna ska jag läsa just de kapitlen och göra det i 45 minuters intervaller.
– Dela upp läsa och djupförstå. Det här är mitt guldtips! Ena dagen fokuserar jag på att läsa kapitel 1-7 men djupförstå kapitel 1-3. Ordet förstå innebär att jag gör egna anteckningar, ritar upp modellerna, tänker/skriver egna exempel ifrån (i mitt fall) riktiga företag. Läsa innebär att få en översikt och greppbar förståelse för innehållet. Det blir alldeles snurrigt för mig om jag inte särskiljer läsa – djupförstå.

..och såhär ser min pluggstuga ut nu! HAHA! Jag har nog aldrig provat att byta ut kaffet mot bubbel innan men det kändes så rätt idag. Det fanns ett glas kvar i flaskan från min födelsedag och Felix är iväg ikväll så jag äter knäckebröd till middag för att det är SÅ tråkigt att laga mat till sig själv. Bubbel, knäckebröd och 19 kapitel. Ni förstår ju själva vilket torsdagskväll, hehe.

Vår betyder nya täcken

Inlägget är i samarbete med Fyndiq 

Soraya är skodd!
ÅH vad skönt att allt verkar bra med hoven som har varit varm och öm i några dagar. Jag har haft ute både veterinär och hovslagare för att utesluta att det är något annat, men båda har trott hovböld/stengalla eller eventuellt strålröta. Så jag har gjort en liten allt-i-allo-behandling för allt tänkbart och nu verkar hon vara helt bra igen. Så nu är skon påslagen och förhoppningsvis kan vi börja träna snart igen.

Februari har verkligen varit en riktig skitmånad för oss, först det fula såret som gjorde att hon fick vila och sen det här. Men men, så är det. Det är bara såå segt när man har tränat på hela vintern, planerat in exakt när vintervilan ska vara och sen tränat inför första starten – och så kommer massa onödigt småskit i vägen. Jaja, nu hoppas jag att jag kan röra på henne i helgen, hon trivs verkligen inte med de här viloavbrotten.


Om det finns något negativt med våren så är det väl i så fall hur mycket man behöver fundera på täcken… Kalla morgnar och solvarma dagar. Jag brukar försöka använda två tunnare täcken där det ena kan plockas av så fort solens strålar börjar värma.

Som ni vet säljer min samarbetspartner Fyndiq (klick!) sportutrustning för både häst och ryttare, och hos dem hittade jag det perfekta undertäcket för i vår. Lyssna på den här beskrivningen:
”Hästtäcket RugBe Classic från Kerbl är tillverkat av supermjuk, ultralätt och absorberande polarfleece, som kommer forsla bort fukt samt bibehålla din hästs kroppsvärme.”

Jag fick precis hem mitt och ska testa det på Soraya imorgon. gissa hur mycket det kostar? 389 kronor. Ha Fyndiq’s webshop i era tankar när ni behöver fylla på utrustning för stallet, alltifrån ny hovolja till att spana in om de fått in några fina schabrak. I skrivandes stund har de 524 ridsportprodukter (klick!) inne.

Stallmorgon

Godmorgon!
Jag är redan på väg till stallet för att möta min hovslagare. Om hoven fortfarande ser bra ut så får hon på sig en sko idag och då kan vi nog ganska snart börja rida henne igen. Längtar. 

IMG_9956

På min övriga agenda står det plugg inför sluttentan i den ena kursen och börja mjukstarta med ännu en (jag läser tre kurser den här terminen). Dessutom måste jag bestämma meny och handla mat inför middagen på lördag, när 8 tjejer kommer hem till mig. ♥

En lugn torsdag som börjar på bästa sätt: hos Rayson! Hoppas att ni mår bra också! 

Ett år sedan

Igår kopplade jag i min externa hårddisk för att lägga in lite olika bilder i ”låg-form-återkopplingsinlägget”, och jag fick verkligen en chock när jag såg hur Soraya såg ut för bara lite drygt ett år sedan. Kolla här! a1 a3 a6 a7

..jämfört med nu! Nu säger både Christian och min veterinär att hon inte behöver gå upp mer, utan bara muskla sig. Rätt häftigt ändå hur mycket som kan hända med dem på så kort tid! Hon känns verkligen så harmonisk och välmående. Det tror jag är av lika stor vikt som bra foder för att de ska börja ta sig i kroppen. Mycket motion och fasta rutiner mår hon som bäst av, vad jag har kunnat läsa av. a3 a12 IMG_1878

Home

IMG_3255

En av de största skillnaderna mellan mig och Felix som inte alltid fungerar så bra är att jag vill att allt ska hända i samma sekund som jag kommer på det medan han gärna väntar i tre år, undersöker, känner efter, tänker efter aaand so on. Nästan alla våra olikheter kompletterar varandra, men här slår det ofta gnistor 😉

I förrgår kom jag på att jag ville måla om alla lister i köket och då vill Felix kolla upp rätt tejp, rätt färg, kanske mejla hyresvärden – ni fattar. Men jag övertalade honom att jag hade koll på läget och igår målade jag effektivt och snabbt om listerna. Eftersom jag hade massa färg kvar och hade köpt penslar i alla storlekar och inte hade något bättre för mig efter att jag var klar med webbseminariet i förmiddags så målade jag om hela hallen också. Jag bara älskar att skicka ett sms med en bild på mig i skjorta, målarpenslar och en halvfärdig hall och sedan vänta in sekunderna och samtalet ”HAR DU TEJPAT? SKYDDAT GOLVET? HUR VET DU ATT DET ÄR RÄTT FÄRG?”

..hehe. Det blev assnyggt!

IMG_3257 IMG_3260

Här ser ni förresten en sneak peek på den nya tavlan i guldramen. Fint, va? 🙂

Nu längtar jag mest tills imorgon när hovslagaren kommer ut och bestämmer om vi kan sko Soraya igen. Förhoppningsvis kan vi det och jag kan börja rida henne lätt igen.. Man ser verkligen hur dåligt hon mår av att bli avställd såhär, eftersom hon inte har någon sko och har varit öm i hoven så har jag inte kunnat aktivera henne överhuvudtaget. Vanligtvis tränas hon ordentligt flera dagar i veckan och rör på sig i både skrittmaskin och på annat sätt resterande dagar. Håll tummarna att jag vi kommer igång imorgon.